Point of no return

Det pendlar väldigt mycket upp och ned hela tiden.
Mina lediga dagar förgyller tillvaron. Är så tacksam för den egentid jag får.
Sedan kommer de långa dagarna. Sömn som aldrig verkar tas igen. Den mörka årstiden.
På detta finns det andra saker som lätt drar undan mattan. De två största bovarna för mig är kaffe och alkohol. Så har det egentligen alltid varit, men det har blivit värre nu.
Kaffe har jag dragit ner på kraftigt de senaste månaderna (jag var förstås ingen stordrickare innan dess heller), men jag har lätt att falla för frestelsen när jag väl fått smak för det. På jobbet dricker jag inget kaffe alls för det smakar rävgift, men på lediga dagar/helger dricker jag gärna en cappuccino/latte till fikan.
Alkoholintaget handlar inte heller om några större mängder, men sedan jag började jobba har det på fredagarna ofta blivit så att vi gått ut och ätit efter jobbet. Ett glas vin eller ett par öl till maten har blivit ett sätt att koppla av på efter en stressig vecka.
Inget konstigt med det egentligen, men med med tiden har jag märkt en kraftigt ökad känslighet för allt som på något vis stimulerar. Oron i kroppen som hela tiden växer. Ångesten jag känner nästan varje morgon när jag åker till jobbet. Ja, det sitter i flera dagar efter intaget och stillar sig först mot slutet av veckan.
Så jag blev inte förvånad när jag fick höra detta under eftermiddagens samtal. Jag har ”hört” det förut, men har nog inte lyssnat mer än halvhjärtat.
Detta är en förkortad version av samtalet som här bara berör nämnda ämne:

Du har inte mått bra idag och det är delvis ett resultat från i fredags. Du blir allt känsligare för alkohol. Du blir allt känsligare för kaffe, och socker.
Du vet redan detta, men du fortsätter att göra som du alltid gjort. Du fattar beslut utan att lyssna ordentligt på de svar du får.
Du gör dig själv en otjänst genom att fortsätta med detta destruktiva leverne.
Åter igen – jämför dig inte med andra. Det handlar om dig nu.
Du är känsligare än vad du vill ta till dig. Denna känslighet är också något positivt, om du omhuldar den rätt. Den leder dig mot sanningen.
Vägen du går kräver att du är alert. Du behöver ta hand om dig själv. Se till att du får ro i sinnet…

Allt kommer att kännas bättre imorgon, men ta en allvarlig funderare på det som blivit sagt här idag. Ska du komma dit du önskar måste du göra val som är rätt för just dig. Bli inte kvar i dramat på utsidan.
För att höja medvetandet ytterligare behöver sinnet vara rent.
Jag talar inte om att leva i total renlevnad, men alkohol och kaffe bör du sluta att dricka. Det är mitt råd till dig och jag rekommenderar dig att följa det.
Är du seriös i ditt sätt att handla utifrån detta så kommer du att märka av en större förändring på kort tid…

I sanning ord och inga visor. Och jag vet att jag måste lyssna om jag inte ska fortsätta att pendla upp och ner som en jojo. Det är inte till hjälp för någon.
Jag behöver ett stadigt fotfäste… för nu… finns ingen återvändo.

