Vegankost vecka 5

Det är nu fem veckor sedan jag började min väg in på den kött- och mejerifria banan. Faktiskt har det gått över förväntan.
Jag har ätit kyckling och ost vid ett par tillfällen, men jag ska ärligt säga att det inte är lika gott längre. Osten var ju det jag trodde att jag skulle sakna mest, men jag har inte haft sådana där cravings som jag hade förr då jag i ett tillstånd av hunger kunde hyvla ner halva osten och vräka i mig.
Jag är hungrigare nu, precis som jag skrev sist, men jag lyckas kontrollera det ganska bra ändå. Tror faktiskt att det kommer att gå vägen denna gång. Det finns liksom inga ursäkter längre. Jag vill må bra. Vara inflammationsfri. Klarare i knoppen. Och kanske är det så att smaklökarna till slut (efter många års experimenterande) anpassat sig till en vegansk kosthållning.
Det kommer som sagt att bli svårt ibland när jag äter ute, för hur många fler alternativ som än finns idag lämnar det mycket kvar att önska. Finns det veganska alternativ på menyn innehåller de oftast gluten, men vanligast är att det bjuds på laktovegetariska alternativ och då måste jag välja att anpassa mig eller gå hungrig.
Tack och lov går vi mot varmare tider nu och snart kan jag ta med mig egen matlåda och äta utomhus istället. Jag är lite trött på att ränna land och rike runt efter matställen som passar en komplicerad människa som mig. 😉

Och här nedan kommer en bild, som definitivt inte platsar i en mattidning, men jag vill ge ifrån mig ett litet hurrande för Anammas formbara färs som här blev jättegoda myntabiffar. Bredvid syns hummus och tabbouleh med quinoa.

IMG_1437

Tacksamhet

Jag spinner vidare på mitt Instagraminlägg från förra veckan angående kosten.
Sakta, sakta börjar det hända något.
Problemen med luftrören blev långrandiga. Det var först i måndags som rösten kom tillbaka. Hostan höll i sig lika länge.
Efter två veckor med strikt vegansk diet börjar kroppen kännas lättare.
Sinnet känns lättare det med, även om hjärndimman fortfarande ligger som en lätt slöja över allt. Ögonen är piggare, huden har fått en annan lyster och magen är inte så svullen längre. (Dock ska väl sägas att alla baljväxter som inmundigats inte är det mest idealiska för min mage, men det blir väl bättre det med i sinom tid.)
Det som blivit värre är ledvärken. Jag antar att känseln är tillbaka helt enkelt. Den mat jag ätit dövar ju smärta till viss del så nu upptäcker jag vad som hela tiden funnits bakom fasaden. Men… det här får ta den tid det tar. Huvudsaken är ju ATT det händer något.
Det som prövar mig mest är hungern. Vissa dagar har jag haft lust att länsa hela skafferiet och suget efter ost ska vi inte tala om. Och godissuget…
Det är det som är min akilleshäll när jag äter vego. Det blir för mycket kolhydrater = jag är hungrig hela tiden. Även om jag använder mycket olja i maten så räcker det liksom inte till. Nu har jag i och för sig inte sagt att jag ska gå all in. Kyckling kommer jag att äta ibland. Jag tror att jag behöver den balansen för att inte börja tokfrossa i kött när hungern blir för svår. Det är så det slutat tidigare, men den här gången är jag mer motiverad. Det handlar om att må bra på alla plan nu, att ha ett helhetstänkande. För att göra det jag ska göra så måste jag ju fungera optimalt. Att gå omkring med konstant hjärndimma gör att jag tappar ”kontakten” och inspirationen. Jag skulle inte göra ett bra jobb om jag tillät mig att vara kvar i det där.
Men nu har jag bestämt mig och kommer att klara det.

Och på tal om kursen. Jag tycker att det är väldigt intressant att gå igenom repetitionerna av alla lektioner nu. På ganska kort tid märker jag att det hänt saker.
När jag började skriva under årets första dagar så jobbade jag fortfarande. Jag var trött och inte så inspirerad alltid. Det var stelt att skriva emellanåt. Sedan börjar det plötsligt flyta på och jag börjar kanalisera budskap igen. När jag gör det, när sanningen talar genom mig och jag läser det i efterhand så ser jag tydligt att det inte är ”jag” som skrivit det. Gud/Jesus/änglar/guider har talat genom mig. Det är som att upptäcka på nytt när jag läser det igen, som om att budskapet kommer till mig ännu en gång.
Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet inför detta, att få vara en budbärare. Att få dela med mig av denna kärlek och detta ljus.
Nu finns inte heller någon återvändo. Min väg står framför mig i all sin prakt.
Hur skulle jag kunna välja mörker framför ljus igen menar jag?!

