Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041

Släpp taget om allt tvivel

Jag känner en stillsam iver över att få tid till att skriva här lite oftare framöver. Och inte bara att ha tid till det, utan även att ha ork, ro och lust till det.
Samtidigt har jag dragits med en del oro över att orden inte ska komma. Att inspirationen ska lysa med sin frånvaro, trots förutsättningarna. Att jag ska envisas med att tänka för mycket så att det låser sig.
Klarar jag av att bara… släppa taget?!

Och då kommer detta svar:

Det är helt rätt, du måste släppa taget om du ska höra min röst. 
Du kan inte delvis lyssna till egot, eller låta dig påverkas av andra, om du vill att mina ord ska skrivas genom dig.
Du har själv märkt skillnad i dina texter när du är gudomligt inspirerad jämfört med när du skriver på ett framtvingat och kontrollerat vis.
För att orden ska flöda behöver du vara helt ”nollställd”.
Därför behöver du stilla dig innan du skriver. (Skriv aldrig i affekt.)

Lyssna… och skriv. Låt orden flöda.
Bry dig inte om vad som kommer. Skriv, utan att filtrera eller korrigera.
Du har ditt eget unika sätt att skriva och uttrycka dig på. Du har saker just du ska dela med dig av, som är till hjälp både för dig och för dina läsare. 
När du skriver fylld av kärlek och glädje och orden flödar fritt så vet du att det är min röst du lyssnar till.
Så sätt igång, dela ditt ljus och din kärlek. 
Släpp taget om allt tvivel och följ din sanna inre röst.

IMG_3261

Ego traps


Den här texten var så underbar och tänkvärd att jag var tvungen att dela den. 🙂

Bilden har jag hittat i Facebook-flödet. 

Förlåtelse

Du måste börja med att förlåta dig själv.
Allting börjar där.
Vad finns hos dig som du ännu inte förlåtit?
Finns det människor i ditt liv som du inte förlåtit?
Visst drömmer du fortfarande drömmar, där du hamnar i konflikt med människor som du trodde att du förlåtit?
Vad finns hos dig själv som du behöver titta på?
Lägger du inte alltför mycket börda och skuld på dig själv vid konflikter. Tänker att det kanske är du som gjort eller sagt något fel.
Det är inget fel på dig!
Du är hel. Du är fullkomlig. Du är utan skuld.
Du kan inte ta på dig något som inte finns hos dig.
Om någon skäller på dig är det deras problem.
Om någon ger dig skulden för något är det också deras problem, inte ditt.
Du gör det till ditt när du börjar tänka för mycket, när du börjar döma. När du går till attack. När du blir arg för att du tillåter något på utsidan (som inte finns) att såra dig.
Allt finns hos dig. Börja med att titta där.
Hur behandlar du dig själv?
Tänker du kärleksfulla tankar om dig själv?
Släpper du taget om det du kallar för misstag?
Nej, du fortsätter att älta. Säger att ”jag borde inte sagt eller gjort si eller så. Tänk om han tror att…”
Sluta tänk så mycket! Släpp taget om ältandet!
Det är svårt att förändra sitt sätt att vara. Det är svårt att förändra sitt sätt att tänka, jag förstår det. Det är också därför jag är här, för att hjälpa dig.
Om du bara låter mig så ska jag visa dig en annan väg. En väg utan konflikter och kaos.
Det valet har du. Du behöver bara stanna till och lyssna.
Allt finns i dig.
Låt mig hjälpa dig att odla en vacker trädgård. Låt mig hjälpa dig att sköta den.
Ta hand om denna trädgård så kommer förfluten tid och framtid inte längre att vara några bekymmer. 
Här och nu finns inget att förlåta, eller att oroa sig för. Det bara är.

forgive

Från harmoni till hysteri

Det har varit tyst i flera dagar nu. Inga texter. Inga budskap.
Bara kort ock koncist – vila. Vila och var i tystnad.
Vissa stunder tvivlar jag. Undrar om Gud slutat lyssna på mig. Eller bara lyssnar och sitter tyst.
Jag frågar och ber om svar och vägledning, men får bara kryptiska meddelanden.
Vet inte hur många kort jag dragit eller texter jag läst (de senaste veckorna) att jag nu ska gå min väg, följa mitt hjärta, jobba som ljusarbetare, våga satsa. Ja, underbart! Men jag vet ju redan det. Jag vill ha ett specifikt svar.
Vart ska jag gå härnäst? (Märks det att jag börjar bli otålig? ;-))

