Lektion 139, Jag skall acceptera Soningen för egen del.

”Här slutar alla val. För här beslutar vi oss för att acceptera oss själva så som Gud skapade oss. Och vad är val annat än ovisshet om vad vi är?”

 – ACIM

Att acceptera Soningen är att göra ogjort, allt det som du tror att du gjort i den här världen av illusioner.
Det är att acceptera den du i sanning är, att du är som Gud skapade dig.
Du vet vem du är. Du vet vad som är sant och vad som inte är det.
Du är helad från det förflutna, från illusionen.
Att acceptera Soningen är också att minnas varför du är här, och vilken din uppgift du har.
Du vet att du är här för att hjälpa dina bröder och systrar att minnas vem de är, så att de i sin tur kan hjälpa andra att minnas.
Vi är alla här för att minnas att vi är ett. Ett med kärleken. Ett med Gud.

– Parameshwari

”Vi har ett uppdrag här. Vi kom inte för att förstärka den galenskap vi en gång trodde på. Låt oss inte glömma det mål vi har accepterat. Det är mer än bara vår egen lycka som vi kom för att vinna. Det vi accepterar som det vi är förkunnar vad alla måste vara, tillsammans med oss. Svik inte dina bröder, för då sviker du dig själv. Se med kärlek på dem, så att de kan veta att de är del av dig, och du av dem.”

– ACIM

iwillacceptatonement

Livet som ljusarbetare

Det var inte helt självklart att jag skulle börja arbeta som ljus- och mirakelarbetare.
Någonstans anade jag förstås åt vilket håll det skulle leda när jag började läsa kursen igen. Men det var först efter ”The 40-Day Program” och (framför allt) ”Living in Purpose Mastery Program” som jag säkert visste att det här är mitt kall nu. Det var förresten under sistnämnda som jag fick veta jag att skulle starta projektet ACIM 365.
Det var dock inte alls så lätt den första månaden, när jag samtidigt arbetade 80% på en arbetsplats med mycket stress. Jag hade dessutom bara kanaliserat budskap på det här viset (väldigt sporadiskt) sedan augusti förra året.
Det gick minst sagt väldigt trögt i början och egot la sig i väldigt ofta.
När jag sedan fick dagarna fria igen i februari blev allting mycket lättare.
Budskapen har (oftast) kommit till mig med lätthet. Dock inte utan viss oro att jag kanske inte ska lyckas att få en text till dagens lektion.

Det är det här jag vill berätta lite mer om, om att arbeta som ljusarbetare, för det är faktiskt ett arbete, oavsett om man har det som lönearbete eller ej. Och det är ett arbete som aldrig tar slut.
Jag vet att det finns en del som tror att det bara är att klottra ner en text och klistra in en
bild så är det klart, men det är långt ifrån sanningen.
Det ligger mycket hängivet arbete bakom allt som delas.
Det är förstås olika för oss alla hur lång tid allt tar, men för mig är det ett arbete som sprider sig över hela dagen. (Och det är ett arbete som måste göras varje dag. De enda ”vilodagarna” jag får är när det är repetition, men då gör jag annat arbete istället.)
Jag sitter förstås inte och skriver hela dagen, men det är mycket runt omkring hela tiden. Förutsättningarna skall vara rätt och det är en del jag själv behöver arbeta med för att jag ska vara öppen för att ta emot budskap och vägledning.
Det är bland annat därför jag idag inser att jag inte kan ta vilket jobb som helst utanför detta, för då blir det pannkaka av allting. Det är detta jag ska ägna mig åt. Det är mitt kall, som ljusarbetare. Om jag inte får göra detta skulle jag sakta förtvina inombords (med risk för att låta dramatisk). Så hade jag haft ett ”vanligt lönejobb” på heltid skulle jag omöjligen kunna vara i rätt flöde. Jag skulle påverkas för mycket av stress och andras påtagliga energier. I sinom tid måste jag förstås dra in pengar, men för stunden är det ett senare projekt.

