Motströms

Det kommer att bli en förändring här i sinom tid. Jag känner det i varenda cell, att det är ett måste. Lite konstigt är det förstås att skriva så här utan att kunna berätta mer.
Men nog är det väl så att jag har en förmåga att dras in i situationer som jag inte vill vara i. Situationer som gör mig så in i helsikes trött, skör och utmattad.
Ibland undrar jag om jag måste upptäcka precis allt jag INTE vill göra. Allt jag inte SKA ägna mig åt… innan jag (om sisådär hundra år) kommer fram till vad det är jag ska göra. Vad som är min uppgift. Det där som ger energi istället för att dränera den.
Jag lyckas visst alltid hamna där jag känner mig utanför och vilsekommen. Ja, jag fungerar helt enkelt inte optimalt i det här samhället för jag har helt andra värderingar. Ett vanligt lönejobb kan t ex aldrig hamna på en tidigare plats än nummer fem på en tiogradig skala. Jag längtar ju efter att gå i pension redan nu för sjutton, vilket jag verkar vara relativt ensam om. Men jag har faktiskt intressen som fyller mina dagar. Jag är en av få som inte blir det minsta uttråkad av att vara hemma.
Jag är inte rädd för att umgås med mig själv i tystnad i många långa dagar. (Nu kommer jag förstås inte i närheten av sådana möjligheter av total tystnad, men hade tillfället dykt upp hade jag med glädje omfamnat det.) Bara en sådan simpel sak kan mötas av total oförståelse.
Det blinkar ”jobba, jobba, jobba, ta en tablett och bit ihop” överallt och jag vill skrika rakt ut för nej, jag tänker inte följa med på det tåget. Aldrig! Jag tänker inte bita ihop. Jag känner efter och känns det inte bra så blir det inte bättre av att droga bort problemet. Här sopas inget under mattan. Jag vill leva. Jag menar LEVA! Utan den där ryggsäcken som fylls av fler och fler stenar.
Så… jag fortsätter att gå mot strömmen… och längtar efter inre frid… för någonstans bakom ett krön är jag säker på att det finns en ström som det är ganska skönt att flyta med på. (It’s in my mind of course.)

Nu låter jag visst bitter igen, men jag är tacksam på så många vis också. Jag vet att det fanns/finns ett syfte. Jag har förstått det nu. Kanske inte till fullo, men dock…
Jag vet att det jag lär mig kan föra mig mot nästa mål. Det kan också bli ännu en omväg.
Jag har mycket kvar att lära, men jag känner tillit trots allt.

nlp

När bitarna faller på plats

Blev lovad att jag i augusti skulle få veta vad jag ska göra.
Jag har också fått veta vad jag ska göra. Närmare bestämt idag, månadens näst sista dag.
Egentligen fick jag förstås veta det redan i fredags, i samtalet jag hade efter intervjun. Här kommer att litet utdrag av det samtalet:

Du är trött nu. Jag förstår det.
Det har varit mycket känslor i omlopp sedan i tisdags eftermiddag.
Men tänk tillbaka till den sköna kärleksenergin du upplevde i bussen på väg till intervjun. Där var du nära ditt sanna jag, och spred kärlek ut i världen på riktigt. Det var inte bara fantasier.
Du har påverkat dem du träffade idag, det har du.
Du kommer att få jobbet.
Tvivla inte. Var inte rädd.
Vad har du att förlora på att försöka?
Det kommer att gå bra. Du kommer att trivas.
Släpp taget om osäkerheten.
Det är ett bra jobb. 
Du kommer att få hjälpa andra. Du kommer att få sprida ditt ljus och väcka upp och hela andra människor.
Oroa dig inte heller för din son. Det här blir bra för honom också. Ni behöver en paus från varandra ni med. Han behöver lära känna sig själv och sina egna förmågor. Han behöver få längta efter dig.
Det kommer att bli bra…

Och idag innan lunch ringde chefen och sa att hon pratat med sina kollegor (de jag ska jobba med framöver) och att de tillsammans kommit fram till att det är mig de vill ha till tjänsten (kanslist på Sahlgrenska).
Jag blev glad. Chockad. Nervös. Uppspelt. Alla känslor i ett, men mest glad.
Tacksamt nog får jag lov att börja första veckan på 75%. Känner att både jag och W behöver en mjukstart. Hade säkert kunnat få en vecka till, men det blir nog bra ändå. Känner mig säker på att jag kan säga till om det blir för mycket för mig. De verkar samarbeta bra där vad gäller att pussla så man kan sluta tidigare vissa dagar osv.

