Time to move on

Det har varit en ganska omtumlande sommar. Omtumlande för att jag i ärlighetens namn försökt fly från mig själv och från min uppgift. Det blev så mycket runt omkring, och för mig så mycket överdrifter och extremer överallt, att jag helt enkelt behövde koppla ned ett tag. Kanske har det inte varit helt märkbart utåt för jag har trots allt varit med hela tiden. Jag har skrivit och varit aktiv på nätet. Rösten har varit där och talat lugnt till mig. Jag har varit samstämmig med Gud, ändå har jag gått ut och gjort min dag helt tvärtemot mina intentioner och tvärtemot vägledningen. Dag ut och dag in i flera veckors tid.

Jag hade hållit mig borta från kött i över fem månader, men så blev det lite kyckling här och lite rostbiff där. En öl här och en cider där (ja jag bröt mitt eget avtal). En läsk här och en glass där. Och ett överflöd av glutenfyllda maträtter. Många bäckar små…
Inte konstigt att jag blev sjuk i Varberg. Halsen svullnade, jag blev förkyld och fick feber. Hade jag inte köpt en nässköljningskanna så skulle jag troligen fått en rejäl bihåleinflammation också för bihålorna var fulla av var. Kroppen har reagerat och protesterat för fullt men jag har nonchalerat alla symtom, och blivit allt tröttare.
Jag vet egentligen inte varför jag gör så här mot mig själv. Det är som att jag inte klarar av acceptera min uppgift fullt ut och alla de symtom som kommer av att vidga medvetandet. Allt ansvar som följer med detta. Och ensamheten i att det inte finns någon att prata och bolla med annat än på nätet. Tron på mig själv som ibland sviktar, trots att jag redan vet vilken min uppgift är (ja trots alla tecken och budskap jag får hela tiden). Den uppgiften kan jag inte fy ifrån, för ju mer jag försöker desto svårare blir det.
Samtidigt är jag en komplicerad person på det viset att jag är så splittrad i mitt sätt att vara. Jag älskar tystnad och ensamhet, ändå dras jag till bullret på stan på ett nästan sjukligt sätt. Jag vill vara i den stillsamma naturen, men åker till Liseberg eller centrala stan (mitt i högsäsong) och magkänslan bara skriker nej. Det är ju helgalet egentligen!

Kanske är det föräldraskapet som har mest påverkan här. Att vara mamma till en kille som är min raka motsats och som aldrig någonsin är tyst och aldrig sitter still. Det blir så mycket påfrestning att jag till slut inte klarar av att vara i tystnad på utsidan heller.
Min son är högkänslig som mig, men har en helt annan personlighet. Han vänder det utåt och är överaktiv, medan jag gör tvärtom.
När jag bodde ensam hade jag aldrig vare sig tv eller musik på. Det var tyst jämt. Jag var ute i naturen varje dag och var otroligt kreativ i mitt skrivande. Nu är min kreativitet i botten för jag får aldrig möjlighet att ”isolera mig” på det vis jag själv önskar. Någon är alltid där och rycker i mig eller har ljud på i bakgrunden. Jag får stjäla till mig korta stunder och ”hets-skriva”. Det är ett otroligt stressmoment som tär på mig mer än jag vill erkänna.
Nu är det absolut inte meningen att det ska låta som att jag beklagar mig eller att jag tar på mig offerkoftan. Nej, jag vill bara vara ärlig med hur livet ser ut, även när det dalar. Att bli förälder är både det bästa och det värsta jag gjort. 😉 Men många gånger avundas jag er som har vuxna barn och äntligen får egentid. Där barnen är självständiga individer som aktiverar sig på egen hand. Jag måste att inse att min son troligen aldrig kommer att få samma intresse för skog och mark som jag har, eller ro att ligga ner och slappna av eller vara med mig på yogan. Eller för den delen sitta knäpptyst och pyssla med någonting. Åtminstone lär det dröja många år tills dess.
Jag har egentligen bara att acceptera detta. Att ha ett överaktivt barn som lärare är utmanande helt enkel.
På samma gång vet jag att det kan förändras också, om jag själv bestämmer mig för det, och det är väl det jag inte gjort… ännu. Ett som är säkert är att jag behöver släppa kontrollen (och sluta vara projektledare dygnet runt), börja prioritera mig själv och inte låta mig slukas av andras önskemål. Punkt.

goal-3144351_960_720
Det är dags att öppna nya dörrar.

