Lektion 233, Jag låter Gud vägleda mitt liv idag.

”Fader, jag ger Dig alla mina tankar idag. Jag vill inte ha några egna. Ge mig Dina i deras ställe. Jag ger Dig även alla mina handlingar, så att jag kan göra Din Vilja istället för att söka efter mål som inte kan uppnås, och slösa bort tid på fåfänga inbillningar.”

– En Kurs i Mirakler

När jag ger mina tankar till Gud, låter jag mitt sinne bli fritt från dömande, ilska, sorg och längtan efter annat.
När jag ger mina handlingar till Gud, släpper jag taget om det jag själv tror att jag måste göra. Jag släpper taget om mitt kontrollbehov, och följer istället den vägledning jag får.
Att låta Kärleken vara min Vägledare, befriar mig från de begränsningar jag satt på mig själv. Det befriar mitt sinne och min kropp, så att jag kan fullgöra min uppgift här.
När jag släpper taget… då står jag stadigt i mitt sanna jag.
Ett med Guds Vilja. Ett med Kärleken.

Sat Nam ❤️
/Parameshwari

IMG_3201

Time to move on

Det har varit en ganska omtumlande sommar. Omtumlande för att jag i ärlighetens namn försökt fly från mig själv och från min uppgift. Det blev så mycket runt omkring, och för mig så mycket överdrifter och extremer överallt, att jag helt enkelt behövde koppla ned ett tag. Kanske har det inte varit helt märkbart utåt för jag har trots allt varit med hela tiden. Jag har skrivit och varit aktiv på nätet. Rösten har varit där och talat lugnt till mig. Jag har varit samstämmig med Gud, ändå har jag gått ut och gjort min dag helt tvärtemot mina intentioner och tvärtemot vägledningen. Dag ut och dag in i flera veckors tid.

Jag hade hållit mig borta från kött i över fem månader, men så blev det lite kyckling här och lite rostbiff där. En öl här och en cider där (ja jag bröt mitt eget avtal). En läsk här och en glass där. Och ett överflöd av glutenfyllda maträtter. Många bäckar små…
Inte konstigt att jag blev sjuk i Varberg. Halsen svullnade, jag blev förkyld och fick feber. Hade jag inte köpt en nässköljningskanna så skulle jag troligen fått en rejäl bihåleinflammation också för bihålorna var fulla av var. Kroppen har reagerat och protesterat för fullt men jag har nonchalerat alla symtom, och blivit allt tröttare.
Jag vet egentligen inte varför jag gör så här mot mig själv. Det är som att jag inte klarar av acceptera min uppgift fullt ut och alla de symtom som kommer av att vidga medvetandet. Allt ansvar som följer med detta. Och ensamheten i att det inte finns någon att prata och bolla med annat än på nätet. Tron på mig själv som ibland sviktar, trots att jag redan vet vilken min uppgift är (ja trots alla tecken och budskap jag får hela tiden). Den uppgiften kan jag inte fy ifrån, för ju mer jag försöker desto svårare blir det.
Samtidigt är jag en komplicerad person på det viset att jag är så splittrad i mitt sätt att vara. Jag älskar tystnad och ensamhet, ändå dras jag till bullret på stan på ett nästan sjukligt sätt. Jag vill vara i den stillsamma naturen, men åker till Liseberg eller centrala stan (mitt i högsäsong) och magkänslan bara skriker nej. Det är ju helgalet egentligen!

