Släpp taget om allt tvivel

Jag känner en stillsam iver över att få tid till att skriva här lite oftare framöver. Och inte bara att ha tid till det, utan även att ha ork, ro och lust till det.
Samtidigt har jag dragits med en del oro över att orden inte ska komma. Att inspirationen ska lysa med sin frånvaro, trots förutsättningarna. Att jag ska envisas med att tänka för mycket så att det låser sig.
Klarar jag av att bara… släppa taget?!

Och då kommer detta svar:

Det är helt rätt, du måste släppa taget om du ska höra min röst. 
Du kan inte delvis lyssna till egot, eller låta dig påverkas av andra, om du vill att mina ord ska skrivas genom dig.
Du har själv märkt skillnad i dina texter när du är gudomligt inspirerad jämfört med när du skriver på ett framtvingat och kontrollerat vis.
För att orden ska flöda behöver du vara helt ”nollställd”.
Därför behöver du stilla dig innan du skriver. (Skriv aldrig i affekt.)

Lyssna… och skriv. Låt orden flöda.
Bry dig inte om vad som kommer. Skriv, utan att filtrera eller korrigera.
Du har ditt eget unika sätt att skriva och uttrycka dig på. Du har saker just du ska dela med dig av, som är till hjälp både för dig och för dina läsare. 
När du skriver fylld av kärlek och glädje och orden flödar fritt så vet du att det är min röst du lyssnar till.
Så sätt igång, dela ditt ljus och din kärlek. 
Släpp taget om allt tvivel och följ din sanna inre röst.

IMG_3261

Med hopp om ett meditativt 2018

Jag lämnade in min skriftliga avskedsansökan igår. Tycker ju om att vara ute i god tid.
När jag skrev ut dokumenten kvällen innan lät jag både trötthet och hjärta tala och bestämde mig för att sätta datumet redan till sista januari.
Jag behöver några veckors vila för att bli mig själv igen. För att fatta rätt beslut. Om jag ska eller inte ska. När jag är så här (hjärn)trött vet jag nämligen inte om jag handlar för mitt eget bästa, eller om det bara handlar om att skapa ännu ett luftslott för att komma ur en ohållbar situation lite smidigare. (Jag börjar känna mig själv rätt bra nu.)
Det gäller således att akta sig för alla fallgropar. Att inte heller lyssna för mycket på andras tyckande, tänkande och dömande. Tyvärr möts jag sällan av förståelse på den här fronten. De som inte känner mig på djupet ser mig med all säkerhet som en velig, lat och orolig själ som det aldrig blir något av. Men i grund och botten beror det ju på att jag går emot magkänslan. Och att jag är för rädd för att gå ut ur min bekvämlighetszon.
Jag vill inte upprepa samma misstag igen. Jag vill inte gärna dra på mig fler studieskulder heller med tanke på att jag inte direkt har valt en livsväg som leder till ett fett bankkonto (det har förvisso aldrig varit ett mål heller).

Det börjar närma sig slutet på Living in purpose-kursen (vecka 19 av 24) och likaså ACIM (boken, lektion 310 av 365) och jag har grämt mig en del för att jag inte orkat ge hundra procent medan jag jobbat. Det här är med andra ord också en sak jag ser fram emot. Att få mer tid till detta. Både yogan och ACIM måste prioriteras om jag ska fungera optimalt. Och framöver är det lååånga meditationer som står på schemat. Längtar!

Önskar dig en fin lördagskväll!
Kärlek & Frid ❤

Med sikte på ett spännande 2018

Det blev en öppning idag efter ett möte så jag passade på att berätta. Eller för att vara mer konkret – jag sa upp mig (muntligt). Jag sa som det är, att jag inte är på rätt plats men att det har varit otroligt lärorikt och att jag ser detta som ”utbildning” och som är en merit för att gå vidare. Jag har ju tänkt hoppa på vårdadministration igen nästa år. Det är det som är min nämnda plan B så vi får väl se hur det blir med det, men för stunden känns det tryggt att ha ett skyddsnät.
Jag känner mig verkligen lättad över att jag berättade redan nu. Det är tungt att gå och bära på när man väl bestämt sig. Alla tog det ändå väldigt positivt och min chef är därtill mycket förstående. Hon är bra på att läsa folk och hade nog redan förstått att detta skulle ske förr eller senare. Hon sa faktiskt till mig redan på anställningsintervjun att jag borde gå klart utbildningen. De skriker ju efter medicinska sekreterare överallt nu.
Om jag orkar gå klart denna gång så passar det mig åtminstone bättre för på många håll kan man arbeta hemifrån nu och det är definitivt min kopp te.
Så… sista februari 2018 blir troligen min sista arbetsdag.