När det kommer till mottagandet av budskap behöver jag också öppna upp mer, och sluta upp med att filtrera de budskap jag får (för att inte framstå som en stolle). Jag filtrerar till och med inför mig själv ibland och klarar därför inte av att ta emot budskapen fullt ut. Jag bromsar det på vägen. Kanske för att jag känner där stressen som flåsar mig i nacken hela tiden.
Men… de senaste dagarna har det faktiskt börjar klarna, och efter fredagens kraftfulla energier och blodmånehealing känner jag mig stärkt att fortsätta. Fast för att klara av detta behöver jag mycket tystnad och avskildhet. Nyttig och lätt mat. Mycket egentid och mer tid offline. Nätet stjäl mycket av min tid och jag behöver tillåta mig att lägga mer av den tiden på meditation istället. Jag tänker även unna mig att ta emot healing från annat håll. Behöver den hjälpen för att stärka mig själv och jag ser det som en extra boost till min egen healing. Jag måste sätta högsta prioritet på detta, annars jag går sönder. Att ta emot hjälp är också något jag behöver arbeta med för jag är alltid så envis i det att jag klarar mig på egen hand. Självständighet må vara bra, men ensam är inte stark.

Och i förrgår kom detta budskapet, när jag (äntligen) fick en stund i tystnad för mig själv på morgonen:

Du behöver öppna upp dig mer än du någonsin gjort tidigare, för att ta emot budskapen som kommer till dig nu. Du får inte ta lätt på detta. Din uppgift är att leda dina vilsna systrar och bröder rätt, och då behöver du lyssna till den sanna rösten i dig.
Du behöver koppla bort illusionen på utsidan. Sluta lyssna till egot.
Vi kommer att prata allt mer till dig nu. Du tillhör också ljusets familj, även om vi vet att du inte gillar den typen av benämningar. Men det handlar inte om någon slags grad eller skala, eller om att någon (grupp eller person) är mer betydelsefull än någon annan. Några är helt enkelt utsedda att leda andra rätt. Alla har olika uppgifter. I detta skall du inte underskatta dig själv. Du är en mer kraftfull healer än du förstår själv, och du behövs nu i den process som pågår.
Ni som börjar vakna upp kommer att få budskap till er som ni måste dela med er av för att hjälpa dem som fortfarande drömmer.
Vi vet att en del budskap är svåra att ta till sig, att det är lätt att döma en del som galna sagor, men se igenom dömandet och låt det bara vara. Avfärda ingenting förrän du själv tagit emot de budskap du behöver föra ut i världen. Alla har sitt sätt att arbeta på.
Vi ber dig nu att ta tag i din uppgift, även om det periodvis är tungt och lätt att fly till sådant som dövar sinnet. Men du vet att det inte finns någon återvändo längre. Du kan inte fly från den du i sanning är. Du kan inte fly från din livsuppgift.
Det spelar ingen roll om du så sprider budskapen till en enda person, för en person är alla. Alla är ett. Ett enda medvetande. Vaknar en så vaknar alla.
Var den du är ämnad att vara och sprid endast kärlek i tanke, ord och handling.
Vi kommer snart tillbaka med fler budskap.

Att få detta budskap gav mig hopp. Inte så att det var något nytt för jag får ju liknande budskap hela tiden, men just detta ruskade om mig. Jag får inte svika mig själv längre.
Vi ljusarbetare måste alla hjälpas åt nu, och vi måste sluta upp med att oroa oss för vad andra ska tro om det vi gör och skriver om. Tids nog går det att smälta för alla, men då kan vi inte hålla inne med de budskap vi får. Minns att även Jesus var ratad, för att han sa sanningen. Även om ingen blir korsfäst idag så är vägen ofta kantad av människor som gör allt för att tysta ner sanningen, för att få oss att stanna kvar i illusionen. Sanningen skrämmer, men den befriar också. Låt ingen hindra dig från att nå denna befrielse. Vaka över dina tankar och släpp taget om dem som lägger hinder i din väg.

Och nu känns det som en befrielse bara av att ha fått lätta mitt hjärta.
Om du orkat läsa så här långt – tack för att du är du och för att du gör denna resa tillsammans med mig!

Kärlek & frid ❤
/Parameshwari

Vegankost vecka 8

Det har gått tre veckor sedan jag skrev om kosten senast och sedan dess har jag inte ätit vare sig kött, fågel eller fisk en enda gång. Jag åt tzatziki (mejeribaserad) när vi åt grekiskt ute i lördags och har ätit ost som pålägg vid ett fåtal tillfällen, annars har jag hållit mig strikt till vegankost.
Det är en ganska härlig känsla att inte längre känna det där suget efter något animaliskt, och det har varit förvånansvärt lätt denna gång.
Jag vet inte ur det skulle varit om jag jobbat hela dagarna, med den extrema hunger som då brukar uppkomma, men just nu är jag tacksam att jag inte gör det för då hinner jag bygga upp en stabil grund tills det är dags igen.