Högkänsligheten

Och när vi nu ändå är inne på det här med stress och andras energier så är det något jag fått kämpa med hela livet. Jag har alltid varit introvert, ensamvarg och ”lågaktiv”, ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är motsatsen till överaktiv. 😉
För mycket fysisk aktivitet, för många bollar i luften, för mycket rörelse omkring och överaktiva pratsamma människor gör mig utmattad. Jag är absolut inte osocial i sociala sammanhang. Jag uppfattas nog som ganska kommunikativ och dras lätt igång av sociala människor… en liten stund, men efteråt är jag helt slutkörd. Ändå har jag hela livet försökt att anpassa mig efter samhällets önskan hur man ska vara, men efter flera möten med väggen så har det blivit allt mer tydligt att jag inte kan vara i sammanhang där jag möter för mycket folk, där telefoner ringer, där någon drar i mig och vill något hela tiden och där jag inte får utrymme att vara den individ jag är, alltså en person som inte vill synas och höras så mycket och som behöver mycket tystnad, lugn och ro.
Jag får mest energi när jag arbetar hemifrån, där jag sköter kontakterna via nätet och när jag själv får välja hur jag ska lägga upp min dag.

När jag fick barn blev det en väldig krock med min personlighet, och jag har i mitt föräldraskap varit nära väggen många gånger. Min stillsamhet ställt mot W:s överaktivitet. Min tystnadsbehov ställt mot hans konstanta pratande, på både in och utandning. Mitt stillasittande mot hans klättrande på väggarna.
Vi är så olika, fast ändå så lika. För han har högkänsligheten efter mig. Oroligheten och kontrollbehovet likaså. Han ser saker och detaljer ingen annan ser, precis som jag alltid gjort. Den är bara inte så tydligt eftersom han är så aktiv och social. Men jag ser, eftersom jag känner mig själv. Och jag försöker att möta honom där jag kan och jobbar med att förlåta mig själv för att jag inte alltid orkar och för att jag så många gånger tänkt att ”vad gav jag mig in på när jag skaffade barn”. Ändå är han det bästa som hänt mig, han är den bästa lärare jag har och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Alla ömma tår han trampar på är en liten lärdom i sig.

IMG_1744

Hur ser mina dagar ut

Men tillbaka till själva arbetet.
Slår man ihop allt jag gör på en dag skulle det nog se ut som att jag gör mindre och arbetar fortare än jag gör, men det är ju för att det förberedande arbetet samt efterarbetet inte syns utåt.
Här kommer ett exempel på hur en dag kan se ut för mig:

– När jag gått upp lyssnar jag inåt en stund. Jag lägger sedan ut dagens lektion, samt begrundar texten en stund. Jag borde gå direkt på yogan efter det, men jag brukar tillåta mig att inspireras av andras texter en stund efter att min lektion är utlagd.

– Jag värmer upp med några yogaövningar och mediterar över mitt mantra. Efter det läser jag Jaap Sahib, eller mediterar en stund till. Beroende på hur mycket tid jag har över när yogan är klar gör jag en enkel Metta- eller Tonglen-meditation och/eller sänder ut healing.

– När jag lämnat W på skolan gör jag några solhälsningar och/eller några yinyogaövningar. Alternativt tränar jag lite eller tar en längre promenad.
Efter det mediterar jag och ger mig själv reiki (några dagar i veckan). När det är klart sätter jag mig och försöker kanalisera dagens budskap.
Det är inte alltid det lyckas. Ibland får jag veta att jag ingenting skall skriva, att det räcker att citera från boken. Ibland ska jag skriva, men får ändå ingenting till mig just då. Det kan bli ett litet stressmoment om jag inte hunnit klart innan W kommer hem från skolan. Ja, eller för den delen att skriva på helgerna när alla är hemma.
På helgerna yogar och mediterar jag kortare tid av naturliga själ, men det är även svårare att få ro till att skriva eftersom någon spelar på iPaden, har på tv:n eller annat ljud. Även om jag ber om användande av hörlurar har jag två killar här som pratar på både in och utandning, så tyst… njae. ;-P
Det krävs mycket koncentration och är också mer energikrävande att inte få den egentid jag får på vardagarna. Hur det blir på semestern i sommar vågar jag knappt tänka på. *skratt*

– Under dagarna försöker jag även öva en del på att kanalisera via mina änglakort och ta till mig budskap från den världen. Jag lägger ut dessa texter ibland, men inte alltid.

– Någonstans under dagen ska jag även hitta passande foton att använda det är inte alltid sådana finns tillgängliga. Jag försöker ha ett litet bildbibliotek, men ibland sinar förrådet och då måste jag leta efter bilder fria att använda, eller ge mig ut och ta egna bilder. Dessa ska sedan redigeras, åtminstone under ordinarie lektioner. När det är repetition får jag lite vila från just det momentet.

– Jag bör även få en liten stund då jag letar efter något som, på deltid, drar in en viss inkomst. Det är ett litet klurigt moment (av förklarliga skäl), men dock är det tvunget för i dagsläget vill jag inte starta eget och jag får inga indikationer på att jag ska göra det heller. Jag har lovat mig själv att inte svika magkänslan fler gånger i vilket fall.

