Motströms

Det kommer att bli en förändring här i sinom tid. Jag känner det i varenda cell, att det är ett måste. Lite konstigt är det förstås att skriva så här utan att kunna berätta mer.
Men nog är det väl så att jag har en förmåga att dras in i situationer som jag inte vill vara i. Situationer som gör mig så in i helsikes trött, skör och utmattad.
Ibland undrar jag om jag måste upptäcka precis allt jag INTE vill göra. Allt jag inte SKA ägna mig åt… innan jag (om sisådär hundra år) kommer fram till vad det är jag ska göra. Vad som är min uppgift. Det där som ger energi istället för att dränera den.
Jag lyckas visst alltid hamna där jag känner mig utanför och vilsekommen. Ja, jag fungerar helt enkelt inte optimalt i det här samhället för jag har helt andra värderingar. Ett vanligt lönejobb kan t ex aldrig hamna på en tidigare plats än nummer fem på en tiogradig skala. Jag längtar ju efter att gå i pension redan nu för sjutton, vilket jag verkar vara relativt ensam om. Men jag har faktiskt intressen som fyller mina dagar. Jag är en av få som inte blir det minsta uttråkad av att vara hemma.
Jag är inte rädd för att umgås med mig själv i tystnad i många långa dagar. (Nu kommer jag förstås inte i närheten av sådana möjligheter av total tystnad, men hade tillfället dykt upp hade jag med glädje omfamnat det.) Bara en sådan simpel sak kan mötas av total oförståelse.
Det blinkar ”jobba, jobba, jobba, ta en tablett och bit ihop” överallt och jag vill skrika rakt ut för nej, jag tänker inte följa med på det tåget. Aldrig! Jag tänker inte bita ihop. Jag känner efter och känns det inte bra så blir det inte bättre av att droga bort problemet. Här sopas inget under mattan. Jag vill leva. Jag menar LEVA! Utan den där ryggsäcken som fylls av fler och fler stenar.
Så… jag fortsätter att gå mot strömmen… och längtar efter inre frid… för någonstans bakom ett krön är jag säker på att det finns en ström som det är ganska skönt att flyta med på. (It’s in my mind of course.)

Nu låter jag visst bitter igen, men jag är tacksam på så många vis också. Jag vet att det fanns/finns ett syfte. Jag har förstått det nu. Kanske inte till fullo, men dock…
Jag vet att det jag lär mig kan föra mig mot nästa mål. Det kan också bli ännu en omväg.
Jag har mycket kvar att lära, men jag känner tillit trots allt.

nlp

Tystnaden

Jag tänker varje dag att jag vill sätta mig ned och skriva, men det är tyst. Så tyst.
Samtalen jag har, både korta och långa blir ofta personliga. Det är inte alltid det känns aktuellt att skriva om här.
Denna vecka har också tagit på krafterna. Jag börjar ana hur dagarna kan komma att se ut, att första veckans smekmånad definitivt är över.

Livet kommer helt klart att se väldigt annorlunda ut framöver. Tror att jag har lite svårt att helt acceptera det. Det är inte så att jag ångrar mig och jag trivs fortfarande jättebra, men det är tungt för mig att vara så trött och känna mig så avtrubbad som jag gör efter jobbet.
På samma vis är det lite skönt ändå. Att vara trött efter ett dagsverke. Att ha något att prata om. Att sålla ut det som inte längre ger mig något och istället värna om det viktiga.
Och när jag skriver det gör det lite ont för bloggen har varit och är viktig för mig. Då känns det lite dystert när orden inte längre flödar. När tröttheten överröstar kreativiteten.
Det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Jag väger för- och nackdelar. Samtidigt litar jag på den vägledning jag får. Att det jag gör nu är rätt. Att jag är på rätt plats.
Tillit.

 

trust

Bilden kommer från Google.

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.