Det här är vad jag är tacksam för idag, och jag känner tillit till att det kommer att bli bra. ❤

Random acts of kindness

Dagens budskap:

Öva på vänlighet. Du har ju ett par inspirationskällor nu.
De har kommit till dig av en anledning.
Ta lärdom av dem. Låt dig inspireras.
Gör!
Varje dag finns det små enkla saker du kan göra för att förgylla någons dag.
Le. Skriv en vänlig lapp. Skriv en tänkvärd lapp och sätt upp på passande ställe.
Få någon att skratta. Hjälp någon att bära en kasse.
Låt ditt ljus skina. Det ger ringar på vattnet.
Du behöver inte tänka så stort. Det är det lilla som blir stort till slut.
Få andra att fånga ögonblicket.
Du kan göra mer än du tror. Bara gör det!
Du känner hur kärleken i dig växer sig större. Hur du börjar lyssna mer uppmärksamt.
Jag är här och vägleder dig, och när du går den väg du blir visad faller ytterligare bitar på plats.
Du är aldrig ensam, även om vägen du vandrar periodvis får dig att känna dig ensam.
Jag går bredvid dig och håller din hand.
Jag älskar dig!

Det har varit bra dagar nu. En försiktigt spirande glädje inombords.
Jag lyssnar mer. Känner in.
Märker att oron i kroppen sakta men säkert börjar försvinna.
Påminner mig själv (ännu en gång) om att kaffe och sötsaker innehållande vitt socker inte är bra för personer som mig, som redan är oroliga i sig själva. Nu när jag avhållit mig från sådant i flera dagar så har det blivit bättre.

För stunden inspireras jag otroligt mycket av John Magee (kindnessgives på Instagram och Kindness Matters på Facebook). Det är en sann eldsjäl som lever KINDNESS dygnets alla timmar. Jag blir så glad av hans små videos på Instagram varje dag. En sådan smittande glädje och iver.
Jag tror att det är viktigt att ha inspirationskällor (och att kanske själv vara en) för det hjälper en upp de dagar när allt känns skit, och för en framåt de dagar det finns driv.
Idag gav han oss alla uppmaningen att ställa denna fråga på olika communities:

What random act of kindness will you do today?

Så… jag ställer frågan här med.
Själv har jag fått pengar idag och har skänkt en del till saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Mer står på agendan, men jag tänker att det får komma spontant. Och för att det ska hända så kanske jag borde ge mig ut en sväng. 🙂

Ha en underbar dag!

Prosperity practice

Prayer for Love
Thank you, Creator of the Universe, for the gift of life you have given me.
Thank you for giving me everything that I have ever needed.
Thank you for the opportunity to experience this beautiful body and this wonderful mind.
Thank you for living inside me with all your love, with your pure and boundless Spirit, with your warm and radiating light.
Thank you for using my words, for using my eyes, for using my heart to share your love wherever I go.
I love you just the way you are, and because I am your creation, I love myself just the way I am.
Help me to keep the love and the peace in my heart and to make that love a new way of life, that I may live in love the rest of my life.
Amen.

– Don Miguel Ruiz

Jag tycker att den här bönen är så vacker att jag ville börja inlägget med den.
Jag tycker att det ofta kan vara lättare att glida in i närvaro genom att börja en meditation med att läsa en text som denna. Det hjälper mig att hitta rätt fokus.

