Lektion 17, Jag ser inga neutrala ting.

iseenoneutralthings

Tanken kommer alltid först och på detta följer hur jag uppfattar tingen på utsidan.
Med andra ord, jag kan inte se några neutrala ting eftersom jag inte har några neutrala tankar.

Idag tänker jag föreslå att du övervakar dina tankar under dagen och kvällen.
Hur reagerar du när du tittar på olika föremål, när du möter olika människor osv?
Inser du att det inte är föremålet eller personen i sig som triggar dig?
Se istället om du kan fånga tanken bakom. Det finns alltid en tanke där, även om den kan vara väl dold.
Ett liten påminnelse bara: du ska inte analysera det som dyker upp. Bara titta och sedan släppa taget. Se det som en rolig lek, som en upptäcktsresa i sinnet.

Önskar dig en spännande dag!
Kärlek & frid ❤

Lektion 16, Jag har inga neutrala tankar.

Jag har inga neutrala tankar.

Allt jag ser kommer från mina tankar, och eftersom mina tankar inte är neutrala ser jag ingenting på ett neutralt vis.
Varje tanke jag tänker resulterar antingen i kärlek eller rädsla.

Den här tanken om debatten på tv är inte en neutral tanke.
Den här tanken om djurskötseln är inte en neutral tanke.
Den här tanken om min son är inte en neutral tanke.

Så här ser tillämpningen av dagens lektion ut.

Vad ser du när du tittar på dina tankar?
Dömer du någon som inte tycker som du?
Oroar du dig för ekonomin?
Tänker du att du vill, men inte vågar?

Märker du att det finns det ett mönster i det du tänker och det du ser på utsidan?

ihavenoneutralthoughts

Lektion 15, Mina tankar är bilder jag gjort.

Mina tankar är bilder jag gjort.

Sant seende har ingenting med det jag ser på utsidan att göra.
Sant seende sker inte genom kroppens ögon.
Jag tror att det jag ser är på riktigt, men det är bara illusioner.
Jag tror att jag ser eftersom det är den funktion jag gett de fysiska ögonen.
Men det jag ser med mina fysiska ögon är bara bilder jag skapat via de tankar jag tänker.

För en del av er blir de här lektionerna säkert allt konstigare.
Det är väl klart att jag ser med mina ögon, tänker du.
Men är det så? Är det inte bara en bild skapad i tanken? En bild som är kopplad till det förgångna på något vis.
Hur vet du att det är ett bord som står framför dig? Hur vet du vad det ska användas till?
Allt är inlärt tidigare i livet. Vi vet vad olika typer av mat smakar, hur saker kan användas och varje gång vi ser ett visst föremål tänker vi något… och skapar en bild.
Vi ser aldrig på något med helt neutrala ögon.

När jag mediterar använder jag mig av en annan typ av ”seende”.
Jag kan inte med ord förklara exakt det som sker.
Det är förnimmelser och intuition. En känsla av att bara veta.
Jag ”ser”, men inte som att titta med ögonen. Mina ögon är slutna, men jag ”ser” ändå.
Jag ”ser” det jag behöver se just då.
Det har ingenting att göra med hur jag använder synen t ex på jobbet, eller när jag tittar på tv.
Däremot kan vi alla öva oss i att använda den inre synen i alla situationer. Inte bara i meditation, bön eller vad vi väljer att kalla den stund då vi stänger av omvärlden för en stund och hittar till vårt center.
När vi stillar oss på detta vis lär vi oss att allt oftare vara i stunden, på den plats där vi kan se på allt med neutrala ögon. På den plats där allt bara är.

mythoughtsareimages

Lektion 11, Mina meningslösa tankar visar mig en meningslös värld.

Mina meningslösa tankar visar mig en meningslös värld.

Mina tankar bestämmer vilken värld jag ser.
Min värld ser ut på ett vis. Din värld ser ut på ett annat.
Vi kanske ser samma föremål, byggnader, gator och människor men vi dömer det vi ser efter vår egen mall. Allt beroende på vad vi har med oss i bagaget.
Men en sak har våra världar gemensamt – de är inte sanna. De är våra egna påhitt.