Det har varit några dagar av noll inspiration. Det har varit några dagar av ytlighet – herregud, vad jag ska ha på mig när jag börjar på det nya jobbet. Av rännande runt på stan panikletandes efter en ny garderob. Av att komma hem helt slutkörd utan att ha hittat något. (Jag avskyr verkligen att gå på stan och ännu mer att prova kläder.)
Det har också varit dagar av känslighet. Där tårarna varit nära ytan. Mycket tänk på mamma. Hur ensam hon måste ha känt sig de sista åren i livet.
Klippte mig förresten hos hennes frisör i fredags. Det var något (läs någon = mamma) som drog mig dit. Något jag behövde säga. Även något jag behövde höra.
Hon visste allt om W och berättade att han var mammas ögonsten, att hon ofta visat kort på honom och var så stolt. Något hon aldrig någonsin visat för mig. Känslorna var väl dolda. Just därför är jag så glad att jag gick dit, att jag fick veta detta. Att jag fick höra om en sida som tydligen bara hennes frisör fick ta del av. Tror att mamma ville att jag skulle få veta detta.
Nu får minnet av mamma leva vidare genom att jag blir ny kund, för ja jag blev nöjd med klippningen.

De senaste dagarna har därtill präglats av svårigheterna att anpassa mig i världen. Jag känner mig främmande för allt som pågår (som vanligt) omkring mig. Vet inte längre vad jag ska säga och göra. Det tar emot att göra som jag brukar.
Jag orkar inte längre lyssna till drama och sjukdomssnack. Känner hur jag drar en lång inre suck och liksom glider iväg i tankarna. Jag kopplar bort.
Vissa dagar känns allt så meningslöst att jag knappt står ut. Borde jag inte vara lycklig nu?! Varför är allt så svart då? Varför försvinner inte den där tyngden från mina axlar? Varför vill jag bara gråta och dra täcket över huvudet?
Jag är yr. Känner mig förvirrad. Som om att jag gått vilse i en gigantisk labyrint.
Hur länge ska dessa omställningssymtom pågå?

Jag frågar idag – hur ska jag härda ut i illusionens värld?

Allt sitter i ditt sinne. Det är där du måste börja.
Det är i ditt sinne du tänker att du ser krig, ilska, bråk, provokationer, gnäll och drama.
Vad tänker du just nu?!
Du tänker att det är jobbigt. Att du tar stora kliv framåt och att alla andra står kvar och stampar på samma ställe. Du känner dig ensam och förvirrad.
Du undrar om du är på väg att bli tokig. Ser ingen ände på eländet. Undrar varför du inte känner glädje. Undrar varför du inte svävar på små moln.
Vad tänker du?!
Ser du inte att det är DINA tankar som gör dig olycklig. 
Det är dina jämförelser över hur du tror att det ska vara.
Hon är glad. Han är glad. Då borde jag också vara det.
Du jämför hela tiden. Tycker att livet är orättvist.
Övervaka dina tankar och ord under dagen.
Vad ser du där? Vad hör du?
Där får du dina svar.
Ingen säger att du måste tänka positiva tankar dygnets alla vakna timmar.
Det räcker att betrakta. Vara medveten om vad som finns där.
Titta på tankarna. Förlåt och släpp taget. Säg:
”Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.”
Var betraktaren.
När du bara stilla tittar på vad som finns i ditt sinne så släpper du till slut tankarna på attack – försvar. Du bara är.
Det är ingen som säger att du måste le hela tiden eller vara i ett konstant tillstånd av salighet.
Allt blir neutralt till slut. 
Andra ser ditt ljus även om du inte gör det själv. Alla kanske inte förstår exakt vad de ser, men du märker ju att en del tittar på dig som om att de ”upptäcker” något.
Du är Guds ljus och kärlek. Det kan ingenting ändra på.
Övergången kan kännas svår. Det är inget du behöver ha dåligt samvete över, eller börja analysera. Det bara är.
Gör du bara det du ska göra och lyssnar innan du handlar så kommer du att känna dig mer stadigt förankrad i din sanning.

IMG_0362

 

Släpp taget om morgondagen

Den där tröttheten har kommit över mig igen. Energin är tung. Jag hasar mig fram i tillvaron. Märker hur jag suger åt mig av mörka energier omkring mig. Kan liksom inte skydda mig. Trots att jag tar hand om mig. Vilar. Övervakar alla mina tankar. Tankar som för stunden blivit oroliga och sneglar för mycket på morgondagen.
Jag vet ju att allt är bra, men när det här tunga kommer över mig kan jag inte styra över sinnet längre. Då tänker jag att allt det där jag säger till andra, det är banne mig inte så lätt. Lätt att säga kanske, men inte alltid så lätt att leva som jag lär ut.
Jag har svårt med dessa pendlingar i humöret. Att aldrig veta från dag till dag till vilken form jag vaknar på morgonen.