I kursen jag läser nu har man varje vecka prosperity practice. Ett tema (som går som en röd tråd genom kursen) har varit att öva på att ge, utan tanke på att få något tillbaka. Helst ska det vara anonymt så att även ”tacket” uteblir. Tanken är att finna glädjen i att ge. (Och ger jag får jag tillbaka.) Det är också lättare att leva i överflöd om man lever som om att man tror att man redan är där.
Det här tog dock ett tag att landa i, speciellt sedan tanken på att jag ska ge en viss del av min inkomst till olika saker av gammal ovana leder in på misstro. Nu är det här helt frivilligt och även vart jag ska ge pengarna. Ändå kommer dömandet och gör inflikande.
Jag har i vilket fall lyckats släppa taget om de här tankarna. Det krävdes ingen större ansträngning egentligen eftersom jag ju redan ger så fort jag får möjlighet, bara att det kanske inte varit lika regelbundet som nu.
Faktiskt finns det mycket glädje i givandet, och speciellt när möjligheten finns att vara anonym. Jag vill inte ha något tack. Vill inte vara bunden till en viss utgång. Känner inte heller något behov av att basunera ut att jag gett x antal kronor till den eller den organisationen.
Jag ger pengar till sådant som inspirerar mig. Jag ger till organisationer som hjälper både människor och djur. Det är olika från gång till gång. Det kan också vara att ge en fin present till någon jag tycker om.
Men även om jag ger med lätthet så är det vissa gånger svårare att ge. Tankar på att det är MINA pengar dyker upp. Att jag inte har så mycket pengar att ge och att jag behöver pengarna själv. Då vet jag att jag behöver titta lite på mina brist-tankar.
Jag tycker definitivt att det här är en nyttig övning för det ger en också möjlighet att se över varför man ger pengarna. Det är inte alltid bara för att vara hjälpsam eller vänlig. Vi har alla våra anledningar, men alla motiv kommer fram i ljuset när man väl börjat att ge.
Den här övningen behöver förstås inte enbart handla om att ge pengar. Det kan även handla om att ge av sin tid, hjälpa någon med något praktiskt, låta någon gå före i kön, bjuda på en kopp kaffe, att ge bort ett leende osv.

IMG_0370

När bitarna faller på plats

Blev lovad att jag i augusti skulle få veta vad jag ska göra.
Jag har också fått veta vad jag ska göra. Närmare bestämt idag, månadens näst sista dag.
Egentligen fick jag förstås veta det redan i fredags, i samtalet jag hade efter intervjun. Här kommer att litet utdrag av det samtalet:

Du är trött nu. Jag förstår det.
Det har varit mycket känslor i omlopp sedan i tisdags eftermiddag.
Men tänk tillbaka till den sköna kärleksenergin du upplevde i bussen på väg till intervjun. Där var du nära ditt sanna jag, och spred kärlek ut i världen på riktigt. Det var inte bara fantasier.
Du har påverkat dem du träffade idag, det har du.
Du kommer att få jobbet.
Tvivla inte. Var inte rädd.
Vad har du att förlora på att försöka?
Det kommer att gå bra. Du kommer att trivas.
Släpp taget om osäkerheten.
Det är ett bra jobb. 
Du kommer att få hjälpa andra. Du kommer att få sprida ditt ljus och väcka upp och hela andra människor.
Oroa dig inte heller för din son. Det här blir bra för honom också. Ni behöver en paus från varandra ni med. Han behöver lära känna sig själv och sina egna förmågor. Han behöver få längta efter dig.
Det kommer att bli bra…

Och idag innan lunch ringde chefen och sa att hon pratat med sina kollegor (de jag ska jobba med framöver) och att de tillsammans kommit fram till att det är mig de vill ha till tjänsten (kanslist på Sahlgrenska).
Jag blev glad. Chockad. Nervös. Uppspelt. Alla känslor i ett, men mest glad.
Tacksamt nog får jag lov att börja första veckan på 75%. Känner att både jag och W behöver en mjukstart. Hade säkert kunnat få en vecka till, men det blir nog bra ändå. Känner mig säker på att jag kan säga till om det blir för mycket för mig. De verkar samarbeta bra där vad gäller att pussla så man kan sluta tidigare vissa dagar osv.

igotthejob

Imorse var jag dock inte lika uppspelt måste jag säga. Faktiskt har det känts som att allt håller på att krackelera. Fullkomligt kaos inombords. Jag har pendlat mellan att vara rädd, orolig, lättstött och arg.
Naturligtvis är det egot som kämpar för att hålla sig kvar, till varje pris. Som glatt pekar på all smuts som väller fram ur sprickorna. Allt det där jag inte lyckats förlåta. Rädslan för att springa in i väggen igen. Alla ”tänk om”-tankar.
På morgonen tänkte jag att jag nog inte alls vill ha jobbet, att jag önskade att någon annan skulle få det. Jag sa att det inte känns rätt längre, trots all guidning jag fått varje dag som pekar på vilken väg jag skall gå.
Jag blir försäkrad under denna morgons samtal att jag inte alls är på väg mot ruta 0 (som det känns som), utan att det snarare är tvärtom. Att jag är på väg mot ljusare tider, i rasande fart. Att det pågår mer saker omkring än vad jag är medveten om.
Och så kommer samtalet och allt bli så självklart. Allt bara vände.
Jag kommer såklart att fortsätta att tvivla och kämpa med mina demoner en period till. Så kommer det att bli till och från, men jag viker inte av från min väg. Och även om det inte känns som att jag lyckas ta till mig lektionerna något vidare för stunden så vet jag att jag är på väg. Jag får vägledning och kommer alltid att få veta vart jag ska gå.