– Någonstans mellan 13 och 14 hämtar jag W på skolan. Han vill ofta se på tv eller använda iPaden en stund direkt när han kommit hem så behöver jag mer tid får jag det då. Och säga vad man vill om iPads och tv men det är det enda som får W att sitta stilla en längre stund så för mig är det guld värt, och samtidigt får även han en stunds vila från all aktivitet.

– Under eftermiddag/kväll skriver jag ner mina handskrivna texter till morgondagens lektion på datorn. Jag översätter dem sedan till engelska, vilket kan ta en stund vissa dagar om texterna är långa. Det sätt jag skriver på fungerar inte alltid att översätta på ett smidigt sätt eftersom grammatiken är så annorlunda (Google Translate är bra att ha, men grovarbetet får jag göra själv). Det blir lite knåp att få till det ibland, men skam den som ger sig och jag märker redan att det börjar gå lättare.

– Det är naturligtvis inte slut där. Under dagen försöker jag att så ofta som möjligt vara i ett mottagligt tillstånd och ta till mig av de budskap som kommer till mig. Jag skriver fler texter de dagar jag får sådana till mig och gör en del annat healingrelaterat.
Jag borde, som sagt, bli bättre på att lägga mobilen ifrån mig (jag slarvar fortfarande), men samtidigt finner jag mycket inspiration där och jag vill svara på de meddelanden jag får. Så småningom kommer jag att bli tvungen att effektivisera mitt arbete, men just nu fungerar det bra ändå.

IMG_1715

Det är ett arbete. Ett roligt sådant.

Ja så att se det här enbart som en kul grej jag gör på fritiden stämmer inte alls, och jag tror att de flesta ljusarbetare skulle instämma i detta.
Det är ett arbete. Obetalt (vad gäller pengar) ja, men likväl ett arbete. Ett arbete som ger mig livsglädje och inspiration. Ett arbete som hjälpt mig att tycka om mig själv.
Jag lägger ner allt på detta och på att skala av allt det jag inte vill bära på längre, så att jag skall kunna sända ut ännu mer ljus i världen.
Jag vill nå ut till så många som möjligt, dela med mig av de budskap jag får.
Det är också därför jag börjat översätta texterna till engelska nu.
Vissa dagar undrar jag förstås vad jag gett mig in på, men allt arbete är mödan värt. Och om jag så bara hjälper en person så har jag lyckats.
I grund och botten handlar ju hela processen om att jag hjälper mig själv. Budskapen kommer till mig i första hand så att jag sedan kan dela dem med alla (som också är jag). Jag är inte bara någon som lär ut, jag är lika mycket elev själv. Utan denna insikt skulle jag inte kunnat lära mig något alls.

Och på tal om texterna går det också tydligt att se skillnaden mellan de texter jag kanaliserat jämfört med det jag skriver efter eget huvud. Naturligtvis finns mitt sätt att skriva med i texten, men det är ett annat skimmer över.
Det är med andra ord inte alls alltid så att jag lever som jag lär. Det jag skriver om är sådant jag själv måste lära mig. Jag håller också på att vakna upp. Jag är fortfarande i processen och är på intet vis upplyst. Det kan du förresten fråga min familj om och de skulle skratta på sig om någon påstod det. 😉
Det kan vara värt att citera Ram Dass igen på tal om det:

If you think you’re enlightened, go spend a week with your family.”

Underbart!

Så jag skriver på och oroar mig inte så mycket för morgondagen (tänker då främst på löneyrke). Jag har fått veta att detta projekt ska avslutas först innan något nytt startas upp. Allt som sker innan dess blir en bonus, men vad jag än gör så ska detta vara min huvudsakliga uppgift, alltså att arbeta som ljusarbetare och healer. Att ge av allt jag får från Gud och änglar och inte behålla några budskap för mig själv.
Det här är ett arbete som är otroligt energikrävande vissa dagar (inte kanaliseringen i sig, utan allt runt omkring), men som samtidigt ger en massa ny härlig energi också. Därtill alla nya insikter, alla nya vänner och en sprudlande önskan att vi alla ska vakna upp till insikten att vi behöver hjälpa varandra (kärleksfullt dela med oss av det vi har) för när vi hjälper varandra hjälper vi även oss själva eftersom vi är Ett.

Tack för att du är här!

Kärlek & frid ❤
/Parameshwari

Repetition III, Lektion 115

(99) Frälsning är min enda funktion här.