Vad har du i ditt inre skapat för yttre värld?

Jag tycker att den frågan är bra att ställa sig själv med jämna mellanrum.
Själva orden är förstås utan betydelse, men vad finns i mitt sinne just nu?
Gör det jag ser på ”bioduken” att jag blir rädd, arg och upprörd, eller känner jag inre frid?
Är jag tillfreds med tillvaron eller dömer jag allt på utsidan?
Jag tänker att så länge jag har ett behov av att anklaga andra för en massa fel, eller om jag går omkring med konstant ångest, så behöver jag titta på vad jag tänker. Jag behöver bli sams med det faktum att mina tankar är meningslösa eftersom de skapar en meningslös värld på utsidan.
Det står mig fritt att skapa vad jag vill. Vill jag då inte skapa något som får kärleken att växa istället för rädslan?

seeker

Lektion 9, Jag ser ingenting som det är nu.

Jag ser ingenting som det är nu.

 Jag behöver inse att jag ingenting förstår för att göra mina gamla tankegångar ogjorda.
Som jag skrev tidigare handlar det inte heller om att förstå lektionerna riktigt ännu. Jag ska bara tillämpa dem. Hade jag förstått skulle jag ju inte behövt göra övningarna.

Det jag ser finns inte.

Meditera över den meningen en stund.
Är den lätt att ta till sig? Provocerar den?
Efter att jag hade gjort de här lektionerna en tid så dök det upp tillfällen då jag trodde att jag skulle tappa greppet helt. Kanske grävde jag för djupt. Började analysera, där jag egentligen bara skulle tillämpat utan att tänka så mycket. (Jag är expert på att tänka för mycket.)
Hur som, allt ställs på ända här. Det är inte så här vi vanligtvis lever våra liv.
Vi tänker för mycket. Vi tolkar. Vi dömer. Tror att vi sitter inne med alla svar.
Och så kommer någon och säger att ingenting av det vi ser finns. Att allt är en illusion.
Att den här världen inte ens existerar.
Nog kan det ställa till det uppe i knoppen. Det gör det fortfarande för mig emellanåt, men jag tänker att det får lov att vara så.
Vem har bråttom att uppnå någonting, om tiden inte ens existerar?
Vad ska jag skynda till, om jag redan är där?

Jag ser inte den här mobiltelefonen som den är nu.
Jag ser inte den här mattan som den är nu.
Jag ser inte det här fönstret som det är nu.
Jag ser inte den här kroppen som den är nu.

 Så här ser tillämpningen av dagens tankegång ut.
Som sagt, tänk inte så mycket – bara gör.

Namaste

trust

Bild från Google.

Lektion 4, Dessa tankar betyder ingenting.

Dessa tankar betyder ingenting. De är som de ting jag ser i det här rummet (på den här gatan, från det här fönstret, på den här platsen).

Denna övning börjar med en inspektion av tankarna.
Vad tänker jag just nu?

Jag betraktar det som dyker upp i mitt sinne.
Är det någon jag är arg på? Tänker jag på något trevligt jag gjort?
Jag lägger märke till att mina tankar får mig att reagera på olika vis.
Ilskan jag gått omkring och burit på den senaste tiden väller plötsligt upp igen.
Min kropp reagerar. Hjärtat slår snabbare. Jag för samtal i huvudet. Låter konflikten blossa upp. Jag berättar ärligt vad jag tycker om situationen. Går med segern ur samtalet… men oron i magen är kvar. Jag vill ju inte gå vinnande ur en konflikt. Jag vill inte ens ha någon konflikt.
Det är inre frid jag längtar efter. Lugn och harmoni.
Jag andas långa djupa andetag. Gör mina förlåtelseövningar. Visualiserar ljus där jag tidigare såg mörker. Fattar den kärleksfulla hand som räcks ut åt mig när jag återigen gått in i mitt center.

