Beslutet

När jag läste 40-Day Program förra sommaren kunde jag valt att skriva ett ”avtal” (frivilligt) med mig själv inför kursstarten, t ex för att avsluta ett beroende eller liknande.
Jag valde att inte göra det vid detta tillfälle eftersom jag inte ansåg det vara aktuellt just då. Dock har det varit mycket som gnagt i huvudet under månaderna som gått sedan dess (ja egentligen långt innan detta).
Det har lett mig hit, där jag är idag, när jag med lätt ångest skriver att det nu är dags att skriva under det där avtalet. Ett avtal jag skriver för mig själv, och inte någon annan. Ett avtal jag skriver under för att det är dags att ta ännu ett steg ut ur min bekvämlighetszon. Och tro mig, det är ett stort steg för när jag bestämde mig helt i fredags (en del av er läste nog om ”beslutet” på Instagram då) var jag orolig och rastlös hela dagen. Jag kände en stark ångest, för att om jag nu går ut med detta så måste jag också stå för det. Inte som att jag inte brutit mina egna avtal tidigare, men numera är jag trofast de beslut jag fattar. De är genomtänkta, om än att egot inte är redo att ta några större steg för att hjälpa till.
Men nu är det annorlunda. Jag vill leva som jag lär och stå för mina beslut. Den enda som blir lidande om jag bryter dem är ju jag. Så även om jag inte skriver ett livslångt kontrakt nu (utan bara 99 dagar till att börja med) är det ett beslut som kommer att kräva en hel del av mig då det börjar gå mot en årstid som är som gjord för att bryta sådana här avtal.
Vad handlar nu detta om undrar du. Jo, det som är en så självklar del av livet för större delen av befolkningen – alkoholen. Jag ska inte dricka en droppe alkohol under de här månaderna.
Mina sista glas drack jag igår, när jag var på dejt med maken i det soliga vädret (vi var barnfria för första gången på nästan ett helt år).

När jag bestämde mig så satt jag där med tanken: jag som redan är udda, introvert och högkänslig, hur ska nu detta gå?! Inte nog med att jag är nästintill vegan. Ska jag dessutom bli nykterist nu?! Är det här verkligen en så bra idé?! Ska jag inte vänta till hösten åtminstone?
Men anden har fått nog av mitt av-och-på-ande. För oavsett om jag dricker mycket eller lite så trubbar det av min kontakt med anden, med Gud. Jag kommer ut balans och även om jag mår bättre nu på vegokost så är alkoholen den största boven i dramat.
Du måste göra ett val nu!” Jag har hört den uppmaningen så länge, men har valt att inte lyssna. Bara den här helgen också. Och denna… sen så.
Nu låter det som att jag haft en beroendeproblematik. Så är inte fallet. Jag har varit lyckligt lottad i livet och aldrig blivit beroende av något. Vare sig alkohol, droger eller cigaretter (eller ja, okej då socker… jag är sockerberoende). Så alkoholist är jag inte, förutom att jag drar ner mig själv varje gång jag dricker.
Mitt problem är min högkänslighet. Det är denna jag dövar, för att klara av att vara ute i folksamlingar. Och det är ju naturligtvis detta som är en del av att gå ur komfortzonen, för när jag väljer bort alkoholen väljer jag också bort aktiviteter som varit en självklarhet förut. Jag kan inte sitta på en stimmig pub och tror att det ska gå en längre stund innan jag får ångest av ljudvolymen och folk som pratar för mycket.
Jag måste hitta andra miljöer att vara i. Miljöer som är mer bekväma för en högkänslig person, och som torde vara mer givande för att höra ”rätt röst”.