Kanske är det föräldraskapet som har mest påverkan här. Att vara mamma till en kille som är min raka motsats och som aldrig någonsin är tyst och aldrig sitter still. Det blir så mycket påfrestning att jag till slut inte klarar av att vara i tystnad på utsidan heller.
Min son är högkänslig som mig, men har en helt annan personlighet. Han vänder det utåt och är överaktiv, medan jag gör tvärtom.
När jag bodde ensam hade jag aldrig vare sig tv eller musik på. Det var tyst jämt. Jag var ute i naturen varje dag och var otroligt kreativ i mitt skrivande. Nu är min kreativitet i botten för jag får aldrig möjlighet att ”isolera mig” på det vis jag själv önskar. Någon är alltid där och rycker i mig eller har ljud på i bakgrunden. Jag får stjäla till mig korta stunder och ”hets-skriva”. Det är ett otroligt stressmoment som tär på mig mer än jag vill erkänna.
Nu är det absolut inte meningen att det ska låta som att jag beklagar mig eller att jag tar på mig offerkoftan. Nej, jag vill bara vara ärlig med hur livet ser ut, även när det dalar. Att bli förälder är både det bästa och det värsta jag gjort. 😉 Men många gånger avundas jag er som har vuxna barn och äntligen får egentid. Där barnen är självständiga individer som aktiverar sig på egen hand. Jag måste att inse att min son troligen aldrig kommer att få samma intresse för skog och mark som jag har, eller ro att ligga ner och slappna av eller vara med mig på yogan. Eller för den delen sitta knäpptyst och pyssla med någonting. Åtminstone lär det dröja många år tills dess.
Jag har egentligen bara att acceptera detta. Att ha ett överaktivt barn som lärare är utmanande helt enkel.
På samma gång vet jag att det kan förändras också, om jag själv bestämmer mig för det, och det är väl det jag inte gjort… ännu. Ett som är säkert är att jag behöver släppa kontrollen (och sluta vara projektledare dygnet runt), börja prioritera mig själv och inte låta mig slukas av andras önskemål. Punkt.

goal-3144351_960_720
Det är dags att öppna nya dörrar.

När det kommer till mottagandet av budskap behöver jag också öppna upp mer, och sluta upp med att filtrera de budskap jag får (för att inte framstå som en stolle). Jag filtrerar till och med inför mig själv ibland och klarar därför inte av att ta emot budskapen fullt ut. Jag bromsar det på vägen. Kanske för att jag känner där stressen som flåsar mig i nacken hela tiden.
Men… de senaste dagarna har det faktiskt börjar klarna, och efter fredagens kraftfulla energier och blodmånehealing känner jag mig stärkt att fortsätta. Fast för att klara av detta behöver jag mycket tystnad och avskildhet. Nyttig och lätt mat. Mycket egentid och mer tid offline. Nätet stjäl mycket av min tid och jag behöver tillåta mig att lägga mer av den tiden på meditation istället. Jag tänker även unna mig att ta emot healing från annat håll. Behöver den hjälpen för att stärka mig själv och jag ser det som en extra boost till min egen healing. Jag måste sätta högsta prioritet på detta, annars jag går sönder. Att ta emot hjälp är också något jag behöver arbeta med för jag är alltid så envis i det att jag klarar mig på egen hand. Självständighet må vara bra, men ensam är inte stark.

Och i förrgår kom detta budskapet, när jag (äntligen) fick en stund i tystnad för mig själv på morgonen:

Du behöver öppna upp dig mer än du någonsin gjort tidigare, för att ta emot budskapen som kommer till dig nu. Du får inte ta lätt på detta. Din uppgift är att leda dina vilsna systrar och bröder rätt, och då behöver du lyssna till den sanna rösten i dig.
Du behöver koppla bort illusionen på utsidan. Sluta lyssna till egot.
Vi kommer att prata allt mer till dig nu. Du tillhör också ljusets familj, även om vi vet att du inte gillar den typen av benämningar. Men det handlar inte om någon slags grad eller skala, eller om att någon (grupp eller person) är mer betydelsefull än någon annan. Några är helt enkelt utsedda att leda andra rätt. Alla har olika uppgifter. I detta skall du inte underskatta dig själv. Du är en mer kraftfull healer än du förstår själv, och du behövs nu i den process som pågår.
Ni som börjar vakna upp kommer att få budskap till er som ni måste dela med er av för att hjälpa dem som fortfarande drömmer.
Vi vet att en del budskap är svåra att ta till sig, att det är lätt att döma en del som galna sagor, men se igenom dömandet och låt det bara vara. Avfärda ingenting förrän du själv tagit emot de budskap du behöver föra ut i världen. Alla har sitt sätt att arbeta på.
Vi ber dig nu att ta tag i din uppgift, även om det periodvis är tungt och lätt att fly till sådant som dövar sinnet. Men du vet att det inte finns någon återvändo längre. Du kan inte fly från den du i sanning är. Du kan inte fly från din livsuppgift.
Det spelar ingen roll om du så sprider budskapen till en enda person, för en person är alla. Alla är ett. Ett enda medvetande. Vaknar en så vaknar alla.
Var den du är ämnad att vara och sprid endast kärlek i tanke, ord och handling.
Vi kommer snart tillbaka med fler budskap.