Bilden har jag googlat fram.

Ja, jag lyssnar!

Som ni kanske märker är mina samtal väldigt vardagliga och familjära. Jag tror att det helt enkelt är så att Gud pratar till oss alla så att vi förstår. Det är nog också därför det ibland är svårt att uppfatta rösten eftersom det är lätt att tro att man bara pratar med sig själv (vilket ju förvisso är sant).
Idag blir det också tydligt att jag inte lyssnade till rätt röst häromdagen. Att jag la orden där JAG förväntade mig dem, som jag brukar när jag handlar i panik.

Vet du om att det mesta av det du gör hemma på dagarna är ganska meningslöst. Du ödslar din energi på sådant vare sig du eller någon annan har glädje av.
Vill du inte ha en meningsfull sysselsättning?
Har du inte bett om mer pengar?
Du gör viktiga saker hemma, väldigt viktiga till och med, men ibland kämpar du för mycket med dina studier och ditt skrivande för att du på något vis upplever att du MÅSTE göra det. Att du måste hålla igång och bidra med något varje dag.
Men vet du, jag ser hellre ett enda bidrag i veckan, som kommer från sann gudomlig inspiration, än tio som inte helt och hållet kommer från hjärtat eller total närvaro.
Du måste ingenting!
Mycket tid går åt till att du funderar på vad du ska skriva om och sedan skriver du utan att ha pratat med mig först. Det blir sällan tillfredsställande.
Du tänker också mycket, och desperat, på hur du ska kunna arbeta hemifrån. 
Tänk om du istället tog dig utanför dörren och träffade dina bröder och systrar. Fann en meningsfullhet i att hjälpa andra, bjuda på ett leende, fråga hur dagen varit. Låta ditt ljus stråla mot dem. Se deras ljus stråla mot dig.
Någonstans i djupet av ditt hjärta känner du att det inte går att dela med sig av all denna kärlek genom en dator, inte sant?
Bli inte arbetsskygg på grund av tidigare dåliga erfarenheter.  På den tiden lyssnade du inte på mig. Då lät du egot styra hej vilt. Om du istället lyssnar på mig nu ska jag visa dig vägen.
Låt dig inte skrämmas av tidsbrist. Har du glömt att tiden är en illusion? Det finns ingen tid. Ingen gårdag. Det finns bara NU.
När du gör något du älskar, och hjälper andra på vägen, så försvinner tidsuppfattningen.
Då lever du på riktigt. Då skapar du tillsammans med mig.
Jag säger inte att du måste ta just detta jobb, om det erbjuds dig. Kom ihåg, du måste ingenting! Men lita till mig när jag visar dig en annan väg än den du tagit de senaste åren. En väg av bekvämlighet, för att du är rädd och tar saker för givna.
Du vet väl att det är dina ångestfyllda tankar som skapar alla dessa situationer.
Tänker du med glädje på dagen och känner tillit så blir livet lättare för dig att leva.
Gå in i detta med nyfikenhet. Lyssna. Slappna av. Ta in miljön. Känn av energierna.
Kanske blir du överraskad. Kanske blir allt som du önskar.
Alla mina mirakelarbetare behöver inte arbeta med att lära ut texten på heltid. Inte heller vara sin egen arbetsgivare. En del finns anställda på sjukhus, i fabriker, i matbutiker och i skolor. En del sitter på parkbänkar. En del spår i händer, utan att ta betalt. De gör det för sitt höga nöjes skull. Alla är unika. På samma gång är ni alla ett.
Stirra dig inte blind på den dröm som gror sig allt starkare inom dig. Den kan absolut bli sann en dag. Du ska inte tappa hoppet om den. Det som är ämnat att bli, det blir. Men vad du ska göra är att kliva ut ur din bekvämlighetszon. Du ska göra det för att jag säger att det nu är dags. Det är dags att praktisera på riktigt.
Det är dags att ta din anställning hos Gud på allvar.

Så… lyssnar du på mig nu?

IMG_3199