Men en blick tillbaka, hur allt en gång började. Det spelar förvisso ingen roll, det förflutna är förbi, men för mig är det något som hjälper mig i processen att släppa taget.
Jag upptäckte alkoholen efter 9:an. Ja jag hade druckit några gånger innan dess, men utan att direkt bli berusad. När jag fann den ”glädjen” 16 år gammal så var det kört. Allt det som inte var jag i nyktert tillstånd kom fram med sprit innanför västen. Jag vågade göra allt det jag aldrig hade vågat göra nykter. Jag pratade… gud, som jag pratade… och ja, livet var en fest. Varje helg, fredag och lördag.
På den tiden var det förstås inga bekymmer dagarna efter, mer än en vanlig hang over… och en del ångest eftersom jag inte mindes vad jag gjort (illa nog kan tyckas, men på den tiden hade jag inte det medvetande jag har idag).
När det var som värst drack jag en hel 75:a på en kväll. Jag hade som sagt aldrig ett beroende (och tacksam är jag för det för jag hade antagligen inte levt idag i så fall), men däremot hade jag svårt att sluta när jag väl börjat… därav glömskan… och en hel del otrevliga saker som hände när jag var inne i dimman.
Jag har dock alltid haft ”änglavakt”, som jag brukade kallade det. Jag hade kunnat råka riktigt illa ut flertalet gånger, men jag klarade mig hyfsat helskinnad ändå.
Så fortsatte livet hela tonåren och ända upp emot trettio.
Det tog mig ända fram till senare år att börja förstå vad jag egentligen hållit på med i alla år. Att jag hällt i mig alla dessa mängder alkohol bara för att förtränga min högkänslighet, för att våga, för att klara av att vara som alla andra (alltså vara någon som inte är jag), för att klara av att vara i miljöer med hög ljudvolym och att klara av att prata med folk.
På senare år har dock även lusten att prata med alkohol i kroppen avtagit. Jag har istället känt mig stingslig och varit arg på mig själv för att jag gått emot den inre rösten.
Viljan att vara som andra, och vara en del av alkoholsamhället, är inte lika stark längre.
Så i takt med att jag gått emot min magkänsla gång på gång har det här beslutet sakta men säkert växt fram (jag har börjat lyssna till vad den där Rösten faktiskt säger till mig).
Och eftersom min son, som alltid är med ute vad vi än gör (vi får sällan barnvakt och döljer ändå inget för honom), börjar förstå vad alkohol gör med människor börjar det bli oundvikligt att inte sätta punkt. Nu är det ingen av oss som blir fulla ute, men eftersom jag är tystlåten i vanliga fall är det naturligtvis lätt att se skillnaden när jag druckit eftersom jag plötsligt öppnar munnen och pratar. Så det är rätt läge nu helt enkelt.
Jag har idag skrivit under kontraktet, på 33×3 dagar. Varför blev det denna symboliska summa? Tja, det var något som kom till mig medan jag satt och mediterade i fredags kväll. Det kunde ha varit vilket antal dagar som helst, för det är inte det som är det väsentliga. Det är att bryta ett mönster, att tvingas göra något annat istället för att göra samma sak som jag snart gjort under 30 års tid.
Klarar jag detta (och speciellt under sommar/semester då det i normala fall slinker ner en hel del drinkar av olika slag) så finns det ingen anledning att inte fortsätta även efteråt. Och eftersom jag bestämt mig för att klara det här så kommer jag att göra det.
Detta är början på något nytt, och där jag väljer att lyssna fullt ut.

IMG_1929

Livet som ljusarbetare

Det var inte helt självklart att jag skulle börja arbeta som ljus- och mirakelarbetare.
Någonstans anade jag förstås åt vilket håll det skulle leda när jag började läsa kursen igen. Men det var först efter ”The 40-Day Program” och (framför allt) ”Living in Purpose Mastery Program” som jag säkert visste att det här är mitt kall nu. Det var förresten under sistnämnda som jag fick veta jag att skulle starta projektet ACIM 365.
Det var dock inte alls så lätt den första månaden, när jag samtidigt arbetade 80% på en arbetsplats med mycket stress. Jag hade dessutom bara kanaliserat budskap på det här viset (väldigt sporadiskt) sedan augusti förra året.
Det gick minst sagt väldigt trögt i början och egot la sig i väldigt ofta.
När jag sedan fick dagarna fria igen i februari blev allting mycket lättare.
Budskapen har (oftast) kommit till mig med lätthet. Dock inte utan viss oro att jag kanske inte ska lyckas att få en text till dagens lektion.