Att få detta budskap gav mig hopp. Inte så att det var något nytt för jag får ju liknande budskap hela tiden, men just detta ruskade om mig. Jag får inte svika mig själv längre.
Vi ljusarbetare måste alla hjälpas åt nu, och vi måste sluta upp med att oroa oss för vad andra ska tro om det vi gör och skriver om. Tids nog går det att smälta för alla, men då kan vi inte hålla inne med de budskap vi får. Minns att även Jesus var ratad, för att han sa sanningen. Även om ingen blir korsfäst idag så är vägen ofta kantad av människor som gör allt för att tysta ner sanningen, för att få oss att stanna kvar i illusionen. Sanningen skrämmer, men den befriar också. Låt ingen hindra dig från att nå denna befrielse. Vaka över dina tankar och släpp taget om dem som lägger hinder i din väg.

Och nu känns det som en befrielse bara av att ha fått lätta mitt hjärta.
Om du orkat läsa så här långt – tack för att du är du och för att du gör denna resa tillsammans med mig!

Kärlek & frid ❤
/Parameshwari

Repetition IV, Lektion 142

“Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud.”

 (123) Jag tackar min Fader för Hans gåvor till mig.

(124) Låt mig minnas att jag är ett med Gud.

– A Course in Miracles

Precis som vattendroppen är en del av havet, är du en del av Gud.
Precis som bladet är en del av blomman, är dina bröder och systrar en del av Gud.
Växter, djur och människor ser ut och uttrycker sig på olika vis, men allt är likväl en del av Gud.
Allt är Gud.
Gud som upplever sig själv.

Känn därför tacksamhet för det första djupa andetag du tar på morgonen, för det är Gud.
Låt dig fyllas av kärlek när du ser barnet springa över sommarängen, för det är Gud.
Skratta så att magen värken, för skrattet är Gud.
Ligg ner och fantisera kring molnens formationer, för det kreativa sinnet är Guds.
Känn tryggheten i den osynliga hand som håller din, för Gud är din ständige följeslagare.
Gud är alltid med dig, för det finns ingenting som inte är Gud.

– Parameshwari

IMG_2225

Lektion 127, Det finns ingen annan kärlek än Guds.

”Kärleken kan inte döma. Eftersom den själv är ett, ser den på alla som ett. Dess mening ligger i ettheten. Och den måste dra sig undan det sinne som tänker på den som partisk eller partiell. Det finns ingen annan kärlek än Guds, och all kärlek är Hans.”

ACIM 

Det finns bara en enda Kärlek, och den Kärleken är ett med allt.
Den sanna Kärleken är ett med dig, ett med dina systrar och bröder.
Den är ett med allt eftersom det bara finns etthet.
Den sanna Kärleken finns i överflöd.
Den säger inte att den bara räcker till en speciell person.
Den säger inte att någon inte är värd dess kärlek.
Den sanna Kärleken räcker till alla, och ju mer du delar med dig av denna kärlek desto mer växer den inom alla.
Den sanna Kärleken kan inte undanhållas någon, för då är det inte kärlek.
Då har något istället blivit dömt som älskvärt och något annat som mindre älskvärt.
Kärleken skulle aldrig döma, eller säga att någon inte är förtjänt av kärlek.
Kärleken är. Ett med allt. Oförändrad.
Och ju mer du lyssnar till den inre Rösten, desto mer kommer du att lära dig om denna Kärlek.