IMG_3104

Livsuppgiften

Rafael

I fredags, efter att jag drog kortet här ovan, fick jag ett meddelande till mig.
Jag skriver nu exakt det jag antecknade i min tanke- och reflektionsbok efteråt:

Rafael säger (ännu en gång) till mig att jag skall arbeta med healing. 
Healing och att kanalisera helande budskap.
Helandet är ett ständigt återkommande tema. Och precis som jag fick reda på att mitt namn Parameshwari betyder healer, någon som hjälper andra att ”vakna upp” så behöver jag kanske själv vakna upp och börja forma någon slags plan över hur jag skall gå till väga framöver.
Det här är det enda som känns helt rätt varje gång jag får det till mig.
När det kommer till yogan till exempel så får jag alltid kalla fötter. 
Yogan är mitt eget redskap, en del av mitt dagliga liv, men jag ska inte lära ut det. Åtminstone inte i traditionell form.
Och precis när jag skriver detta börjar det bränna intensivt i mina handflator, som för att bekräfta ytterligare. Tack!

Rafael kontaktade mig förstå gången för ett antal år sedan. Sedan dess har han varit ”min” ängel, eller guide om du så vill. Det han sagt om healing har även bekräftats flera gånger av min yogalärare/mentor, som gav mig mitt namn Parameshwari.
Så ja, jag har vetat hela tiden att jag på något vis ska arbeta med healing. Däremot har jag inte vetat hur jag ska gå vidare, och det gör jag fortfarande inte ska jag erkänna.
Det jag vet är att jag fått rådet att ta detta året som ett år av att skriva och dela med mig av ACIM 365, jag ska meditera mycket, lita till min intuition, kanalisera budskap och sända ut helande energier.
Om jag gör detta så kommer vägen att visa sig för mig, och jag känner tillit till detta.
Fast mycket hänger förstås på mig. Inget kommer serverat på silverfat. Jag vet att jag i sinom tid måste kasta mig ut, ta språnget ut i det okända.
Jag har varit för rädd för att lita till min egen förmåga. Trott att jag måste vara mer påläst eller ha fler diplom så att jag skall bli tagen som seriös. (Det är lätt att bli avfärdad som kvacksalvare i den här branschen.) Men varje gång jag går in för att leta efter någon kurs känns det fel. Magkänslan skriker nej och jag hör den lugna rösten som säger du behöver inte det där. Du vet redan vad du ska göra. Lita till din egen förmåga.
Jag har förvisso Reikin med mig sedan tidigare och det är bra som grund, men när jag väl kommer igång så kommer jag att arbeta intuitivt och på det vis som passar bäst just för stunden.

Nu lämnar jag detta frö att gro i lugn och ro. 
Sat Nam

Lektion 48, Det finns ingenting att frukta.

Det finns ingenting att frukta.
Det finns ingenting du behöver vara rädd för.
Detta vet du, när du är med Gud.
Då vet du också att Gud är styrkan du kan förlita dig på.
När du lever i illusionens värld däremot är du konstant rädd.
Du är rädd för att bli av med jobbet.
Du är rädd att du inte ska få ett jobb.
Du är rädd att du ska förlora någon som står dig nära.
Du är rädd för att bli allvarligt sjuk.
Allt omkring dig ter sig hotfullt.
Du måste göra en massa saker för att försvara dig hela tiden.
Jobba på hårdare. Äta allsköns mediciner.
Följa modet och ha de snyggaste märkeskläderna.
Träna på gymmet för att få större muskler än alla andra.
Du är fast i ekorrhjulet och kan inte ta dig ur det, för du tror att allt måste vara perfekt.
Du vågar inte utforska vad som händer om du stänger ner allt och bara sitter i tystnad och lyssnar.
Sanningen skrämmer dig mer än allt annat eftersom du aldrig utforskat detta område.
Du är rädd för att någon ska be dig att dra ner på tempot, älska dig själv och följa ditt hjärta.
Du är rädd för att få reda på vem du i sanning är.
Du är rädd för vad andra ska tro om du inte följer strömmen.
Men jag säger dig att vågar du inte lyssna till din inre Guide så kommer du att fortsätta att frukta världen omkring dig.
Du kommer att frukta döden. Du kommer aldrig att få reda på att den är en illusion den med.
När du lyssnar så kommer du att våga mer och mer.
Du kommer att våga leva på riktigt, utan att vara rädd för vad någon annan ska tänka, för då vet du att det är du själv som tror och tänker en massa. Det är en egenskapad film du spelar upp på bioduken.
När du börjar lyssna till Källan kommer du så småningom att spela upp mer angenäma filmer på din bioduk.
Du blir lugnare inombords. Låter dig inte skrämmas av triviala saker.
Du ser igenom illusionen, du ser ljuset där bakom. Och i detta ljus finns ingen rädsla.
Där finns bara kärlek och fullkomlig frid.

