Min dag

Ett lite längre yogapass på morgonen, Jaap Sahib, Unlock the Heart (dag 36), morgonpromenad (så saknad) efter lämning på skolan, reiki, meditation, avkoppling.
Bara så. Kräver inte mycket mer av en ledig dag. Åtminstone finns inte orken till så mycket mer just idag. Nästa vecka hoppas jag dock på en mysig lunch-fika med en vän som jag saknat och inte haft tid att träffa sedan jag började jobba (vi träffades ju nästan en gång i veckan förut).
Jag känner i hela kroppen hur välbehövliga dessa lediga dagar kommer att bli. Idag har jag förvisso inte hunnit njuta så mycket som jag borde för hjärnan är fortfarande uppe i varv. Det är alltså främst huvudet som behöver vila.
Har varit så extremt mycket att ta in att det vissa dagar känts som att huvudet ska explodera. På samma gång är ”smekmånaden” över och jag förväntas kunna allt nu.
Det är också stressande för jag är inte färdig med mina frågor än. Mitt huvud kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Inte dagar när tempot är högt, och det är det i kassa/reception. Mycket högre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så mycket man förväntas ta itu med när man sitter där (och som de flesta av er vet är många bollar i luften inte min kopp te).
Jag är ändå otroligt tacksam när patienter kommer fram till mig och säger att jag är så lugnt och harmonisk, att de upplever sig som trygga när de pratar med mig (de skulle bara veta hur det känns inombords en del dagar). Så något har jag väl ändå fått med mig från yogan. Närvaron. Lugnet. Att det kanske trots allt inte alltid syns utåt hur stressad jag är.
I detta märker jag också tydligt hur utgången av dagen blir beroende på mitt inre tillstånd. När det blir för mycket stress omkring hamnar jag lätt i negativt tänkande och då slutar det också på ett liknande vis. De dagar jag är positiv eller åtminstone mer neutral så går det bättre. Tyvärr är detta inte alltid så lätt att styra över eftersom jag, när jag är utarbetad, blir för trött (och hjärntrött) för att klara av att hålla optimismen uppe.
Jag hoppas alltså att mina lediga dagar mitt i veckan ska vara den där biten som hjälper mig att landa efter veckans två mest hektiska dagar och för att orka med de sista två, som oftast är lugnare. Jag trivs ju ändå med det jag gör, när det kommer till de administrativa uppgifterna. Det är egentligen bara kassan som är den där taggen i sidan.

Men nu har jag inte tid att sitta här mer. Dagen är inte slut än och nu väntar lunch följt av samtal, soffa och bok.

IMG_0553

Den här bilden beskriver mig bra idag.
Insight Timer eller mantran i lurarna,
lite ärrig, lite fluffig, lite grå och filtrerad.

Happy Halloween

Idag vill jag bara önska er alla Glad Halloween!
Det här är min favorithögtid, som den morbida människa jag är. 😉

IMG_0551

Scary sweetie

Ikväll sitter jag här trött och utarbetad, men är så lättad över att jag börjar mina lediga onsdagar imorgon. Är ledig med W på fredag också. Ska bli så mysigt att göra något tillsammans bara vi. Troligen blir det vår gemensamma favoritgrej – fika.

Det har varit mycket den senaste tiden, men ska försöka skriva lite mer snart.
Hoppas ju att dessa lediga dagar ska hjälpa mig att ladda batterierna så det finns energi över till annat än bara jobb.

En stor sten föll från mitt bröst

Kikar in här och inser att det går allt längre mellan skrivtillfällena. Jag gillar det inte alls, men livet ser som sagt annorlunda ut nu.
Trivs fortfarande jättebra på jobbet, men de långa dagarna börjar tära på mig. (Jag skulle ljuga om jag sa något annat.)
Det är tufft att åka hemifrån vid 6 och komma hem vid 17-tiden. Det är tufft när den lilla tid som blir kvar går åt till matlagning, tvätt och hjälpa W med läxor (vad mycket de får redan så här tidigt i livet). Oftast får jag knappt ens träffa W på dagarna eftersom han sover när jag går och är ofta ute och leker när jag kommer hem.
Den egentid jag får efter nattning är en knapp timma och sedan läggdags.
Jag visste i och för sig redan från början att det skulle bli ett problem med heltid. Det är dock de senaste veckorna jag på allvar insett hur skadad min arma hjärna blivit av alla möten med väggar genom åren. Skador som inte kan repareras. Hur jag inte kan tänka ”snabbt” längre, att det liksom inte kopplar rätt. Jag fastnar i moment när jag sitter framför datorn. Ingen annan ser det, men det tar obehagligt lång tid för mig att tänka ibland när jag ska skriva in uppgifter. Det är t ex otroligt stressigt de dagar jag sitter i receptionen. Köbildning, moment man måste göra samtidigt som patienter strömmar in, samtal som måste ringas medan kön växer. Moment som mitt huvud inte klarar av att ta in. (Känner mig så trög och korkad emellanåt.) Minnet är bra men kort…
Borde varit ärlig från början. Sagt att heltid inte fungerar.
Imorgon har jag bokat in ett möte med chefen. Ska säga som det är, trots att det är dålig tajming när vi har personalbrist.