Remember who you are

En litet frö har börjar gro i mig igen. Långsamt börjar jag vakna ur den dvala jag befunnit mig i sedan jag började jobba.
Jag är inte pigg förstås. Snarare tvärtom. Det känns som att sömnen inte räcker till.
Igår kväll somnade jag i fåtöljen vid nio. Jag som var så glad över att jag skulle få sitta uppe och läsa hela kvällen, nu när jag är ledig idag. Men icke… ögonen klarade inte av att hålla sig öppna.
Energin lyser alltså fortfarande med sin frånvaro. Det är istället något annat. Jag har funnit och greppat den där vänliga handen som leder mig genom dimman. Den har funnits där hela tiden, men jag har snubblat över stenar och gamla rötter. Jag har tvivlat och misströstat. Inte lyssnat.
Nu ser jag klarare igen. Jag vet vad jag behöver göra. Vilka små steg jag behöver ta.
Allt blir så annorlunda när såpass stora delar av dagarna försvinner. Det är inte bara att ställa om sig på tre röda. Jag har fått brottas rejält med omställningen de här månaderna. Har inte förstått syftet med allt och det har förstås varit det som lett mig in på irrvägar av hopplöshet. Nu, när dimman börjat lätta, förstår jag att jag inte ska sitta och analysera så mycket som jag alltid gör. Det räcker att lyssna och att följa den vägledning jag får. Jag måste släppa taget om mina egna förväntningar. Låta allt få vara som det för stunden är. Allt är inte ljus och änglasång hela tiden. Det är det inte så länge vi knallar runt i våra kroppar här på jorden. Faktiskt tycker jag att det blir allt svårare.
En stor längtan finns där hela tiden. Längtan efter att slippa den här tyngden. Och det handlar inte om att önska mig bort ur detta livet. Det är något annat. Något jag har svårt att sätta ord på. Jag tror att många av er förstår, utan att jag behöver förklara.
Det är svårt att pendla mellan det vardagliga dramat och ljuset helt enkelt.
Känner mig allt mer vilsen där ute i vardagen. På samma vis som jag ännu inte känner mig helt hemma i det andra heller.
Kanske lät det här sista lite dystert, fast egentligen är det inte det. Inte det minsta.
Det är bara förändring. Transformation. Och det kommer att bli bra.

IMG_0538

Förresten, ni kanske undrar varför jag inte skrivit något om mina ACIM-studier det senaste?
Det handlar helt enkelt om att jag inte funnit orden. Tidsbristen har förstås varit väldigt överhängande. Likaså bristen på inspiration. Vissa dagar ska jag villigt erkänna att lektionerna blivit halvhjärtat gjorda, men jag har inte hoppat över en enda dag.
Jag låter lektionerna verka på djupet och gör så gott jag kan. (Samtalen fortsätter likaså, men i något förkortad version.)
Nu har inspirationen kommit tillbaka, men det mesta bearbetas fortfarande på insidan. Det känns bäst så i skrivandets stund.

Nu ska jag ge mig ut och göra dagen med W.
Önskar dig en fantastiskt fredag och helg! ❤

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Random acts of kindness

Dagens budskap:

Öva på vänlighet. Du har ju ett par inspirationskällor nu.
De har kommit till dig av en anledning.
Ta lärdom av dem. Låt dig inspireras.
Gör!
Varje dag finns det små enkla saker du kan göra för att förgylla någons dag.
Le. Skriv en vänlig lapp. Skriv en tänkvärd lapp och sätt upp på passande ställe.
Få någon att skratta. Hjälp någon att bära en kasse.
Låt ditt ljus skina. Det ger ringar på vattnet.
Du behöver inte tänka så stort. Det är det lilla som blir stort till slut.
Få andra att fånga ögonblicket.
Du kan göra mer än du tror. Bara gör det!
Du känner hur kärleken i dig växer sig större. Hur du börjar lyssna mer uppmärksamt.
Jag är här och vägleder dig, och när du går den väg du blir visad faller ytterligare bitar på plats.
Du är aldrig ensam, även om vägen du vandrar periodvis får dig att känna dig ensam.
Jag går bredvid dig och håller din hand.
Jag älskar dig!

Det har varit bra dagar nu. En försiktigt spirande glädje inombords.
Jag lyssnar mer. Känner in.
Märker att oron i kroppen sakta men säkert börjar försvinna.
Påminner mig själv (ännu en gång) om att kaffe och sötsaker innehållande vitt socker inte är bra för personer som mig, som redan är oroliga i sig själva. Nu när jag avhållit mig från sådant i flera dagar så har det blivit bättre.

För stunden inspireras jag otroligt mycket av John Magee (kindnessgives på Instagram och Kindness Matters på Facebook). Det är en sann eldsjäl som lever KINDNESS dygnets alla timmar. Jag blir så glad av hans små videos på Instagram varje dag. En sådan smittande glädje och iver.
Jag tror att det är viktigt att ha inspirationskällor (och att kanske själv vara en) för det hjälper en upp de dagar när allt känns skit, och för en framåt de dagar det finns driv.
Idag gav han oss alla uppmaningen att ställa denna fråga på olika communities:

What random act of kindness will you do today?