igotthejob

Imorse var jag dock inte lika uppspelt måste jag säga. Faktiskt har det känts som att allt håller på att krackelera. Fullkomligt kaos inombords. Jag har pendlat mellan att vara rädd, orolig, lättstött och arg.
Naturligtvis är det egot som kämpar för att hålla sig kvar, till varje pris. Som glatt pekar på all smuts som väller fram ur sprickorna. Allt det där jag inte lyckats förlåta. Rädslan för att springa in i väggen igen. Alla ”tänk om”-tankar.
På morgonen tänkte jag att jag nog inte alls vill ha jobbet, att jag önskade att någon annan skulle få det. Jag sa att det inte känns rätt längre, trots all guidning jag fått varje dag som pekar på vilken väg jag skall gå.
Jag blir försäkrad under denna morgons samtal att jag inte alls är på väg mot ruta 0 (som det känns som), utan att det snarare är tvärtom. Att jag är på väg mot ljusare tider, i rasande fart. Att det pågår mer saker omkring än vad jag är medveten om.
Och så kommer samtalet och allt bli så självklart. Allt bara vände.
Jag kommer såklart att fortsätta att tvivla och kämpa med mina demoner en period till. Så kommer det att bli till och från, men jag viker inte av från min väg. Och även om det inte känns som att jag lyckas ta till mig lektionerna något vidare för stunden så vet jag att jag är på väg. Jag får vägledning och kommer alltid att få veta vart jag ska gå.

Bilden har jag googlat fram.

Ja, jag lyssnar!

Som ni kanske märker är mina samtal väldigt vardagliga och familjära. Jag tror att det helt enkelt är så att Gud pratar till oss alla så att vi förstår. Det är nog också därför det ibland är svårt att uppfatta rösten eftersom det är lätt att tro att man bara pratar med sig själv (vilket ju förvisso är sant).
Idag blir det också tydligt att jag inte lyssnade till rätt röst häromdagen. Att jag la orden där JAG förväntade mig dem, som jag brukar när jag handlar i panik.

Vet du om att det mesta av det du gör hemma på dagarna är ganska meningslöst. Du ödslar din energi på sådant vare sig du eller någon annan har glädje av.
Vill du inte ha en meningsfull sysselsättning?
Har du inte bett om mer pengar?
Du gör viktiga saker hemma, väldigt viktiga till och med, men ibland kämpar du för mycket med dina studier och ditt skrivande för att du på något vis upplever att du MÅSTE göra det. Att du måste hålla igång och bidra med något varje dag.
Men vet du, jag ser hellre ett enda bidrag i veckan, som kommer från sann gudomlig inspiration, än tio som inte helt och hållet kommer från hjärtat eller total närvaro.
Du måste ingenting!
Mycket tid går åt till att du funderar på vad du ska skriva om och sedan skriver du utan att ha pratat med mig först. Det blir sällan tillfredsställande.
Du tänker också mycket, och desperat, på hur du ska kunna arbeta hemifrån. 
Tänk om du istället tog dig utanför dörren och träffade dina bröder och systrar. Fann en meningsfullhet i att hjälpa andra, bjuda på ett leende, fråga hur dagen varit. Låta ditt ljus stråla mot dem. Se deras ljus stråla mot dig.
Någonstans i djupet av ditt hjärta känner du att det inte går att dela med sig av all denna kärlek genom en dator, inte sant?
Bli inte arbetsskygg på grund av tidigare dåliga erfarenheter.  På den tiden lyssnade du inte på mig. Då lät du egot styra hej vilt. Om du istället lyssnar på mig nu ska jag visa dig vägen.
Låt dig inte skrämmas av tidsbrist. Har du glömt att tiden är en illusion? Det finns ingen tid. Ingen gårdag. Det finns bara NU.
När du gör något du älskar, och hjälper andra på vägen, så försvinner tidsuppfattningen.
Då lever du på riktigt. Då skapar du tillsammans med mig.
Jag säger inte att du måste ta just detta jobb, om det erbjuds dig. Kom ihåg, du måste ingenting! Men lita till mig när jag visar dig en annan väg än den du tagit de senaste åren. En väg av bekvämlighet, för att du är rädd och tar saker för givna.
Du vet väl att det är dina ångestfyllda tankar som skapar alla dessa situationer.
Tänker du med glädje på dagen och känner tillit så blir livet lättare för dig att leva.
Gå in i detta med nyfikenhet. Lyssna. Slappna av. Ta in miljön. Känn av energierna.
Kanske blir du överraskad. Kanske blir allt som du önskar.
Alla mina mirakelarbetare behöver inte arbeta med att lära ut texten på heltid. Inte heller vara sin egen arbetsgivare. En del finns anställda på sjukhus, i fabriker, i matbutiker och i skolor. En del sitter på parkbänkar. En del spår i händer, utan att ta betalt. De gör det för sitt höga nöjes skull. Alla är unika. På samma gång är ni alla ett.
Stirra dig inte blind på den dröm som gror sig allt starkare inom dig. Den kan absolut bli sann en dag. Du ska inte tappa hoppet om den. Det som är ämnat att bli, det blir. Men vad du ska göra är att kliva ut ur din bekvämlighetszon. Du ska göra det för att jag säger att det nu är dags. Det är dags att praktisera på riktigt.
Det är dags att ta din anställning hos Gud på allvar.