Så såg mitt inlägg ut när jag skrev det igår kväll. Var för trött för att lägga ut det då. Kände mig för negativ för att lägga ut det.
Idag ser det annorlunda ut. I morse vid frukost kom chefen och sa att vi kunde ta samtalet redan på morgonen, istället för vid två som planerat.
Jag sa som det var, att tiden inte räcker till och att jag inte klarar av tempot utan att få tillräckligt med vila emellan. Tajmingen kunde som sagt varit bättre, men hon vill mig så väl (världens bästa chef) att hon nu ska ordna så att jag får gå ner i tid. Det lutar åt att jag kommer att få en dag ledigt i veckan, istället för kortare arbetsdagar. Vi kom fram till att det blir bäst så för alla. En hel dags ledigt med egentid och allt vad det innebär är precis vad jag behöver. Kände det när jag var sjuk sist. Den där dagen hemma gjorde så gott.
Det är också ordnat så att en del av uppgifterna i receptionen går in på administration istället så att det inte bli så stressigt mot slutet av dagen.
Nu är det här inte helt klart ännu, men jag kan inte i ord beskriva den tacksamhet jag känner över att ha hamnat på en sådan underbar arbetsplats och med en sådan omtänksam chef. I vår arbetsgrupp bryr vi oss om varandra. Ingen snackar skit om någon. Det är inte heller några problem att få ledigt eller att ändra i arbetstider.
Jag tror att jag är värd det efter alla bottenskrap genom åren.
Kände mig så lättad efter det där samtalet.

IMG_0471

Lättad

När tiden inte riktigt räcker till

IMG_2832

Jag sörjer att jag inte längre hinner läsa Jaap Sahib på morgnarna. Det känns så tydligt att något saknas. Kan inte riktigt förklara vad det är, men jag kände mig mer grundad och närvarande när jag hade detta som rutin varje morgon.
På något vis ska jag få in det i system igen. På helgerna finns tiden och till vardags har jag ju en variant att lyssna på i Spotify. Det skulle kunna bli en mer angenäm bussresa till jobbet.

Jaap Sahib är förstås inte det enda jag saknar. Även om tiden bara är en illusion så är den ändå högst påtaglig, och jag hade önskat att dygnet kunde utökas med några timmar till.
När jag nu jobbar heltid finner jag det t ex svårt att hinna arbeta med kursen på ett helt tillfredsställande sätt. Allt jag gör blir halvdant… och vips har klockan slagit läggdags. Varje kväll är det som att någon ”stjäl” tid från mig. Antar att vi alla som arbetar har det så, men jag har verkligen svårt att bli sams med detta faktum.

Har fastnat i ett lite halvdystert läge nu, troligen för att jag känt mig småkrasslig sedan slutet av förra veckan. Var nära att gå hem från jobbet idag, men stannade kvar tiden ut ändå. Det lutar dock åt att det får bli en sjukdag imorgon. Är febrig och frusen och hela kroppen skriker efter vila. En dag under täcket kan göra underverk och förhoppningsvis får jag tillbaka lite energi till veckans två sista arbetsdagar. Vill inte gärna vara hemma då eftersom det på torsdag är möte för oss som är nyanställda och på fredag har vi kurs/konferens på ett hotell här i stan hela dagen (maten ska vara utsökt sägs det). Efter det blir det After Work, men det får vi förstås se om orken räcker till. Har ju ett barnkalas att ta mig igenom på lördag sedan. 😉

Tystnaden

Jag tänker varje dag att jag vill sätta mig ned och skriva, men det är tyst. Så tyst.
Samtalen jag har, både korta och långa blir ofta personliga. Det är inte alltid det känns aktuellt att skriva om här.
Denna vecka har också tagit på krafterna. Jag börjar ana hur dagarna kan komma att se ut, att första veckans smekmånad definitivt är över.