– Parameshwari

thereisnolovebutgods

Beslutet

När jag läste 40-Day Program förra sommaren kunde jag valt att skriva ett ”avtal” (frivilligt) med mig själv inför kursstarten, t ex för att avsluta ett beroende eller liknande.
Jag valde att inte göra det vid detta tillfälle eftersom jag inte ansåg det vara aktuellt just då. Dock har det varit mycket som gnagt i huvudet under månaderna som gått sedan dess (ja egentligen långt innan detta).
Det har lett mig hit, där jag är idag, när jag med lätt ångest skriver att det nu är dags att skriva under det där avtalet. Ett avtal jag skriver för mig själv, och inte någon annan. Ett avtal jag skriver under för att det är dags att ta ännu ett steg ut ur min bekvämlighetszon. Och tro mig, det är ett stort steg för när jag bestämde mig helt i fredags (en del av er läste nog om ”beslutet” på Instagram då) var jag orolig och rastlös hela dagen. Jag kände en stark ångest, för att om jag nu går ut med detta så måste jag också stå för det. Inte som att jag inte brutit mina egna avtal tidigare, men numera är jag trofast de beslut jag fattar. De är genomtänkta, om än att egot inte är redo att ta några större steg för att hjälpa till.
Men nu är det annorlunda. Jag vill leva som jag lär och stå för mina beslut. Den enda som blir lidande om jag bryter dem är ju jag. Så även om jag inte skriver ett livslångt kontrakt nu (utan bara 99 dagar till att börja med) är det ett beslut som kommer att kräva en hel del av mig då det börjar gå mot en årstid som är som gjord för att bryta sådana här avtal.
Vad handlar nu detta om undrar du. Jo, det som är en så självklar del av livet för större delen av befolkningen – alkoholen. Jag ska inte dricka en droppe alkohol under de här månaderna.
Mina sista glas drack jag igår, när jag var på dejt med maken i det soliga vädret (vi var barnfria för första gången på nästan ett helt år).

När jag bestämde mig så satt jag där med tanken: jag som redan är udda, introvert och högkänslig, hur ska nu detta gå?! Inte nog med att jag är nästintill vegan. Ska jag dessutom bli nykterist nu?! Är det här verkligen en så bra idé?! Ska jag inte vänta till hösten åtminstone?
Men anden har fått nog av mitt av-och-på-ande. För oavsett om jag dricker mycket eller lite så trubbar det av min kontakt med anden, med Gud. Jag kommer ut balans och även om jag mår bättre nu på vegokost så är alkoholen den största boven i dramat.
Du måste göra ett val nu!” Jag har hört den uppmaningen så länge, men har valt att inte lyssna. Bara den här helgen också. Och denna… sen så.
Nu låter det som att jag haft en beroendeproblematik. Så är inte fallet. Jag har varit lyckligt lottad i livet och aldrig blivit beroende av något. Vare sig alkohol, droger eller cigaretter (eller ja, okej då socker… jag är sockerberoende). Så alkoholist är jag inte, förutom att jag drar ner mig själv varje gång jag dricker.
Mitt problem är min högkänslighet. Det är denna jag dövar, för att klara av att vara ute i folksamlingar. Och det är ju naturligtvis detta som är en del av att gå ur komfortzonen, för när jag väljer bort alkoholen väljer jag också bort aktiviteter som varit en självklarhet förut. Jag kan inte sitta på en stimmig pub och tror att det ska gå en längre stund innan jag får ångest av ljudvolymen och folk som pratar för mycket.
Jag måste hitta andra miljöer att vara i. Miljöer som är mer bekväma för en högkänslig person, och som torde vara mer givande för att höra ”rätt röst”.