Jag tänker att hur ska jag kunna sprida ljus nu. Ska jag verkligen skriva om detta?
Hur uppmuntrande är det att läsa om min svacka?
Men så inser jag att – nej, det är sant det kanske inte är så uppmuntrande men mina läsare bör också få veta att allt inte är solsken hela tiden. Att vi alla kämpar i det vi gör. Kämpar med olika saker. Med alla våra försvar. Alla våra gamla mönster.
Man blir inte frälst över en natt och strålar som en sol varje dag.
Det finns de som säger att man inte ska skriva om sådant som kan uppfattas som negativt, att det hindrar processen. Jag säger istället att det är en del av processen. Inte så att man behöver sitta och beklaga sig i varenda forum, men det här är ju på sätt och vis en dagbok. Det är här jag kan se vad som hänt under hela processen.
Jag vill dela med mig. Av allt. Att sopa det jobbiga under mattan hjälper inte. För mig hjälper det att skriva om det.

Jag öppnar upp mig innan dagens samtal. Berättar hur jag kämpar med tvivel och tungsinthet. Jag ber om hjälp. Några tröstande ord.

Släpp taget. Släpp taget om alla förväntningar.
Släpp taget om rädslan.
Släpp taget om morgondagen.
Tro inte att du vet vad som ska hända innan det hänt.
Allt som finns är denna stund.
Är du här och nu finns ingen rädsla. Ingen trötthet. Ingen oro.
Lämna över din livsuppgift till mig.
Lita på mig.
Du kommer att få att göra tids nog. Du kommer att tjäna pengar också.
Men lyssna till mig och inte till egot. Först då kommer meningsfullhet in i det du gör. Då upplever du ingen stress. Bara glädje.
Förvänta dig inte att hela din dag ska försvinna i en enda lång arbetsdag, från tidig morgon till kväll. Förvänta dig istället att du lever i harmoni och gör allt det du vill göra.
Det är sådana förväntningar du ska plantera i ditt sinne. Det är det Gud vill att du ska göra.
Det Gud vill är inte att bestraffa. Det Gud vill är glädje. Han vill att du ska skratta och ha roligt. Att du ska sprida ditt ljus och se ljuset i alla andra.
Kör inte över dig själv. Vänta på tillfället när du i hjärtat känner att det är rätt. När Gud berättar för dig att det är rätt.
Känn tillit till att allt blir som det ska, för det blir som det ska när du är tillsammans med mig.

Praying Woman

Bilden har jag lånat från Googleflödet.

I will make no decisions by myself

Det är tungt att vara högkänslig (det finns naturligtvis en del fördelar också).
Vissa dagar är det tuffare än andra.
Idag var tänkt att jag skulle skrivit lite om dagens ACIM-lektion. Energin dalade dock ganska snart efter den tanken. Jag har varit extremt känslig idag. För ljud. För ljus. Och som en extra utmaning har mobilen ringt och plingat konstant. Jag har känt mig ”attackerad” bara av att någon pratat med mig. Ljuset utomhus var obarmhärtigt, trots att jag i vanliga fall älskar solen.
Det här är naturligtvis symtom som ingår i paketet när det börjar hända saker, och det har varit väldigt intensivt de senaste dagarna. Jag har minst sagt en del att bearbeta.
En del beslut jag behöver fatta… när guidning väl kommer till mig.

decisions
Idag upplever jag att det aldrig kommer att gå att leva ett ”vanligt” liv igen. Det har förvisso aldrig varit för mig, men jag känner ända in i ryggmärgen att det förr eller senare är dags att kasta sig ut (utan annat skyddsnät än Gud). Göra något eget.
Något som innebär frihet och att kunna arbeta hemifrån ofta.
Jag vet att det endast är rädsla som hindrar mig. För stunden även briljanta idéer. Kanske också ett bananskal… 😉
Sedan är det även så att jag inte fattar ett beslut ensam längre.