Så… lyssnar du på mig nu?

IMG_3199

 

Oh the signs

Vart jag mig i världen vänder står någon där med ett tecken i sina händer.

Lite så känns det nu.
Jag drar änglakort. Någon annan lägger kort.
I meditationer.
I böcker.
Överallt pockar det på min uppmärksamhet.
Mitt kall.
Min uppgift.
Och jag vet. Jag vet att jag ska göra något.
Något…justdoit
Det sägs att det är rädslan som hindrar. Det stämmer definitivt i mitt fall.
Fast denna gång handlar det mest om att jag faktiskt inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag har tagit ett par steg åt rätt håll, men än så länge talar inget för att jag ska göra något mer. Vilka steg jag ska ta.
Så… jag bidar min tid. Jag väntar på vägledning.
Jag känner tillit.
Det kommer att hända något.
Snart.

 

 

Försvar

Jag tänkte skriva lite om försvar idag. De murar vi bygger upp tidigt i livet för att slippa bli sårade eller känna oss förminskade.

Jag vill ställa dig några frågor. Du ska inte besvara dem här. Istället ska du ställa frågorna till dig själv när du är ensam och har det tyst omkring dig. Ha gärna ett anteckningsblock till hands.
Hur är du bland människor du känner?
Hur är du bland nya bekantskaper?
Upplever du ofta att du behöver gå i förvar?
Vad gör du för att skydda dig mot det du tror är en yttre attack? Vilka är dina försvarsmetoder?
Har detta försvar hjälpt dig?
Har det gjort dig mer kärleksfull?
Har det gjort dig mer öppensinnad och hjälpsam mot andra, eller stöter du bort de människor som närmar sig dig?

Öppna upp dig för de svar som kommer.

Om jag skulle svarat på frågorna för ca 10-15 år sedan hade det låtit ungefär så här (även om jag just då inte var helt medveten om hur jag handlade):

Bland människor jag känner är jag hyfsat bekväm. Dock känner jag mig sällan helt bekväm i någon annans sällskap än mitt eget. Jag känner mig osäker och är lite reserverad bland folk jag inte känner (om jag är nykter).
Bullriga miljöer, som pubar, gör mig orolig. Jag försvarar mig själv från attackerande ljud och energier genom att dricka alkohol. Det trubbar av mitt känsliga sinne. (Det trubbar naturligtvis även av det positiva med att vara högkänslig.)
Jag upplever att jag behöver gå i försvar ofta. Inte nödvändigtvis muntligt, men min osäkerhet har gjort att jag byggt upp en kall fasad. Jag spelar coolare än vad jag är. Jag har medvetet valt att se hård ut för att stänga folk ute, för då kan de inte se igenom fasaden. Vet dock inte om jag lyckas speciellt bra. Jag avskyr att jag ser så snäll ut. Tatueringar och piercings kanske hjälper lite på traven?
Fast vem är jag egentligen bakom fasaden? Det vet jag inte ens själv längre. Masken jag burit i alla år har nästan blivit permanent.
Jag kopplar bort sårade känslor mot ilska. Jag kopplar bort rädsla mot ilska. 

Jag tror att mina försvar hjälper (det gör jag för att jag inte är medveten om dem).
Men hur skulle ilska och en hård yta kunna leda till att jag blir mer kärleksfull? Jag känner ju inte ens kärlek till mig själv.
Hur skulle det kunna leda till att jag blir mer öppensinnad och hjälpsam mot andra? Mina negativa energier stöter ju bort de människor som skulle kunna hjälpa mig att mjukna.
Jag stöter dessutom bort de som är snälla. Tror att alla är ute efter något. Väljer hellre att bli sårad av andra kalla människor, så kan jag sitta där och beklaga mig sedan.
Jag ser inte hur jag upprepar misstag efter misstag, utan att lära mig något från dem. Jag sätter inget större värde på mig själv. Jag avskyr att vara vara den här personen (som inte ens är den jag i sanning är).

Jag gör om och gör om och gör om. Men hur kan resultatet bli annorlunda när jag handlar likadant gång på gång?