Min funktion här är att förlåta världen för alla de misstag jag har gjort. För på så sätt befrias jag från dem tillsammans med hela världen.”

– ACIM

Frälsning är att förstå vem du i sanning är.
Frälsning är att förstå vem dina bröder och systrar i sanning är.
Det är att förstå att ni är ett.
När du förstår vem du är har du också förlåtit.
Du har släppt taget om det som inte finns.
Du är i varandet.
Du är med Gud.

När du accepterar frälsningen som din funktion har du åtagit dig uppgiften att hjälpa andra att vakna.
Du lär ut allt du själv lärt dig så att ni tillsammans kan förenas med Gud.
Du lär ut allt du vet så att kärleken till slut är det enda som består.

– Parameshwari

(100) Min del är nödvändig för Guds frälsningsplan.

Jag är nödvändig för Guds frälsningsplan för världen. För Han gav mig Sin plan så att jag skulle kunna rädda världen.”

– ACIM

När du känner glädje i det du gör.
När tanke, ord och handling överensstämmer.
När du är konsekvent.
Då är du i din sanning, redo att hänge dig åt din funktion

Om du däremot går emot din funktion och via egot försöker skapa en egen kommer du att bli alltmer nedstämd, fast i aggets grepp.
Du kan inte dela med dig av glädje och kärlek om du inte lever i glädje och kärlek själv.
Fake it til you make it” fungerar ett tag, men om du inte gör de förändringar som Gud vägleder dig mot så kommer hela ditt liv till slut att vara en enda stor bluff, och det speglar sig ut i världen. Du kan inte se någon glädje där eftersom du själv flyr från den.

Förlåt dig själv för att du hamnar på avvägar ibland.
Förlåt dig själv och försök på nytt.
Sluta lyssna till den dömande rösten och börja lyssna till sanningens röst.
Det enda som egentligen krävs av dig är att du lyssnar. Lyssnar och känner tillit till att du alltid får veta vad du ska göra.
Gör dig själv denna tjänst.
Hela dig själv, så att du kan hela alla sinnen.
Hela dig själv, så att du kan fullgöra din uppgift.

– Parameshwari

flower-3224615_960_720

Lektion 98, Jag kommer att acceptera min roll i Guds frälsningsplan.

”Vi skall endast ta ställning för den ena sidan idag. Vi ställer oss på sanningens sida och släpper illusionerna.”

ACIM

Du ser bortom illusionen nu.
Du vet att allt förutom sanningen är meningslöst.
Det andra finns där fortfarande som ett brus i bakgrunden, men du låter det inte påverka ditt liv längre.
Du vet vilken din funktion är nu och du ger dig hän åt den i glädje.
Varje budskap du får vill du dela med dig av, inget vill du behålla för dig själv längre.
Du lyssnar, tar emot och ger.
Och det du ger tar du ödmjukt emot själv eftersom du vet att budskapen är till dig.
Det är budskap av kärlek som guidar dig längs din väg.
Du kommer alltid att få veta vad du ska göra, för du har accepterat din roll i Guds frälsningsplan.

– Parameshwari

iwillacceptmypart

Livsuppgiften

Rafael

I fredags, efter att jag drog kortet här ovan, fick jag ett meddelande till mig.
Jag skriver nu exakt det jag antecknade i min tanke- och reflektionsbok efteråt:

Rafael säger (ännu en gång) till mig att jag skall arbeta med healing. 
Healing och att kanalisera helande budskap.
Helandet är ett ständigt återkommande tema. Och precis som jag fick reda på att mitt namn Parameshwari betyder healer, någon som hjälper andra att ”vakna upp” så behöver jag kanske själv vakna upp och börja forma någon slags plan över hur jag skall gå till väga framöver.
Det här är det enda som känns helt rätt varje gång jag får det till mig.
När det kommer till yogan till exempel så får jag alltid kalla fötter. 
Yogan är mitt eget redskap, en del av mitt dagliga liv, men jag ska inte lära ut det. Åtminstone inte i traditionell form.
Och precis när jag skriver detta börjar det bränna intensivt i mina handflator, som för att bekräfta ytterligare. Tack!