Ni som följer mig på Instagram vet att jag är i röjartagen igen, i strävan efter ett minimalistiskt leverne. Jag trodde nog inte att jag skulle hitta så mycket saker att göra mig av med, eller ge bort, redan så här tätt inpå förra röjningen. Vet inte hur många dvd-filmer, cd-skivor barnböcker och spel jag ställt ner i källsorteringsrummet (som grannarna fritt kunde plocka åt sig av) under veckan som gått men många var det.
Jag skrev ju om att jag skulle försöka göra ”en bokhylla av två”, men efter att ha rensat i hyllorna idag och hittat fler böcker än vad jag trodde fanns (stående bakom de andra och på en del andra ställen) får jag nog inse att jag inte är redo att gå så långt riktigt ännu. N vill inte ge bort några av sina böcker heller och då blir det lite för få hyllplan för mina böcker att trängas på.
Jag har sållat bort ett femtiotal böcker idag i alla fall och det är inte fy skam.
N gjorde i och för sig av med hela sitt band (20 böcker) av Nationalencyklopedin förra veckan så det får nog räknas som en bagagelättnad det med. Det tömde trots allt ett antal hyllor i en annan bokhylla.
Det kommer att ryka fler böcker snart, men jag behöver ögna igenom allt lite mer noggrant. På bokplanet är jag lite mer försiktig så att jag inte råkar göra mig av med något bara för själva rensandets skull. Jag kan lätt bli alldeles för ivrig när jag väl kommit igång. Med kläder och andra prylar är jag t ex ganska drastisk och en hel del har hamnat i soprum/klädinsamling som jag senare faktiskt skulle behövt.  😉
Nu försöker jag vara mer inkännande vad gäller mina behov av sakerna, både vad gäller just nu och en bit in i framtiden. Om jag tycker om och har nytta av sakerna får de vara kvar (åtminstone fram till nästa röjning).

Här nedan kan du se en liten del av det som försvunnit under veckan som gått:

2DEBBC33-C017-4619-B5CF-444ED9F1E401

IMG_1625
En del från dagens bokröjning
IMG_1607
Bokhyllorna i måndags
IMG_1631
Bokhyllorna idag. En del saker hör fortfarande inte hemma i bokhyllan, men…

Lektion 63, Världens ljus skänker frid till varje sinne genom min förlåtelse.

Så helig är du som har makten att skänka frid till varje sinne! Så välsignad du är som kan lära dig känna igen medlen för att låta detta ske genom dig!
Vilket syfte skulle du kunna ha som skulle skänka dig större lycka?”

När du förlåter släpper du din broder fri.
När ditt sinne är helt fritt från agg förlöser du alla på samma gång.
När inget på utsidan påverkar dig längre,
då är du i sanning fri.
Då har du släppt taget om den där tyngden du burit på hela livet.

Så vad är det som hindrar dig från att förlåta?
Vad finns bakom all ilska och vilja att kontrollera?
Är det inte en önskan att känna frid?
Kan du nu förlåta dig själv för att du spelar upp denna film gång på gång.
Kan du förlåta dig själv så att du också kan släppa dina bröder och systrar fria.

thelightoftheworld

Lektion 62, Förlåtelse är min funktion som världens ljus.

Det är din förlåtelse som kommer att föra mörkrets värld till ljuset. Det är din förlåtelse som låter dig känna igen ljuset i vilket du ser. Förlåtelsen är beviset på att du är världens ljus. Genom din förlåtelse återvänder sanningen om dig själv till ditt minne.
Därför ligger din frälsning i din förlåtelse
.”

Förlåt dig själv,
för att du lagt en slöja över sanningen.
Förlåt dig själv,
för att du ser konflikt istället för frid.
Förlåt dig själv,
för att du ser med rädslans ögon istället för kärlekens.
Förlåt dig själv,
för att du ännu inte förlåtit illusionen på utsidan.
För att du fortfarande ser med grumliga ögon.

Den dag kommer,
när du lyfter bort slöjan.
Den dag kommer,
när du förlåter alla dina bröder och systrar.
Den dag kommer,
när du förstår att du inte är separerad från dem.
Du förstår att det bara finns Etthet.

