Lektion 255, Den här dagen väljer jag att tillbringa i fullkomlig frid.

Det som varit stängt skall nu öppnas.
Jag öppnar mitt hjärta för sanningen.
För kärleken.
För Gud.
Jag öppnar mitt hjärta och låter dess heliga ljus vägleda mig.
Detta ljus skall också lysa ut i världen, och öppna det som så länge varit slutet.
Och friden skall komma till mig, liksom till mina systrar och bröder.
Friden skall komma, eftersom det är Guds Vilja att vi alla skall förenas i den kärlek som är allt som finns.

Sat Nam ❤
/Parameshwari

”Och på detta sätt, min Fader, vill jag tillbringa dagen tillsammans med Dig. Din Son har inte glömt Dig. Den frid Du gav honom finns fortfarande i hans sinne, och det är där jag väljer att tillbringa den här dagen.”

– En Kurs i Mirakler

IMG_3498

Lektion 242, Den här dagen tillhör Gud. Den är min gåva till Honom.

Tema: Världen

”Och så ger vi den här dagen till Dig. Vi kommer med ett helt öppet sinne. Vi ber inte om någonting som vi kanske tror att vi vill ha. Ge oss det som Du vill att vi skall ta emot. Du känner alla våra önskningar och behov. Och du kommer att ge oss allt vi behöver för att hjälpa oss att finna vägen till Dig.”

– En Kurs i Mirakler

Jag skall vara stilla och lyssna.
Jag skall vara stilla och släppa behovet att kontrollera och analysera.
Jag sluter mina ögon och blickar inåt i tystnad.
Härifrån låter jag anden ta över och vägleda mig, för idag lämnar jag över mig helt till Gud.

Sat Nam ❤
/Parameshwari

”Följ Hans Ljus, och se världen som Han ser den. Hör endast Hans Röst i allt som talar till dig. Och låt Honom ge dig den frid och visshet som du har kastat bort, men som Himlen bevarat åt dig i Honom.”

– En Kurs i Mirakler

IMG_3446

Släpp taget om morgondagen

Den där tröttheten har kommit över mig igen. Energin är tung. Jag hasar mig fram i tillvaron. Märker hur jag suger åt mig av mörka energier omkring mig. Kan liksom inte skydda mig. Trots att jag tar hand om mig. Vilar. Övervakar alla mina tankar. Tankar som för stunden blivit oroliga och sneglar för mycket på morgondagen.
Jag vet ju att allt är bra, men när det här tunga kommer över mig kan jag inte styra över sinnet längre. Då tänker jag att allt det där jag säger till andra, det är banne mig inte så lätt. Lätt att säga kanske, men inte alltid så lätt att leva som jag lär ut.
Jag har svårt med dessa pendlingar i humöret. Att aldrig veta från dag till dag till vilken form jag vaknar på morgonen.

Jag tänker att hur ska jag kunna sprida ljus nu. Ska jag verkligen skriva om detta?
Hur uppmuntrande är det att läsa om min svacka?
Men så inser jag att – nej, det är sant det kanske inte är så uppmuntrande men mina läsare bör också få veta att allt inte är solsken hela tiden. Att vi alla kämpar i det vi gör. Kämpar med olika saker. Med alla våra försvar. Alla våra gamla mönster.
Man blir inte frälst över en natt och strålar som en sol varje dag.
Det finns de som säger att man inte ska skriva om sådant som kan uppfattas som negativt, att det hindrar processen. Jag säger istället att det är en del av processen. Inte så att man behöver sitta och beklaga sig i varenda forum, men det här är ju på sätt och vis en dagbok. Det är här jag kan se vad som hänt under hela processen.
Jag vill dela med mig. Av allt. Att sopa det jobbiga under mattan hjälper inte. För mig hjälper det att skriva om det.

Jag öppnar upp mig innan dagens samtal. Berättar hur jag kämpar med tvivel och tungsinthet. Jag ber om hjälp. Några tröstande ord.

Släpp taget. Släpp taget om alla förväntningar.
Släpp taget om rädslan.
Släpp taget om morgondagen.
Tro inte att du vet vad som ska hända innan det hänt.
Allt som finns är denna stund.
Är du här och nu finns ingen rädsla. Ingen trötthet. Ingen oro.
Lämna över din livsuppgift till mig.
Lita på mig.
Du kommer att få att göra tids nog. Du kommer att tjäna pengar också.
Men lyssna till mig och inte till egot. Först då kommer meningsfullhet in i det du gör. Då upplever du ingen stress. Bara glädje.
Förvänta dig inte att hela din dag ska försvinna i en enda lång arbetsdag, från tidig morgon till kväll. Förvänta dig istället att du lever i harmoni och gör allt det du vill göra.
Det är sådana förväntningar du ska plantera i ditt sinne. Det är det Gud vill att du ska göra.
Det Gud vill är inte att bestraffa. Det Gud vill är glädje. Han vill att du ska skratta och ha roligt. Att du ska sprida ditt ljus och se ljuset i alla andra.
Kör inte över dig själv. Vänta på tillfället när du i hjärtat känner att det är rätt. När Gud berättar för dig att det är rätt.
Känn tillit till att allt blir som det ska, för det blir som det ska när du är tillsammans med mig.