Men en blick tillbaka, hur allt en gång började. Det spelar förvisso ingen roll, det förflutna är förbi, men för mig är det något som hjälper mig i processen att släppa taget.
Jag upptäckte alkoholen efter 9:an. Ja jag hade druckit några gånger innan dess, men utan att direkt bli berusad. När jag fann den ”glädjen” 16 år gammal så var det kört. Allt det som inte var jag i nyktert tillstånd kom fram med sprit innanför västen. Jag vågade göra allt det jag aldrig hade vågat göra nykter. Jag pratade… gud, som jag pratade… och ja, livet var en fest. Varje helg, fredag och lördag.
På den tiden var det förstås inga bekymmer dagarna efter, mer än en vanlig hang over… och en del ångest eftersom jag inte mindes vad jag gjort (illa nog kan tyckas, men på den tiden hade jag inte det medvetande jag har idag).
När det var som värst drack jag en hel 75:a på en kväll. Jag hade som sagt aldrig ett beroende (och tacksam är jag för det för jag hade antagligen inte levt idag i så fall), men däremot hade jag svårt att sluta när jag väl börjat… därav glömskan… och en hel del otrevliga saker som hände när jag var inne i dimman.
Jag har dock alltid haft ”änglavakt”, som jag brukade kallade det. Jag hade kunnat råka riktigt illa ut flertalet gånger, men jag klarade mig hyfsat helskinnad ändå.
Så fortsatte livet hela tonåren och ända upp emot trettio.
Det tog mig ända fram till senare år att börja förstå vad jag egentligen hållit på med i alla år. Att jag hällt i mig alla dessa mängder alkohol bara för att förtränga min högkänslighet, för att våga, för att klara av att vara som alla andra (alltså vara någon som inte är jag), för att klara av att vara i miljöer med hög ljudvolym och att klara av att prata med folk.
På senare år har dock även lusten att prata med alkohol i kroppen avtagit. Jag har istället känt mig stingslig och varit arg på mig själv för att jag gått emot den inre rösten.
Viljan att vara som andra, och vara en del av alkoholsamhället, är inte lika stark längre.
Så i takt med att jag gått emot min magkänsla gång på gång har det här beslutet sakta men säkert växt fram (jag har börjat lyssna till vad den där Rösten faktiskt säger till mig).
Och eftersom min son, som alltid är med ute vad vi än gör (vi får sällan barnvakt och döljer ändå inget för honom), börjar förstå vad alkohol gör med människor börjar det bli oundvikligt att inte sätta punkt. Nu är det ingen av oss som blir fulla ute, men eftersom jag är tystlåten i vanliga fall är det naturligtvis lätt att se skillnaden när jag druckit eftersom jag plötsligt öppnar munnen och pratar. Så det är rätt läge nu helt enkelt.
Jag har idag skrivit under kontraktet, på 33×3 dagar. Varför blev det denna symboliska summa? Tja, det var något som kom till mig medan jag satt och mediterade i fredags kväll. Det kunde ha varit vilket antal dagar som helst, för det är inte det som är det väsentliga. Det är att bryta ett mönster, att tvingas göra något annat istället för att göra samma sak som jag snart gjort under 30 års tid.
Klarar jag detta (och speciellt under sommar/semester då det i normala fall slinker ner en hel del drinkar av olika slag) så finns det ingen anledning att inte fortsätta även efteråt. Och eftersom jag bestämt mig för att klara det här så kommer jag att göra det.
Detta är början på något nytt, och där jag väljer att lyssna fullt ut.

IMG_1929

Lektion 126, Allt jag ger ges till mig själv.

”Allt jag ger ges till mig själv. Den hjälp jag behöver för att lära mig att detta är sant är med mig nu. Och jag skall lita på Honom.”

ACIM 

Vad önskar du dig just nu?
Är det frid?
Förlåtelse?
Att själv kunna förlåta?
Att vara lycklig?

Du vet nu hur enkelt du förvärvar dessa önskningar:
Allt det du önskar skall du börja ge till andra.
Ge och sänd ut allt det du önskar, för det blir vad du får.
Släpp taget om allt det andra, det du inte önskar, för även det får du, om det är vad du ger och sänder ut.

Så vad väntar du på, slösa med ditt lugn, dina leenden och din förlåtelse.
Det blir de gåvor du får ta emot.

– Parameshwari

allthatigiveisgiventomyself

Lektion 124, Låt mig minnas att jag är ett med Gud.

”Försäkra dig om din frid genom att öva medvetenheten om att du är ett med din Skapare, på samma sätt som Han är ett med dig.”

ACIM 

Precis som vattendroppen är en del av havet, är du en del av Gud.
Precis som bladet är en del av blomman, är dina bröder och systrar en del av Gud.
Växter, djur och människor ser ut och uttrycker sig på olika vis, men allt är likväl en del av Gud.
Allt är Gud.
Gud som upplever sig själv.

Känn därför tacksamhet för det första djupa andetag du tar på morgonen, för det är Gud.
Låt dig fyllas av kärlek när du ser barnet springa över sommarängen, för det är Gud.
Skratta så att magen värken, för skrattet är Gud.
Ligg ner och fantisera kring molnens formationer, för det kreativa sinnet är Guds.
Känn tryggheten i den osynliga hand som håller din, för Gud är din ständige följeslagare.
Gud är alltid med dig, för det finns ingenting som inte är Gud.

– Parameshwari

”Låt mig komma ihåg att jag är ett med Gud, ett med alla mina bröder och ett med mitt Själv, i evig helighet och frid.”

ACIM

iamonewithgod