När du ser sanningen kommer du inte att ha några problem med att ge,
för du vet att allt du ger ges tillbaka till dig själv.
När du ser sanningen kommer du att veta att när du förlåter,
då förlåter du också dig själv.
Förlåtelse är din funktion.
Vårda den ömt,
för den är vägen till din lycka.

forgivenessismyfunction

Tacksamhet

Jag spinner vidare på mitt Instagraminlägg från förra veckan angående kosten.
Sakta, sakta börjar det hända något.
Problemen med luftrören blev långrandiga. Det var först i måndags som rösten kom tillbaka. Hostan höll i sig lika länge.
Efter två veckor med strikt vegansk diet börjar kroppen kännas lättare.
Sinnet känns lättare det med, även om hjärndimman fortfarande ligger som en lätt slöja över allt. Ögonen är piggare, huden har fått en annan lyster och magen är inte så svullen längre. (Dock ska väl sägas att alla baljväxter som inmundigats inte är det mest idealiska för min mage, men det blir väl bättre det med i sinom tid.)
Det som blivit värre är ledvärken. Jag antar att känseln är tillbaka helt enkelt. Den mat jag ätit dövar ju smärta till viss del så nu upptäcker jag vad som hela tiden funnits bakom fasaden. Men… det här får ta den tid det tar. Huvudsaken är ju ATT det händer något.
Det som prövar mig mest är hungern. Vissa dagar har jag haft lust att länsa hela skafferiet och suget efter ost ska vi inte tala om. Och godissuget…
Det är det som är min akilleshäll när jag äter vego. Det blir för mycket kolhydrater = jag är hungrig hela tiden. Även om jag använder mycket olja i maten så räcker det liksom inte till. Nu har jag i och för sig inte sagt att jag ska gå all in. Kyckling kommer jag att äta ibland. Jag tror att jag behöver den balansen för att inte börja tokfrossa i kött när hungern blir för svår. Det är så det slutat tidigare, men den här gången är jag mer motiverad. Det handlar om att må bra på alla plan nu, att ha ett helhetstänkande. För att göra det jag ska göra så måste jag ju fungera optimalt. Att gå omkring med konstant hjärndimma gör att jag tappar ”kontakten” och inspirationen. Jag skulle inte göra ett bra jobb om jag tillät mig att vara kvar i det där.
Men nu har jag bestämt mig och kommer att klara det.

Och på tal om kursen. Jag tycker att det är väldigt intressant att gå igenom repetitionerna av alla lektioner nu. På ganska kort tid märker jag att det hänt saker.
När jag började skriva under årets första dagar så jobbade jag fortfarande. Jag var trött och inte så inspirerad alltid. Det var stelt att skriva emellanåt. Sedan börjar det plötsligt flyta på och jag börjar kanalisera budskap igen. När jag gör det, när sanningen talar genom mig och jag läser det i efterhand så ser jag tydligt att det inte är ”jag” som skrivit det. Gud/Jesus/änglar/guider har talat genom mig. Det är som att upptäcka på nytt när jag läser det igen, som om att budskapet kommer till mig ännu en gång.
Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet inför detta, att få vara en budbärare. Att få dela med mig av denna kärlek och detta ljus.
Nu finns inte heller någon återvändo. Min väg står framför mig i all sin prakt.
Hur skulle jag kunna välja mörker framför ljus igen menar jag?!

IMG_3104

Livsuppgiften

Rafael

I fredags, efter att jag drog kortet här ovan, fick jag ett meddelande till mig.
Jag skriver nu exakt det jag antecknade i min tanke- och reflektionsbok efteråt:

Rafael säger (ännu en gång) till mig att jag skall arbeta med healing. 
Healing och att kanalisera helande budskap.
Helandet är ett ständigt återkommande tema. Och precis som jag fick reda på att mitt namn Parameshwari betyder healer, någon som hjälper andra att ”vakna upp” så behöver jag kanske själv vakna upp och börja forma någon slags plan över hur jag skall gå till väga framöver.
Det här är det enda som känns helt rätt varje gång jag får det till mig.
När det kommer till yogan till exempel så får jag alltid kalla fötter. 
Yogan är mitt eget redskap, en del av mitt dagliga liv, men jag ska inte lära ut det. Åtminstone inte i traditionell form.
Och precis när jag skriver detta börjar det bränna intensivt i mina handflator, som för att bekräfta ytterligare. Tack!