Praying Woman

Bilden har jag lånat från Googleflödet.

Försvar

Jag tänkte skriva lite om försvar idag. De murar vi bygger upp tidigt i livet för att slippa bli sårade eller känna oss förminskade.

Jag vill ställa dig några frågor. Du ska inte besvara dem här. Istället ska du ställa frågorna till dig själv när du är ensam och har det tyst omkring dig. Ha gärna ett anteckningsblock till hands.
Hur är du bland människor du känner?
Hur är du bland nya bekantskaper?
Upplever du ofta att du behöver gå i förvar?
Vad gör du för att skydda dig mot det du tror är en yttre attack? Vilka är dina försvarsmetoder?
Har detta försvar hjälpt dig?
Har det gjort dig mer kärleksfull?
Har det gjort dig mer öppensinnad och hjälpsam mot andra, eller stöter du bort de människor som närmar sig dig?

Öppna upp dig för de svar som kommer.

Om jag skulle svarat på frågorna för ca 10-15 år sedan hade det låtit ungefär så här (även om jag just då inte var helt medveten om hur jag handlade):

Bland människor jag känner är jag hyfsat bekväm. Dock känner jag mig sällan helt bekväm i någon annans sällskap än mitt eget. Jag känner mig osäker och är lite reserverad bland folk jag inte känner (om jag är nykter).
Bullriga miljöer, som pubar, gör mig orolig. Jag försvarar mig själv från attackerande ljud och energier genom att dricka alkohol. Det trubbar av mitt känsliga sinne. (Det trubbar naturligtvis även av det positiva med att vara högkänslig.)
Jag upplever att jag behöver gå i försvar ofta. Inte nödvändigtvis muntligt, men min osäkerhet har gjort att jag byggt upp en kall fasad. Jag spelar coolare än vad jag är. Jag har medvetet valt att se hård ut för att stänga folk ute, för då kan de inte se igenom fasaden. Vet dock inte om jag lyckas speciellt bra. Jag avskyr att jag ser så snäll ut. Tatueringar och piercings kanske hjälper lite på traven?
Fast vem är jag egentligen bakom fasaden? Det vet jag inte ens själv längre. Masken jag burit i alla år har nästan blivit permanent.
Jag kopplar bort sårade känslor mot ilska. Jag kopplar bort rädsla mot ilska. 

Jag tror att mina försvar hjälper (det gör jag för att jag inte är medveten om dem).
Men hur skulle ilska och en hård yta kunna leda till att jag blir mer kärleksfull? Jag känner ju inte ens kärlek till mig själv.
Hur skulle det kunna leda till att jag blir mer öppensinnad och hjälpsam mot andra? Mina negativa energier stöter ju bort de människor som skulle kunna hjälpa mig att mjukna.
Jag stöter dessutom bort de som är snälla. Tror att alla är ute efter något. Väljer hellre att bli sårad av andra kalla människor, så kan jag sitta där och beklaga mig sedan.
Jag ser inte hur jag upprepar misstag efter misstag, utan att lära mig något från dem. Jag sätter inget större värde på mig själv. Jag avskyr att vara vara den här personen (som inte ens är den jag i sanning är).

Jag gör om och gör om och gör om. Men hur kan resultatet bli annorlunda när jag handlar likadant gång på gång?

Det här är inget ältande av det förflutna. Jag är färdig med det nu. Jag har förlåtit det mesta. Det är bara intressant att titta på det idag, nu när jag öppet vågar erkänna de försvar jag faktiskt hade på den tiden. Samtidigt ger det en mjuk känsla i magen, att inte få ångest varje gång jag tänker tillbaka. Jag kramar istället om den här rädda människan, som bara ville bli älskad.
En del av mina försvar består förstås fortfarande, men idag är jag medveten om dem. Jag arbetar med dem och försöker förstå varför jag handlar på olika vis.
Det blir lättare och lättare att välja kärlek framför rädsla. Åtminstone när jag är balanserad.

126

Jag tror att det är viktigt för oss alla att titta på våra försvar. Inte menat som att älta det förflutna, utan för att kunna gå vidare. Vi behöver titta på det som får oss att fastna i olika mönster. Vi behöver förlåta och släppa taget. Let go and let God.
Om vi vill att något nytt ska hända kan vi inte fortsätta att ständigt gå in i dessa försvar och förvänta oss att något nytt ska ske.
Tillåt dig själv att rasera den fördömda muren. Våga släppa in kärlek i ditt liv igen.
Våga göra på ett annat sätt redan idag.

Sat Nam ❤