Så… jag ställer frågan här med.
Själv har jag fått pengar idag och har skänkt en del till saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Mer står på agendan, men jag tänker att det får komma spontant. Och för att det ska hända så kanske jag borde ge mig ut en sväng. 🙂

Ha en underbar dag!

Från harmoni till hysteri

Det har varit tyst i flera dagar nu. Inga texter. Inga budskap.
Bara kort ock koncist – vila. Vila och var i tystnad.
Vissa stunder tvivlar jag. Undrar om Gud slutat lyssna på mig. Eller bara lyssnar och sitter tyst.
Jag frågar och ber om svar och vägledning, men får bara kryptiska meddelanden.
Vet inte hur många kort jag dragit eller texter jag läst (de senaste veckorna) att jag nu ska gå min väg, följa mitt hjärta, jobba som ljusarbetare, våga satsa. Ja, underbart! Men jag vet ju redan det. Jag vill ha ett specifikt svar.
Vart ska jag gå härnäst? (Märks det att jag börjar bli otålig? ;-))

Igår blev jag kallad på intervju till ett jobb. Finner mig i en likadan situation igen som vid nyår. Jag vill inte ha just detta jobb (varför sökte jag det då?!). Hade sökt två liknande tjänster. Den ena på heltid och den andra på 60%. Det var den sistnämnda jag ville ha.
Stressade upp mig så jag höll på att få en hjärtattack igår. *skratt*
Försökte sätta mig ner och ta det lugnt. Mediterade. Frågade vad jag ska göra. Vilka steg jag ska ta. Är detta svaret jag skulle få i augusti? Är det detta jag ska göra?
Total tystnad.
Drog två änglakort och ett tarot. Och så kom det där kryptiska igen. Följa hjärtat, gudomlig inspiration, visioner och drömmar blir tydliga… osv.

IMG_0314

Kanske kan någon annan läsa något annat i dessa kort,
som jag missat.

Bad om ett specifikt svar. Två enkla lappar. En med ja och en med nej.
Svar: nej.
Men… vad är då syftet med att jag ska gå dit på fredag? Att jag ens blev uppringd?
Ska jag säga något till någon? Ska någon säga något till mig, som jag behöver höra?
Eller ska jag bara våndas?
Eller… är det så enkelt att jag bara tillåtit egot att ta över och komma med svaren? Egot som nu måste strida med näbbar och klor för att få vara med i leken. Som spelar med och lismar för att få mig på fall.
Jag kastas på tre röda in i katastroftankar. Hur ska W klara av att vara 10 timmar på skolan. Hur ska N, utan att stressa ihjäl, klara av att både lämna och hämta W på skolan. Hur ska jag klara av att vara hemifrån 11 timmar varje dag och inte få yoga, meditera och utföra mitt andliga arbete annat än i små hafsiga versioner.
Tänk om jag springer rätt in i väggen. Igen. För femtioelfte gången på bara några år.
Hur klarar andra att få livet att gå ihop med så långa arbetsdagar? Var hittas tiden till annat än jobb, tvätt och matlagning? För jag förstår att det är tufft för många att t ex få till sin yoga, meditation och ACIM-praktik om det innebär att man måste gå upp vid 3-4 på natten för att få sitta i ro (och med detta klara sig på fem timmars sömn). Been there…
Det är i en sådan här situation jag inser att jag har en otroligt lång väg kvar att gå. När jag blir hysterisk bara av att bli kallad till en anställningsintervju (arma människa)… och på detta tar tusen saker för givna. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet än!
Jag är därtill (numera) totalt ärlig med var jag står. Jag tänker berätta att heltid inte fungerar för mig just nu. Att mitt liv inte går ihop då. Någonstans har jag ju också planer för annat.
Jobbet i sig tilltalar mig ändå, men min gräns är 75%. Så jag lämnar över bollen…
Jag kan ändå gå dit. Visa vem jag är. Sprida mitt ljus. Vem vet vad som dyker upp?
Kanske finns en annan tjänst. Kanske något annat.