Rafael kontaktade mig förstå gången för ett antal år sedan. Sedan dess har han varit ”min” ängel, eller guide om du så vill. Det han sagt om healing har även bekräftats flera gånger av min yogalärare/mentor, som gav mig mitt namn Parameshwari.
Så ja, jag har vetat hela tiden att jag på något vis ska arbeta med healing. Däremot har jag inte vetat hur jag ska gå vidare, och det gör jag fortfarande inte ska jag erkänna.
Det jag vet är att jag fått rådet att ta detta året som ett år av att skriva och dela med mig av ACIM 365, jag ska meditera mycket, lita till min intuition, kanalisera budskap och sända ut helande energier.
Om jag gör detta så kommer vägen att visa sig för mig, och jag känner tillit till detta.
Fast mycket hänger förstås på mig. Inget kommer serverat på silverfat. Jag vet att jag i sinom tid måste kasta mig ut, ta språnget ut i det okända.
Jag har varit för rädd för att lita till min egen förmåga. Trott att jag måste vara mer påläst eller ha fler diplom så att jag skall bli tagen som seriös. (Det är lätt att bli avfärdad som kvacksalvare i den här branschen.) Men varje gång jag går in för att leta efter någon kurs känns det fel. Magkänslan skriker nej och jag hör den lugna rösten som säger du behöver inte det där. Du vet redan vad du ska göra. Lita till din egen förmåga.
Jag har förvisso Reikin med mig sedan tidigare och det är bra som grund, men när jag väl kommer igång så kommer jag att arbeta intuitivt och på det vis som passar bäst just för stunden.

Nu lämnar jag detta frö att gro i lugn och ro. 
Sat Nam

Jag gräver där jag står

Så värdefullt det varit med de här dagarna hemma.
Jag har pendlat, det har jag, men de senaste dagarna har faktum ändå kommit i min väg. Det är nu jag börjat finna tillbaka till det som avslutades i höstas. Där kontakten liksom bröts.
Hur värt är det inte att få arbeta hemifrån?!
Men du har väl inget arbete (?) kanske någon tänker.
Nej, det är förvisso sant att jag inte längre har ett vanligt lönearbete. Men jag tänker det finns många olika slags arbeten. Att ägna sig åt sitt kall är ett arbete det med, även om det inte genererar några pengar i skrivandets stund.
Mina kanaler står öppna igen och det är en underbar känsla. Jag tar emot budskap hela tiden, även om det mesta inte når ut till er ännu. För stunden vet jag inte riktigt hur jag ska bearbeta allt så jag låter det bara fylla mig med den glädje det ger.
Och med tanke på inlägget jag skrev häromdagen blev jag glad när jag drog detta kort igår:

IMG_1039

Jag drog det en tid innan jag började jobba också, men sopade det nog dessvärre under mattan när jag tackade ja till anställningen.
Allt är som det ska. Jag behöver boa in mig i det som nu sker. Det behövs mycket vila och egentid. Allt får ta den tid det tar. Men… jag känner tillit till processen.
Jag känner ingen tvekan inför att skriva under det här anställningsavtalet.

Stillhet

Det har gått en vecka sedan jag gjorde min sista arbetsdag.
De två första dagarna kändes det som att jag landade totalt.
Jag sov gott och kände mig pigg och utvilad. Ingen ångest så långt ögat kunde nå.
Sedan följde några dagar av trötthet i helgen.
Denna vecka har jag känt mig väldigt splittrad. En upplevelse av att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.
Vad vill jag nu då?
Och så finns inga svar.
På den en panikkänsla av att allt måste ske nu.
Gjorde jag rätt?
Ja, det gjorde jag ju såklart! Ingen tvekan vad gäller den saken.
Ändå blir jag inte kvitt den där gnagande känslan.
Jag har varit van att jobba heltid alla dagar utom onsdagar och plötsligt har jag hela dagar som jag kan göra vad jag vill.
Bara det att få en timmes sovmorgon är guld värt.
Mer tid för yoga och framför allt längre meditationer.
Och så skrivandet.
Men sen då…
Jag måste nog landa lite till. Vänja mig vid det lugnare tempot igen.

Imorgon ska jag till Arbetsförmedlingen. Jag ska ärligt säga att det känns sådär att vara ”medlem” i denna instans igen. Det är förstås mitt eget val, men det kryper lite under sinnet.
Kanske är det helt enkelt där den inre stressen ligger, i det att jag ännu inte fått några briljanta idéer på vad jag ska ägna mig åt nu.
Problemet är förstås att jag har så svårt att bara koppla bort allt och bara vara (jag lever inte alltid som jag lär ;-).
Kanske ska jag inte göra något alls mer än att skriva just nu.
Kanske måste inte pengar vara det stora problemet.
Det blir vad jag gör det till.
I sinom tid kommer vägen att synas tydligare.
Men först… stillhet.