thereisnothingtofear

Jag gräver där jag står

Så värdefullt det varit med de här dagarna hemma.
Jag har pendlat, det har jag, men de senaste dagarna har faktum ändå kommit i min väg. Det är nu jag börjat finna tillbaka till det som avslutades i höstas. Där kontakten liksom bröts.
Hur värt är det inte att få arbeta hemifrån?!
Men du har väl inget arbete (?) kanske någon tänker.
Nej, det är förvisso sant att jag inte längre har ett vanligt lönearbete. Men jag tänker det finns många olika slags arbeten. Att ägna sig åt sitt kall är ett arbete det med, även om det inte genererar några pengar i skrivandets stund.
Mina kanaler står öppna igen och det är en underbar känsla. Jag tar emot budskap hela tiden, även om det mesta inte når ut till er ännu. För stunden vet jag inte riktigt hur jag ska bearbeta allt så jag låter det bara fylla mig med den glädje det ger.
Och med tanke på inlägget jag skrev häromdagen blev jag glad när jag drog detta kort igår:

IMG_1039

Jag drog det en tid innan jag började jobba också, men sopade det nog dessvärre under mattan när jag tackade ja till anställningen.
Allt är som det ska. Jag behöver boa in mig i det som nu sker. Det behövs mycket vila och egentid. Allt får ta den tid det tar. Men… jag känner tillit till processen.
Jag känner ingen tvekan inför att skriva under det här anställningsavtalet.

Stillhet

Det har gått en vecka sedan jag gjorde min sista arbetsdag.
De två första dagarna kändes det som att jag landade totalt.
Jag sov gott och kände mig pigg och utvilad. Ingen ångest så långt ögat kunde nå.
Sedan följde några dagar av trötthet i helgen.
Denna vecka har jag känt mig väldigt splittrad. En upplevelse av att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.
Vad vill jag nu då?
Och så finns inga svar.
På den en panikkänsla av att allt måste ske nu.
Gjorde jag rätt?
Ja, det gjorde jag ju såklart! Ingen tvekan vad gäller den saken.
Ändå blir jag inte kvitt den där gnagande känslan.
Jag har varit van att jobba heltid alla dagar utom onsdagar och plötsligt har jag hela dagar som jag kan göra vad jag vill.
Bara det att få en timmes sovmorgon är guld värt.
Mer tid för yoga och framför allt längre meditationer.
Och så skrivandet.
Men sen då…
Jag måste nog landa lite till. Vänja mig vid det lugnare tempot igen.

Imorgon ska jag till Arbetsförmedlingen. Jag ska ärligt säga att det känns sådär att vara ”medlem” i denna instans igen. Det är förstås mitt eget val, men det kryper lite under sinnet.
Kanske är det helt enkelt där den inre stressen ligger, i det att jag ännu inte fått några briljanta idéer på vad jag ska ägna mig åt nu.
Problemet är förstås att jag har så svårt att bara koppla bort allt och bara vara (jag lever inte alltid som jag lär ;-).
Kanske ska jag inte göra något alls mer än att skriva just nu.
Kanske måste inte pengar vara det stora problemet.
Det blir vad jag gör det till.
I sinom tid kommer vägen att synas tydligare.
Men först… stillhet.

Lektion 26, Mina tankar på attack attackerar min osårbarhet.

Det jag gör mot någon annan, det gör jag mot mig själv.
Om jag attackerar någon annan attackerar jag således bara mig själv.

Om jag tror att jag kan attackeras är jag inte osårbar.
Om jag upplever att jag blir sårad kommer jag att gå till attack.
Mina tankar på attack projiceras utåt.
Detta i sin tur leder till att jag blir mottaglig för ännu en attack, vilket skapar konflikt (rädsla).
Och så pågår det fram och tillbaka, som en bumerang.

Alla dessa tankar på attack är något som pågår i mitt sinne.
Det är bara där attacken kan finnas, för kroppen attackerar inte av sig själv.
Det är i mitt sinne jag upplever mig sårad. Det är ingen annan som skadar mig.

Jag känner igen mig så väl i detta för jag har varit fast i denna illusion av attack och försvar större delen av livet. Jag har tagit saker personligt och känt mig trampad på. Har låtit min dåliga självkänsla triggas av än det ena och än det andra.
Men så händer något och det går inte längre att springa på i hamsterhjulet.
Jag säger inte att jag helt slutat att delta i det här, men för varje gång jag gör det blir det allt svårare eftersom jag nu är medveten om vad jag håller på med.
En dålig dag kanske jag tillåter mig åka med av bara farten. En bra dag stannar jag till och fångar tanken innan den vänds utåt och blir till ord eller text.
Det är där jag vill vara. På den plats där jag inte längre tror att jag kan attackeras. Där det inte ens finns något som heter attack, för attack är bara ett påhitt av mitt sinne.
Där jag inte längre tar något personligt eller måste ha rätt. Där jag släpper kontrollbehovet och bara är.

myattackthoughts