Igår blev jag kallad på intervju till ett jobb. Finner mig i en likadan situation igen som vid nyår. Jag vill inte ha just detta jobb (varför sökte jag det då?!). Hade sökt två liknande tjänster. Den ena på heltid och den andra på 60%. Det var den sistnämnda jag ville ha.
Stressade upp mig så jag höll på att få en hjärtattack igår. *skratt*
Försökte sätta mig ner och ta det lugnt. Mediterade. Frågade vad jag ska göra. Vilka steg jag ska ta. Är detta svaret jag skulle få i augusti? Är det detta jag ska göra?
Total tystnad.
Drog två änglakort och ett tarot. Och så kom det där kryptiska igen. Följa hjärtat, gudomlig inspiration, visioner och drömmar blir tydliga… osv.

IMG_0314

Kanske kan någon annan läsa något annat i dessa kort,
som jag missat.

Bad om ett specifikt svar. Två enkla lappar. En med ja och en med nej.
Svar: nej.
Men… vad är då syftet med att jag ska gå dit på fredag? Att jag ens blev uppringd?
Ska jag säga något till någon? Ska någon säga något till mig, som jag behöver höra?
Eller ska jag bara våndas?
Eller… är det så enkelt att jag bara tillåtit egot att ta över och komma med svaren? Egot som nu måste strida med näbbar och klor för att få vara med i leken. Som spelar med och lismar för att få mig på fall.
Jag kastas på tre röda in i katastroftankar. Hur ska W klara av att vara 10 timmar på skolan. Hur ska N, utan att stressa ihjäl, klara av att både lämna och hämta W på skolan. Hur ska jag klara av att vara hemifrån 11 timmar varje dag och inte få yoga, meditera och utföra mitt andliga arbete annat än i små hafsiga versioner.
Tänk om jag springer rätt in i väggen. Igen. För femtioelfte gången på bara några år.
Hur klarar andra att få livet att gå ihop med så långa arbetsdagar? Var hittas tiden till annat än jobb, tvätt och matlagning? För jag förstår att det är tufft för många att t ex få till sin yoga, meditation och ACIM-praktik om det innebär att man måste gå upp vid 3-4 på natten för att få sitta i ro (och med detta klara sig på fem timmars sömn). Been there…
Det är i en sådan här situation jag inser att jag har en otroligt lång väg kvar att gå. När jag blir hysterisk bara av att bli kallad till en anställningsintervju (arma människa)… och på detta tar tusen saker för givna. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet än!
Jag är därtill (numera) totalt ärlig med var jag står. Jag tänker berätta att heltid inte fungerar för mig just nu. Att mitt liv inte går ihop då. Någonstans har jag ju också planer för annat.
Jobbet i sig tilltalar mig ändå, men min gräns är 75%. Så jag lämnar över bollen…
Jag kan ändå gå dit. Visa vem jag är. Sprida mitt ljus. Vem vet vad som dyker upp?
Kanske finns en annan tjänst. Kanske något annat.

Jag skall se möjligheter istället för detta.

Detta ska bli mitt mantra de kommande dagarna. 🙂
Och förresten jag har säkert blivit vägledd hela tiden. Det är bara det att jag själv fått något ludd i örat. Stress och trötthet brukar ha den effekten.
Jag tror att det är nyttigt att ruskas om ibland också. När allt lugnar ner sig blir det man behöver titta på synligt. Kanske blir också de svar jag fått mer tydliga när jag får tillbaka det lugna andetaget.

Än en gång tvekar jag ifall jag ska publicera mitt inlägg. Det var väl inte en sådan här sida jag ville visa upp bland allt ljus. Samtidigt måste jag få visa alla mina sidor, att jag vacklar fortfarande. Att det inte alltid är harmoniskt. Att jag faktiskt fortfarande inte har någon stresstålighet alls och att jag, när jag drabbas, tappar all min fattning och glömmer av precis allt det som jag lär ut. Det är inte alltid jag klarar av att walk the talk.
Det som dock blir allt tydligare för mig är att jag behöver göra något som innebär att jag kan arbeta hemifrån så mycket som möjligt. Kalla det att ”gömma sig bakom en dator” om du vill, men då fungerar jag som bäst. Hemma. Och i skogen.

Kärlek & frid ❤