Ibland dyker de kroppsliga symtomen upp först. Åtminstone trodde jag att det var så förr.
Jag upplevde det som att kroppen reagerade av sig själv. Att ilska, ångest och sjukdom dök upp bara sådär, för jag hade ju inte tänkt något speciellt… eller?!
Idag vet jag att det inte är sant. Reaktionen följer på det som pågår i mitt sinne, oavsett om jag uppmärksammar det eller ej.
Ibland är det väldigt svårt att hitta de utlösande tankarna. När jag söker efter dem är de puts väck.
Egot är lömskt. Vill inte att jag ska finna lösningen på mina problem.
Men så här kan det naturligtvis inte få fortsätta. Det är därför jag vakar över mina tankar hela tiden. Det gör mig mer medveten om vad som pågår i mitt sinne.
Och det är där vi alla måste börja, med att övervaka våra sinnen.

Den här tanken om attack betyder ingenting. Den är som träskulpturen som står på byrån.
Den här tanken om rädsla betyder ingenting. Den är som de pressade vitsipporna.

(För att relatera till mina tidigare exempel.)

När vi lär oss att inte reagera på våra tankar, utan bara stilla betraktar dem. Låter dem komma och gå. Då försvinner de så småningom.
Vi tämjer våra sinnen så att egot till slut måste släppa taget.

Så länge jag går omkring och bär på agg behöver jag de här lektionerna.
Så länge jag tror att någon på utsidan gör något mot mig behöver jag vaka över mitt sinne som en hök.
Det är nämligen jag som skapar det jag ser på utsidan.

Motströms

Det kommer att bli en förändring här i sinom tid. Jag känner det i varenda cell, att det är ett måste. Lite konstigt är det förstås att skriva så här utan att kunna berätta mer.
Men nog är det väl så att jag har en förmåga att dras in i situationer som jag inte vill vara i. Situationer som gör mig så in i helsikes trött, skör och utmattad.
Ibland undrar jag om jag måste upptäcka precis allt jag INTE vill göra. Allt jag inte SKA ägna mig åt… innan jag (om sisådär hundra år) kommer fram till vad det är jag ska göra. Vad som är min uppgift. Det där som ger energi istället för att dränera den.
Jag lyckas visst alltid hamna där jag känner mig utanför och vilsekommen. Ja, jag fungerar helt enkelt inte optimalt i det här samhället för jag har helt andra värderingar. Ett vanligt lönejobb kan t ex aldrig hamna på en tidigare plats än nummer fem på en tiogradig skala. Jag längtar ju efter att gå i pension redan nu för sjutton, vilket jag verkar vara relativt ensam om. Men jag har faktiskt intressen som fyller mina dagar. Jag är en av få som inte blir det minsta uttråkad av att vara hemma.
Jag är inte rädd för att umgås med mig själv i tystnad i många långa dagar. (Nu kommer jag förstås inte i närheten av sådana möjligheter av total tystnad, men hade tillfället dykt upp hade jag med glädje omfamnat det.) Bara en sådan simpel sak kan mötas av total oförståelse.
Det blinkar ”jobba, jobba, jobba, ta en tablett och bit ihop” överallt och jag vill skrika rakt ut för nej, jag tänker inte följa med på det tåget. Aldrig! Jag tänker inte bita ihop. Jag känner efter och känns det inte bra så blir det inte bättre av att droga bort problemet. Här sopas inget under mattan. Jag vill leva. Jag menar LEVA! Utan den där ryggsäcken som fylls av fler och fler stenar.
Så… jag fortsätter att gå mot strömmen… och längtar efter inre frid… för någonstans bakom ett krön är jag säker på att det finns en ström som det är ganska skönt att flyta med på. (It’s in my mind of course.)

Nu låter jag visst bitter igen, men jag är tacksam på så många vis också. Jag vet att det fanns/finns ett syfte. Jag har förstått det nu. Kanske inte till fullo, men dock…
Jag vet att det jag lär mig kan föra mig mot nästa mål. Det kan också bli ännu en omväg.
Jag har mycket kvar att lära, men jag känner tillit trots allt.

nlp