Jag skall se möjligheter istället för detta.

Detta ska bli mitt mantra de kommande dagarna. 🙂
Och förresten jag har säkert blivit vägledd hela tiden. Det är bara det att jag själv fått något ludd i örat. Stress och trötthet brukar ha den effekten.
Jag tror att det är nyttigt att ruskas om ibland också. När allt lugnar ner sig blir det man behöver titta på synligt. Kanske blir också de svar jag fått mer tydliga när jag får tillbaka det lugna andetaget.

Än en gång tvekar jag ifall jag ska publicera mitt inlägg. Det var väl inte en sådan här sida jag ville visa upp bland allt ljus. Samtidigt måste jag få visa alla mina sidor, att jag vacklar fortfarande. Att det inte alltid är harmoniskt. Att jag faktiskt fortfarande inte har någon stresstålighet alls och att jag, när jag drabbas, tappar all min fattning och glömmer av precis allt det som jag lär ut. Det är inte alltid jag klarar av att walk the talk.
Det som dock blir allt tydligare för mig är att jag behöver göra något som innebär att jag kan arbeta hemifrån så mycket som möjligt. Kalla det att ”gömma sig bakom en dator” om du vill, men då fungerar jag som bäst. Hemma. Och i skogen.

Kärlek & frid ❤

 

 

 

Healing

Jag gick Reiki 1 i slutet av 2009 (ca en månad innan W blev till).
Har varit nöjd med detta och aldrig riktigt känt något behov av att gå vidare till Reiki 2. Tror att det blivit så eftersom jag med åren fått med mig andra tekniker för att sända healing på distans.
Det senaste året har jag märkt att denna förmåga blivit starkare. Kanske för att jag verkligen tror på att jag kan nu, att jag alltid har en kärleksfull avsikt med det jag gör.
Förr gav jag endast reiki till mig själv. Vågade inte riktigt heala någon annan eftersom jag bar på så mycket eget skräp och så lätt tappade fokus.
Symbolerna för fortsättningen i reiki finns ändå tillgängliga lite här och var och det råder delade meningar om huruvida det ska vara så eller inte. En del säger att symbolerna inte heller fungerar om man inte är initierad.
Jag har själv haft mycket tankar kring symbolerna och deras vara. Och jag likställer dem lite med de föremål och symboler man använder inom andra traditioner där man t ex riktar energi. Det har ju inte med föremålet eller symbolen i sig att göra, utan din avsikt bakom. Symbolen/föremålet kan absolut hjälpa dig att fokusera, men är egentligen inte nödvändig när tekniken väl sitter. (Läs mer om detta i mitt samtal längre ner på sidan.)
I vilket fall, igår blev jag sugen på att experimentera lite på kvällen. Jag gick till sängs en stund tidigare för att ge mig själv reiki. För skojs skull, dock med en seriös avsikt, ritade jag kraftsymbolen (Cho Ku Ray) i mina handflator och över min kropp samtidigt som jag visualiserade symbolen.
Jag hann inte lägga händerna på många ställen innan jag tvärslocknade. Hamnade i en djup dvala, ungefär som när jag gav mig själv reiki första gången efter min initiering.
Jag vaknade till någon gång under natten och tänkte att så här djupt och gott och har jag inte sovit på flera år.
Det som fick mig att vakna var en dröm jag hade, en dröm som var väldigt klar och som hade ett budskap:

Några av oss som gått mirakelkursen skulle träffas hemma hos Christina Grossi. Själv kunde jag inte komma, men av någon anledning åkte jag dit ändå.
Jag tog bussen till Borås. Den stannade nära ett skogsparti. Där jag fick syn på en stig som jag valde att följa. Jag var törstig och plötsligt stod det ett glas vatten mitt på stigen. Vet att jag undrade vem som ställt det där och om jag verkligen skulle dricka det. Det kunde ju vara vad som helst där i. Det smakade vatten och släckte min törst i alla fall.
När jag kom in till stan mötte jag några av de som skulle vara med. Vi hälsade på varandra och pratade en stund. Gick sedan vidare hem till Christina.
Där satte vi oss i en soffa. Jag blev tröttare och tröttare och la mig ner och blundade… och somnade. När jag vaknade till igen (fortfarande med slutna ögon) så tänkte jag att det måste varit något i det där vattnet… och här kan jag ju inte ligga och sova. Vad pinsamt!
Jag öppnade ögonen och såg att alla andra också hade somnat där i soffan. Allt kändes väldigt surrealistisk.
Just då kom Christina in i rummet. Hon log och snart började tårar att falla från hennes ögon. De föll av glädje för att vi hade slappnat av så i hennes hem. Att vi kände oss så trygga och fridfulla i de kärleksfulla energierna där. Men så blev hon allvarlig och med sin vanliga rakhet frågade hon mig varför jag sitter så hopsjunken.
– Varför förminskar dig dig själv?
Jag kom med något försvarstal att jag fått den hållningen efter år av försök att ”gömma” mig, av försök att synas mindre om jag sjunker ihop…

Någonstans där vaknade jag men jag minns att jag blev provocerad, samtidigt som jag kände tacksamhet för ärligheten. Medan jag låg i min dvala och var så nöjd att jag fick sova så gott tänkte jag ändå en stund på det hon sagt och har gjort det även under dagen idag.
Det är sant att min kropp formats medan jag växte, när gick omkring med hopsjunkna axlar, men med tanke på vart jag är på väg borde jag även arbeta på att få en mer stolt och rak hållning. Energinivåerna sjunker faktiskt ganska mycket när man sitter som en hösäck. (När jag står är jag nog bättre på att sträcka på mig).
Men tillbaka till kraftsymbolen. Någonting hände uppenbarligen.
Jag känner mig utvilad. Det har också bränt extra mycket i händerna idag.
Jag tror bestämt att jag fick en extra boost. Symbolens vara eller ej. Har den verkat så gjorde den det även utan initiering.

IMG_3104

Efter att jag lämnat W på skolan och tagit en promenad satte jag mig ned i tystnad och fick jag dessa ord till mig:

– Vet du varför reiki fungerar?
Därför att du tror att det fungerar.
– Vet du varför symbolerna fungerar?
För att du tror att de fungerar.
Du har ett syfte med det du ska hela. Du riktar energin.
Och det fungerar.
Allt handlar om din tro.
Tror du att du kan göra något så kan du göra det. Om syftet är det rätta.
Du har haft förmågan att hela hela tiden.
Alla har den förmågan.
En del är bara bättre på att ta tillvara på den.
Använd dig av din gåva. Låt den bli en del av dig.
Ta för vana att sända ut helande i världen varje dag när du mediterar.
Du ensam kan göra så mycket mer än du tror.
Det du sänder ut skapar ringar på vattnet.
Energin får andra att vakna, som i sin tur skapar ytterligare ringar på vattnet.
Gör på ditt vis. Lita till din intuition. Du behöver inga andra föremål än ett gott syfte
En symbol kan hjälpa dig att fokusera men resten gör Gud, när du låter livskraften strömma genom dig.
Tro på dig själv, och lita på att Gud är med dig vart du än går.

Oh the signs

Vart jag mig i världen vänder står någon där med ett tecken i sina händer.

Lite så känns det nu.
Jag drar änglakort. Någon annan lägger kort.
I meditationer.
I böcker.
Överallt pockar det på min uppmärksamhet.
Mitt kall.
Min uppgift.
Och jag vet. Jag vet att jag ska göra något.
Något…justdoit
Det sägs att det är rädslan som hindrar. Det stämmer definitivt i mitt fall.
Fast denna gång handlar det mest om att jag faktiskt inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag har tagit ett par steg åt rätt håll, men än så länge talar inget för att jag ska göra något mer. Vilka steg jag ska ta.
Så… jag bidar min tid. Jag väntar på vägledning.
Jag känner tillit.
Det kommer att hända något.
Snart.