Min dag

Ett lite längre yogapass på morgonen, Jaap Sahib, Unlock the Heart (dag 36), morgonpromenad (så saknad) efter lämning på skolan, reiki, meditation, avkoppling.
Bara så. Kräver inte mycket mer av en ledig dag. Åtminstone finns inte orken till så mycket mer just idag. Nästa vecka hoppas jag dock på en mysig lunch-fika med en vän som jag saknat och inte haft tid att träffa sedan jag började jobba (vi träffades ju nästan en gång i veckan förut).
Jag känner i hela kroppen hur välbehövliga dessa lediga dagar kommer att bli. Idag har jag förvisso inte hunnit njuta så mycket som jag borde för hjärnan är fortfarande uppe i varv. Det är alltså främst huvudet som behöver vila.
Har varit så extremt mycket att ta in att det vissa dagar känts som att huvudet ska explodera. På samma gång är ”smekmånaden” över och jag förväntas kunna allt nu.
Det är också stressande för jag är inte färdig med mina frågor än. Mitt huvud kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Inte dagar när tempot är högt, och det är det i kassa/reception. Mycket högre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så mycket man förväntas ta itu med när man sitter där (och som de flesta av er vet är många bollar i luften inte min kopp te).
Jag är ändå otroligt tacksam när patienter kommer fram till mig och säger att jag är så lugnt och harmonisk, att de upplever sig som trygga när de pratar med mig (de skulle bara veta hur det känns inombords en del dagar). Så något har jag väl ändå fått med mig från yogan. Närvaron. Lugnet. Att det kanske trots allt inte alltid syns utåt hur stressad jag är.
I detta märker jag också tydligt hur utgången av dagen blir beroende på mitt inre tillstånd. När det blir för mycket stress omkring hamnar jag lätt i negativt tänkande och då slutar det också på ett liknande vis. De dagar jag är positiv eller åtminstone mer neutral så går det bättre. Tyvärr är detta inte alltid så lätt att styra över eftersom jag, när jag är utarbetad, blir för trött (och hjärntrött) för att klara av att hålla optimismen uppe.
Jag hoppas alltså att mina lediga dagar mitt i veckan ska vara den där biten som hjälper mig att landa efter veckans två mest hektiska dagar och för att orka med de sista två, som oftast är lugnare. Jag trivs ju ändå med det jag gör, när det kommer till de administrativa uppgifterna. Det är egentligen bara kassan som är den där taggen i sidan.

Men nu har jag inte tid att sitta här mer. Dagen är inte slut än och nu väntar lunch följt av samtal, soffa och bok.

IMG_0553

Den här bilden beskriver mig bra idag.
Insight Timer eller mantran i lurarna,
lite ärrig, lite fluffig, lite grå och filtrerad.

En stor sten föll från mitt bröst

Kikar in här och inser att det går allt längre mellan skrivtillfällena. Jag gillar det inte alls, men livet ser som sagt annorlunda ut nu.
Trivs fortfarande jättebra på jobbet, men de långa dagarna börjar tära på mig. (Jag skulle ljuga om jag sa något annat.)
Det är tufft att åka hemifrån vid 6 och komma hem vid 17-tiden. Det är tufft när den lilla tid som blir kvar går åt till matlagning, tvätt och hjälpa W med läxor (vad mycket de får redan så här tidigt i livet). Oftast får jag knappt ens träffa W på dagarna eftersom han sover när jag går och är ofta ute och leker när jag kommer hem.
Den egentid jag får efter nattning är en knapp timma och sedan läggdags.
Jag visste i och för sig redan från början att det skulle bli ett problem med heltid. Det är dock de senaste veckorna jag på allvar insett hur skadad min arma hjärna blivit av alla möten med väggar genom åren. Skador som inte kan repareras. Hur jag inte kan tänka ”snabbt” längre, att det liksom inte kopplar rätt. Jag fastnar i moment när jag sitter framför datorn. Ingen annan ser det, men det tar obehagligt lång tid för mig att tänka ibland när jag ska skriva in uppgifter. Det är t ex otroligt stressigt de dagar jag sitter i receptionen. Köbildning, moment man måste göra samtidigt som patienter strömmar in, samtal som måste ringas medan kön växer. Moment som mitt huvud inte klarar av att ta in. (Känner mig så trög och korkad emellanåt.) Minnet är bra men kort…
Borde varit ärlig från början. Sagt att heltid inte fungerar.
Imorgon har jag bokat in ett möte med chefen. Ska säga som det är, trots att det är dålig tajming när vi har personalbrist.

Så såg mitt inlägg ut när jag skrev det igår kväll. Var för trött för att lägga ut det då. Kände mig för negativ för att lägga ut det.
Idag ser det annorlunda ut. I morse vid frukost kom chefen och sa att vi kunde ta samtalet redan på morgonen, istället för vid två som planerat.
Jag sa som det var, att tiden inte räcker till och att jag inte klarar av tempot utan att få tillräckligt med vila emellan. Tajmingen kunde som sagt varit bättre, men hon vill mig så väl (världens bästa chef) att hon nu ska ordna så att jag får gå ner i tid. Det lutar åt att jag kommer att få en dag ledigt i veckan, istället för kortare arbetsdagar. Vi kom fram till att det blir bäst så för alla. En hel dags ledigt med egentid och allt vad det innebär är precis vad jag behöver. Kände det när jag var sjuk sist. Den där dagen hemma gjorde så gott.
Det är också ordnat så att en del av uppgifterna i receptionen går in på administration istället så att det inte bli så stressigt mot slutet av dagen.
Nu är det här inte helt klart ännu, men jag kan inte i ord beskriva den tacksamhet jag känner över att ha hamnat på en sådan underbar arbetsplats och med en sådan omtänksam chef. I vår arbetsgrupp bryr vi oss om varandra. Ingen snackar skit om någon. Det är inte heller några problem att få ledigt eller att ändra i arbetstider.
Jag tror att jag är värd det efter alla bottenskrap genom åren.
Kände mig så lättad efter det där samtalet.

