Lektion 157, Jag vill gå in i Hans Närvaro nu.

”Från och med den här dagen antar ditt tjänande en äkta hängivenhet, och en glöd som sprider sig från dina fingertoppar till dem du rör vid, och välsignar dem du ser på. Ett sant seende når alla som du möter, och alla som du tänker på eller som tänker på dig.”

A Course in Miracles

Kom, jag vill visa dig vägen till porten bortom illusionen.
När du stiger in här lämnar du allt, som denna värld inneburit för dig, bakom dig.
Här finns inga fiender, inga  konflikter, inget hat eller något som måste förlåtas eller förklaras.
Du finner bara kärlek, frid och ordlös kommunikation.
Du inser nu vem du i sanning är.

När du gläntat på denna port kan du inte gå tillbaka och leva i illusionen igen, även om du fortfarande påverkas av det du ser när du är i din kropp och fortfarande begår ”misstag”.
Du vet att du har en uppgift att utföra och din blotta närvaro kan vara tillräckligt för att hela en syster eller broder som är redo att öppna upp för det ljus som är inneboende i oss alla.
Du vet att din kropp endast har ett syfte här, och det är att vara det kommunikationsredskap som vägleder de vilsna mot sant seende och förståelse för vem de är.

– Parameshwari

”Den tid skall komma när du inte kommer att återvända i samma form som du nu framträder i, för du kommer inte att behöva den. Men nu har den ett syfte, och kommer att tjäna det väl.”

A Course in Miracles

intohispresence

Repetition IV, Lektion 146

“Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud.”

A Course in Miracles

(131) Ingen kan misslyckas som försöker nå sanningen.

(132) Jag löser världen från allt som jag trodde att den var.

En sådan lättnad att nu veta hur du ska få illusionen att lösas upp.
Du vet att du med dina tankar kan förändra din varseblivning.
Med dina tankar kan du välja att se något annat, en helt annat värld, där enbart kärlek existerar. Och så nära är denna plats att du kan välja den närhelst du vill.

– Parameshwari

IMG_1968

Repetition IV, Lektion 145

“Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud.”

A Course in Miracles

(129) Bortom den här världen finns en värld jag vill ha.

(130) Det är omöjligt att se två världar.

Den värld du vill se är bara en tanke bort.
Det du tänker på är vad du ser.
Det du ser på din bioduk har du själv skapat.
Allt du ser utanför dig är skapat i ditt sinne. Det är val du har gjort, sådant du sätter värde på.
Antingen ser du med rädslans ögon, eller så ser du med kärlekens. Det är vad som finns att välja emellan, något annat finns inte.
Man kan säga att du har ”trollspöt” i ditt sinne, för i tanken skapar du exakt det du vill ha. Så ser du något du inte önskar vet du att du själv har makten att göra en förändring, genom ett tankeskifte.
Det kan tyckas vara en tung börda att bära på sina axlar, att själv vara ansvarig för sin varseblivning, men det är dags att acceptera detta faktum.
Glöm dock inte att du aldrig är ensam. Du har hela tiden någon som älskar dig vid din sida, en vänlig Röst som gärna guidar dig längs din väg. Som låter dig få veta vad sann lycka är och hur du blir fri från de bojor du satt på dig själv.

– Parameshwari

IMG_2241

Lektion 132, Jag löser världen från allt som jag trodde att den var.

”Världen i sig är ingenting. Ditt sinne måste ge den mening. Och det du ser i den är dina önskningar, utagerade så att du kan se på dem och tro att de är verkliga.”

ACIM

En sådan lättnad att nu veta hur du ska få illusionens värld att lösas upp.
Du vet att du med dina tankar kan förändra din varseblivning.
Förändra ditt sinne och du kommer att se något helt annat.
Förändra ditt sinne och bli fri.

– Parameshwari

”Det finns ingen värld åtskild från det du önskar, och i detta ligger din slutliga befrielse. Ändra bara ditt sinne om vad du vill se, och hela världen måste ändras i enlighet därmed.”

ACIM

iloosetheworldfromallithought

Lektion 130,  Det är omöjligt att se två världar.

”Varseblivningen är konsekvent. Det du ser återspeglar det du tänker. Och det du tänker återspeglar bara ditt val av det du vill se. Det är dina värderingar som bestämmer detta, för det du sätter värde på måste du vilja se, eftersom du tror att det du ser verkligen finns där.
Ingen kan se en värld som hans sinne inte har tillmätt något värde. Och ingen kan undgå att se det som han tror att han vill ha.”

ACIM 

Den värld du vill se är bara en tanke bort.
Det du tänker på är vad du ser.
Det du ser på din bioduk har du själv skapat.
Allt du ser utanför dig är skapat i ditt sinne. Det är val du har gjort, sådant du sätter värde på.
Antingen ser du med rädslans ögon, eller så ser du med kärlekens. Det är vad som finns att välja emellan, något annat finns inte.
Man kan säga att du har ”trollspöt” i ditt sinne, för i tanken skapar du exakt det du vill ha. Så ser du något du inte önskar vet du att du själv har makten att göra en förändring, genom ett tankeskifte.
Det kan tyckas vara en tung börda att ha på sina axlar, att själv vara ansvarig för sin varseblivning, men det är dags att acceptera detta faktum.
Glöm dock inte att du aldrig är ensam. Du har hela tiden någon som älskar dig vid din sida, en vänlig Röst som gärna guidar dig längs din väg. Som låter dig få veta vad sann lycka är och hur du blir fri från de bojor du satt på dig själv.
Är det inte dags att välja friheten nu min vän?

– Parameshwari

itsimpossibletoseetwoworlds

Lektion 28, Mer än någonting annat vill jag se tingen på ett annat sätt.

När jag tittar på olika ting så minns jag vad jag använder dem till.
Jag vet vad jag ska göra med en stol till exempel.
Jag vet vad en blomvas används till.
Jag vet att jag kan skriva eller rita med en penna.
Jag minns att jag någon gång i barndomen lärde mig allt detta.

Idag är jag villig att ge upp mina förutfattade meningar om alla ting.
Idag släpper jag taget om allt det jag lärt mig om alla ting i det förflutna.
En stol är fortfarande en stol, som jag kan sitta på, men jag släpper allt jag tidigare lärt in för jag vet ingenting om stolen. Den betyder ingenting.
Jag ser en massa olika ting, som inte heller betyder någonting.
Jag är beredd att se allt på ett nytt sätt.
Istället för att värdera alla ting kan jag ställa mig frågande till vad de är, och jag gör detta med ett helt öppet sinne. Jag tillåter varje situation att avslöja sin mening för mig.
Med tiden kommer jag att se alla ting annorlunda. Det ljus jag ser i ett ting är samma ljus jag kommer att se i dem alla.
Bortom mitt dömande och mina värderingar finns sanningen, där finns syftet med alla ting jag ser. Ting som inte alls är separata, utan en del av allt.

iwanttoseethingsdifferently

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041