Livet kommer helt klart att se väldigt annorlunda ut framöver. Tror att jag har lite svårt att helt acceptera det. Det är inte så att jag ångrar mig och jag trivs fortfarande jättebra, men det är tungt för mig att vara så trött och känna mig så avtrubbad som jag gör efter jobbet.
På samma vis är det lite skönt ändå. Att vara trött efter ett dagsverke. Att ha något att prata om. Att sålla ut det som inte längre ger mig något och istället värna om det viktiga.
Och när jag skriver det gör det lite ont för bloggen har varit och är viktig för mig. Då känns det lite dystert när orden inte längre flödar. När tröttheten överröstar kreativiteten.
Det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Jag väger för- och nackdelar. Samtidigt litar jag på den vägledning jag får. Att det jag gör nu är rätt. Att jag är på rätt plats.
Tillit.

 

trust

Bilden kommer från Google.

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

När bitarna faller på plats

Blev lovad att jag i augusti skulle få veta vad jag ska göra.
Jag har också fått veta vad jag ska göra. Närmare bestämt idag, månadens näst sista dag.
Egentligen fick jag förstås veta det redan i fredags, i samtalet jag hade efter intervjun. Här kommer att litet utdrag av det samtalet:

Du är trött nu. Jag förstår det.
Det har varit mycket känslor i omlopp sedan i tisdags eftermiddag.
Men tänk tillbaka till den sköna kärleksenergin du upplevde i bussen på väg till intervjun. Där var du nära ditt sanna jag, och spred kärlek ut i världen på riktigt. Det var inte bara fantasier.
Du har påverkat dem du träffade idag, det har du.
Du kommer att få jobbet.
Tvivla inte. Var inte rädd.
Vad har du att förlora på att försöka?
Det kommer att gå bra. Du kommer att trivas.
Släpp taget om osäkerheten.
Det är ett bra jobb. 
Du kommer att få hjälpa andra. Du kommer att få sprida ditt ljus och väcka upp och hela andra människor.
Oroa dig inte heller för din son. Det här blir bra för honom också. Ni behöver en paus från varandra ni med. Han behöver lära känna sig själv och sina egna förmågor. Han behöver få längta efter dig.
Det kommer att bli bra…

Och idag innan lunch ringde chefen och sa att hon pratat med sina kollegor (de jag ska jobba med framöver) och att de tillsammans kommit fram till att det är mig de vill ha till tjänsten (kanslist på Sahlgrenska).
Jag blev glad. Chockad. Nervös. Uppspelt. Alla känslor i ett, men mest glad.
Tacksamt nog får jag lov att börja första veckan på 75%. Känner att både jag och W behöver en mjukstart. Hade säkert kunnat få en vecka till, men det blir nog bra ändå. Känner mig säker på att jag kan säga till om det blir för mycket för mig. De verkar samarbeta bra där vad gäller att pussla så man kan sluta tidigare vissa dagar osv.

igotthejob

Imorse var jag dock inte lika uppspelt måste jag säga. Faktiskt har det känts som att allt håller på att krackelera. Fullkomligt kaos inombords. Jag har pendlat mellan att vara rädd, orolig, lättstött och arg.
Naturligtvis är det egot som kämpar för att hålla sig kvar, till varje pris. Som glatt pekar på all smuts som väller fram ur sprickorna. Allt det där jag inte lyckats förlåta. Rädslan för att springa in i väggen igen. Alla ”tänk om”-tankar.
På morgonen tänkte jag att jag nog inte alls vill ha jobbet, att jag önskade att någon annan skulle få det. Jag sa att det inte känns rätt längre, trots all guidning jag fått varje dag som pekar på vilken väg jag skall gå.
Jag blir försäkrad under denna morgons samtal att jag inte alls är på väg mot ruta 0 (som det känns som), utan att det snarare är tvärtom. Att jag är på väg mot ljusare tider, i rasande fart. Att det pågår mer saker omkring än vad jag är medveten om.
Och så kommer samtalet och allt bli så självklart. Allt bara vände.
Jag kommer såklart att fortsätta att tvivla och kämpa med mina demoner en period till. Så kommer det att bli till och från, men jag viker inte av från min väg. Och även om det inte känns som att jag lyckas ta till mig lektionerna något vidare för stunden så vet jag att jag är på väg. Jag får vägledning och kommer alltid att få veta vart jag ska gå.

Bilden har jag googlat fram.