IMG_0471

Lättad

Från harmoni till hysteri

Det har varit tyst i flera dagar nu. Inga texter. Inga budskap.
Bara kort ock koncist – vila. Vila och var i tystnad.
Vissa stunder tvivlar jag. Undrar om Gud slutat lyssna på mig. Eller bara lyssnar och sitter tyst.
Jag frågar och ber om svar och vägledning, men får bara kryptiska meddelanden.
Vet inte hur många kort jag dragit eller texter jag läst (de senaste veckorna) att jag nu ska gå min väg, följa mitt hjärta, jobba som ljusarbetare, våga satsa. Ja, underbart! Men jag vet ju redan det. Jag vill ha ett specifikt svar.
Vart ska jag gå härnäst? (Märks det att jag börjar bli otålig? ;-))

Igår blev jag kallad på intervju till ett jobb. Finner mig i en likadan situation igen som vid nyår. Jag vill inte ha just detta jobb (varför sökte jag det då?!). Hade sökt två liknande tjänster. Den ena på heltid och den andra på 60%. Det var den sistnämnda jag ville ha.
Stressade upp mig så jag höll på att få en hjärtattack igår. *skratt*
Försökte sätta mig ner och ta det lugnt. Mediterade. Frågade vad jag ska göra. Vilka steg jag ska ta. Är detta svaret jag skulle få i augusti? Är det detta jag ska göra?
Total tystnad.
Drog två änglakort och ett tarot. Och så kom det där kryptiska igen. Följa hjärtat, gudomlig inspiration, visioner och drömmar blir tydliga… osv.

IMG_0314

Kanske kan någon annan läsa något annat i dessa kort,
som jag missat.

Bad om ett specifikt svar. Två enkla lappar. En med ja och en med nej.
Svar: nej.
Men… vad är då syftet med att jag ska gå dit på fredag? Att jag ens blev uppringd?
Ska jag säga något till någon? Ska någon säga något till mig, som jag behöver höra?
Eller ska jag bara våndas?
Eller… är det så enkelt att jag bara tillåtit egot att ta över och komma med svaren? Egot som nu måste strida med näbbar och klor för att få vara med i leken. Som spelar med och lismar för att få mig på fall.
Jag kastas på tre röda in i katastroftankar. Hur ska W klara av att vara 10 timmar på skolan. Hur ska N, utan att stressa ihjäl, klara av att både lämna och hämta W på skolan. Hur ska jag klara av att vara hemifrån 11 timmar varje dag och inte få yoga, meditera och utföra mitt andliga arbete annat än i små hafsiga versioner.
Tänk om jag springer rätt in i väggen. Igen. För femtioelfte gången på bara några år.
Hur klarar andra att få livet att gå ihop med så långa arbetsdagar? Var hittas tiden till annat än jobb, tvätt och matlagning? För jag förstår att det är tufft för många att t ex få till sin yoga, meditation och ACIM-praktik om det innebär att man måste gå upp vid 3-4 på natten för att få sitta i ro (och med detta klara sig på fem timmars sömn). Been there…
Det är i en sådan här situation jag inser att jag har en otroligt lång väg kvar att gå. När jag blir hysterisk bara av att bli kallad till en anställningsintervju (arma människa)… och på detta tar tusen saker för givna. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet än!
Jag är därtill (numera) totalt ärlig med var jag står. Jag tänker berätta att heltid inte fungerar för mig just nu. Att mitt liv inte går ihop då. Någonstans har jag ju också planer för annat.
Jobbet i sig tilltalar mig ändå, men min gräns är 75%. Så jag lämnar över bollen…
Jag kan ändå gå dit. Visa vem jag är. Sprida mitt ljus. Vem vet vad som dyker upp?
Kanske finns en annan tjänst. Kanske något annat.

Jag skall se möjligheter istället för detta.

Detta ska bli mitt mantra de kommande dagarna. 🙂
Och förresten jag har säkert blivit vägledd hela tiden. Det är bara det att jag själv fått något ludd i örat. Stress och trötthet brukar ha den effekten.
Jag tror att det är nyttigt att ruskas om ibland också. När allt lugnar ner sig blir det man behöver titta på synligt. Kanske blir också de svar jag fått mer tydliga när jag får tillbaka det lugna andetaget.

Än en gång tvekar jag ifall jag ska publicera mitt inlägg. Det var väl inte en sådan här sida jag ville visa upp bland allt ljus. Samtidigt måste jag få visa alla mina sidor, att jag vacklar fortfarande. Att det inte alltid är harmoniskt. Att jag faktiskt fortfarande inte har någon stresstålighet alls och att jag, när jag drabbas, tappar all min fattning och glömmer av precis allt det som jag lär ut. Det är inte alltid jag klarar av att walk the talk.
Det som dock blir allt tydligare för mig är att jag behöver göra något som innebär att jag kan arbeta hemifrån så mycket som möjligt. Kalla det att ”gömma sig bakom en dator” om du vill, men då fungerar jag som bäst. Hemma. Och i skogen.

Kärlek & frid ❤