Rafael kontaktade mig förstå gången för ett antal år sedan. Sedan dess har han varit ”min” ängel, eller guide om du så vill. Det han sagt om healing har även bekräftats flera gånger av min yogalärare/mentor, som gav mig mitt namn Parameshwari.
Så ja, jag har vetat hela tiden att jag på något vis ska arbeta med healing. Däremot har jag inte vetat hur jag ska gå vidare, och det gör jag fortfarande inte ska jag erkänna.
Det jag vet är att jag fått rådet att ta detta året som ett år av att skriva och dela med mig av ACIM 365, jag ska meditera mycket, lita till min intuition, kanalisera budskap och sända ut helande energier.
Om jag gör detta så kommer vägen att visa sig för mig, och jag känner tillit till detta.
Fast mycket hänger förstås på mig. Inget kommer serverat på silverfat. Jag vet att jag i sinom tid måste kasta mig ut, ta språnget ut i det okända.
Jag har varit för rädd för att lita till min egen förmåga. Trott att jag måste vara mer påläst eller ha fler diplom så att jag skall bli tagen som seriös. (Det är lätt att bli avfärdad som kvacksalvare i den här branschen.) Men varje gång jag går in för att leta efter någon kurs känns det fel. Magkänslan skriker nej och jag hör den lugna rösten som säger du behöver inte det där. Du vet redan vad du ska göra. Lita till din egen förmåga.
Jag har förvisso Reikin med mig sedan tidigare och det är bra som grund, men när jag väl kommer igång så kommer jag att arbeta intuitivt och på det vis som passar bäst just för stunden.

Nu lämnar jag detta frö att gro i lugn och ro. 
Sat Nam

Repetition 1, lektion 51

Nu har det blivit dags att repetera de femtio första lektionerna, och det gör vi med fem lektioner varje dag under tio dagars tid.
Jag tänker att jag bara gör en kort sammanfattning för varje dag, sedan finns ju boken, alternativt att gå tillbaka i tiden och läsa igenom hela lektionen.
Lektionerna finns som vanligt på denna sida för er som är intresserade av att läsa och inte har boken:
http://courseinmiracles.com/ 

Lektion 1 Ingenting jag ser betyder någonting.

Allt jag ser är illusioner, som endast existerar i den här illusionens värld.
De saker jag ser har inget värde alls. Det är jag själv som i tanken sätter värde på det jag ser.
Sakerna betyder något eftersom jag kopplar dem till gårdagen, till förfluten tid.

Men… vad betyder alla de här sakerna den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder något alls den dag jag förlåtit allt?

Lektion 2, Jag har givit allt jag ser all den mening det har för mig.

 Allt det jag ser betyder ingenting i sig själv. Det bara är.
Om jag ser en blomma, i just den sekund jag snappar upp dess närvaro, så har jag ännu inte hunnit ge den någon mening. Jag och blomman är här och nu. Utan förflutet. Utan framtid.
Sekunden senare ser jag att det är en vacker vitsippa. Något händer runt omkring och jag skapar ett minne av det.
Så här är det med alla saker. Det finns ett förflutet bakom som kan vara både glädjefyllt eller sorgligt. Allt vi ser påminner oss om något.
Det vi vill arbeta för är att våra sinnen skall bli fria från dömande.
Vi är inte fria så länge saker omkring oss väcker agg, eller får gamla oförrätter att blossa upp igen. Målet är att se saker, precis så som jag såg blomman i den sekund jag såg den först. När allt bara är.

Lektion 3, Jag förstår ingenting av det jag ser.

Ju mer jag lär mig desto mindre vet jag.
Att se livet ur denna vinkel ligger allt mer i tiden.
Tänk om vi kunde se föremålen helt utan tidigare associationer. Inse att vi faktiskt inte alls förstår något av det vi ser.
När vi lägger det förflutna åt sidan, släpper taget om det, så kan vi se föremålen på ett nytt och mer neutralt vis.

 Lektion 4, Dessa tankar betyder ingenting.

 Jag betraktar mina tankar. Lägger märke till att tankarna får mig att reagera på olika vis. De får mig att tolka och värdera saker jag ser på utsidan.
En del verkar ge kroppsliga symtom.
Nu betraktar jag bara. Ger mig inte in i dramat.

När jag lär mig att inte reagera på mina tankar, utan bara stilla synar dem. Låter dem komma och gå. Då försvinner de så småningom.
Övningen får mig således att förstå att det är jag som skapar det jag ser på utsidan.
Jag förstår att mina egna tankar är meningslösa, men inte de jag tänker med Gud.

Lektion 5, Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror.

 Vad gör dig upprörd?
Om du söker i ditt sinne så kommer du att hitta massor av källor som du tror gör dig ledsen, upprörd, rädd, deprimerad och arg.
Märker du hur du försöker rättfärdiga dina tankar, och att detta skapar fiender i den film du projicerar på din bioduk?
Är du villig att släppa taget om detta nu? Är du villig att släppa taget om din önskan att alltid ha rätt?

acimrep1