Det här är inget ältande av det förflutna. Jag är färdig med det nu. Jag har förlåtit det mesta. Det är bara intressant att titta på det idag, nu när jag öppet vågar erkänna de försvar jag faktiskt hade på den tiden. Samtidigt ger det en mjuk känsla i magen, att inte få ångest varje gång jag tänker tillbaka. Jag kramar istället om den här rädda människan, som bara ville bli älskad.
En del av mina försvar består förstås fortfarande, men idag är jag medveten om dem. Jag arbetar med dem och försöker förstå varför jag handlar på olika vis.
Det blir lättare och lättare att välja kärlek framför rädsla. Åtminstone när jag är balanserad.

126

Jag tror att det är viktigt för oss alla att titta på våra försvar. Inte menat som att älta det förflutna, utan för att kunna gå vidare. Vi behöver titta på det som får oss att fastna i olika mönster. Vi behöver förlåta och släppa taget. Let go and let God.
Om vi vill att något nytt ska hända kan vi inte fortsätta att ständigt gå in i dessa försvar och förvänta oss att något nytt ska ske.
Tillåt dig själv att rasera den fördömda muren. Våga släppa in kärlek i ditt liv igen.
Våga göra på ett annat sätt redan idag.

Sat Nam ❤

 

I will make no decisions by myself

Det är tungt att vara högkänslig (det finns naturligtvis en del fördelar också).
Vissa dagar är det tuffare än andra.
Idag var tänkt att jag skulle skrivit lite om dagens ACIM-lektion. Energin dalade dock ganska snart efter den tanken. Jag har varit extremt känslig idag. För ljud. För ljus. Och som en extra utmaning har mobilen ringt och plingat konstant. Jag har känt mig ”attackerad” bara av att någon pratat med mig. Ljuset utomhus var obarmhärtigt, trots att jag i vanliga fall älskar solen.
Det här är naturligtvis symtom som ingår i paketet när det börjar hända saker, och det har varit väldigt intensivt de senaste dagarna. Jag har minst sagt en del att bearbeta.
En del beslut jag behöver fatta… när guidning väl kommer till mig.

decisions
Idag upplever jag att det aldrig kommer att gå att leva ett ”vanligt” liv igen. Det har förvisso aldrig varit för mig, men jag känner ända in i ryggmärgen att det förr eller senare är dags att kasta sig ut (utan annat skyddsnät än Gud). Göra något eget.
Något som innebär frihet och att kunna arbeta hemifrån ofta.
Jag vet att det endast är rädsla som hindrar mig. För stunden även briljanta idéer. Kanske också ett bananskal… 😉
Sedan är det även så att jag inte fattar ett beslut ensam längre.

 

Jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna.

Jag skrev klar sidan ”Om Parameshwari” för en stund sedan. Fortfarande kan jag känna stinget av osäkerhet efter att jag publicerat texten. Hur år av dålig självkänsla tog ut sin rätt. Hur egot började harkla sig i bakgrunden.
Men… jag ger mig en klapp på axeln ändå. Jag ska inte längre tänka mig mindre än vad jag är.

Jag är som Gud skapade mig.

Jag ska stolt bära den ”roll” jag nu har. Egot får harkla sig och gapa bäst det vill. Jag lyssnar inte längre, och när jag ändå gör det förlåter jag mig själv

Jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna.

/Från dagens ACIM-lektion (193)

Det är lätt att glömma att jag inte är en kropp. Att jag inte är separerad från andra varelser. Det krävs faktiskt daglig påminnelse. Många, många gånger varje dag.
Allt sker inte med en handknäppning. För en del av oss (de flesta skulle jag gissa) tar det lite längre tid än så. Jag är inte frälst. Jag lever inte i salighet varje dag. Jag lever inte heller alltid som jag lär.
Vissa dagar är det lättare. Svårare när jag hamnar i obalans. Jag skrev om detta i ett av de senare inläggen i gamla bloggen. Maten påverkas jag inte lika mycket av längre, om jag inte vräker i mig gluten och mejeriprodukter. Men kaffe och alkohol vränger till saker för mig. Väcker agg och ångest, som att en blöt illaluktande filt lagts över mitt sinne.
Som jag skrev har jag nu valt att gå all in för min andlighet så när jag vill dricka kaffe blir det koffeinfritt. Alkohol har jag valt bort för ett tag.
Ett tag innan semestern gick jag över till vegetarisk kost igen, men det blev lite si och så med det under familjeledigheten. Nu är jag dock på G igen och gläds åt de gamla vanliga rutinerna i hemmet. Det blir lättare att äta rätt när man lagar maten själv.

IMG_0254
Ungefär så… ser det ut idag.
Och det tar vi lite nicecream på tycker jag. 😉