Det är det här jag vill berätta lite mer om, om att arbeta som ljusarbetare, för det är faktiskt ett arbete, oavsett om man har det som lönearbete eller ej. Och det är ett arbete som aldrig tar slut.
Jag vet att det finns en del som tror att det bara är att klottra ner en text och klistra in en
bild så är det klart, men det är långt ifrån sanningen.
Det ligger mycket hängivet arbete bakom allt som delas.
Det är förstås olika för oss alla hur lång tid allt tar, men för mig är det ett arbete som sprider sig över hela dagen. (Och det är ett arbete som måste göras varje dag. De enda ”vilodagarna” jag får är när det är repetition, men då gör jag annat arbete istället.)
Jag sitter förstås inte och skriver hela dagen, men det är mycket runt omkring hela tiden. Förutsättningarna skall vara rätt och det är en del jag själv behöver arbeta med för att jag ska vara öppen för att ta emot budskap och vägledning.
Det är bland annat därför jag idag inser att jag inte kan ta vilket jobb som helst utanför detta, för då blir det pannkaka av allting. Det är detta jag ska ägna mig åt. Det är mitt kall, som ljusarbetare. Om jag inte får göra detta skulle jag sakta förtvina inombords (med risk för att låta dramatisk). Så hade jag haft ett ”vanligt lönejobb” på heltid skulle jag omöjligen kunna vara i rätt flöde. Jag skulle påverkas för mycket av stress och andras påtagliga energier. I sinom tid måste jag förstås dra in pengar, men för stunden är det ett senare projekt.

Högkänsligheten

Och när vi nu ändå är inne på det här med stress och andras energier så är det något jag fått kämpa med hela livet. Jag har alltid varit introvert, ensamvarg och ”lågaktiv”, ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är motsatsen till överaktiv. 😉
För mycket fysisk aktivitet, för många bollar i luften, för mycket rörelse omkring och överaktiva pratsamma människor gör mig utmattad. Jag är absolut inte osocial i sociala sammanhang. Jag uppfattas nog som ganska kommunikativ och dras lätt igång av sociala människor… en liten stund, men efteråt är jag helt slutkörd. Ändå har jag hela livet försökt att anpassa mig efter samhällets önskan hur man ska vara, men efter flera möten med väggen så har det blivit allt mer tydligt att jag inte kan vara i sammanhang där jag möter för mycket folk, där telefoner ringer, där någon drar i mig och vill något hela tiden och där jag inte får utrymme att vara den individ jag är, alltså en person som inte vill synas och höras så mycket och som behöver mycket tystnad, lugn och ro.
Jag får mest energi när jag arbetar hemifrån, där jag sköter kontakterna via nätet och när jag själv får välja hur jag ska lägga upp min dag.

När jag fick barn blev det en väldig krock med min personlighet, och jag har i mitt föräldraskap varit nära väggen många gånger. Min stillsamhet ställt mot W:s överaktivitet. Min tystnadsbehov ställt mot hans konstanta pratande, på både in och utandning. Mitt stillasittande mot hans klättrande på väggarna.
Vi är så olika, fast ändå så lika. För han har högkänsligheten efter mig. Oroligheten och kontrollbehovet likaså. Han ser saker och detaljer ingen annan ser, precis som jag alltid gjort. Den är bara inte så tydligt eftersom han är så aktiv och social. Men jag ser, eftersom jag känner mig själv. Och jag försöker att möta honom där jag kan och jobbar med att förlåta mig själv för att jag inte alltid orkar och för att jag så många gånger tänkt att ”vad gav jag mig in på när jag skaffade barn”. Ändå är han det bästa som hänt mig, han är den bästa lärare jag har och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Alla ömma tår han trampar på är en liten lärdom i sig.

IMG_1744

Hur ser mina dagar ut

Men tillbaka till själva arbetet.
Slår man ihop allt jag gör på en dag skulle det nog se ut som att jag gör mindre och arbetar fortare än jag gör, men det är ju för att det förberedande arbetet samt efterarbetet inte syns utåt.
Här kommer ett exempel på hur en dag kan se ut för mig:

– När jag gått upp lyssnar jag inåt en stund. Jag lägger sedan ut dagens lektion, samt begrundar texten en stund. Jag borde gå direkt på yogan efter det, men jag brukar tillåta mig att inspireras av andras texter en stund efter att min lektion är utlagd.

– Jag värmer upp med några yogaövningar och mediterar över mitt mantra. Efter det läser jag Jaap Sahib, eller mediterar en stund till. Beroende på hur mycket tid jag har över när yogan är klar gör jag en enkel Metta- eller Tonglen-meditation och/eller sänder ut healing.

– När jag lämnat W på skolan gör jag några solhälsningar och/eller några yinyogaövningar. Alternativt tränar jag lite eller tar en längre promenad.
Efter det mediterar jag och ger mig själv reiki (några dagar i veckan). När det är klart sätter jag mig och försöker kanalisera dagens budskap.
Det är inte alltid det lyckas. Ibland får jag veta att jag ingenting skall skriva, att det räcker att citera från boken. Ibland ska jag skriva, men får ändå ingenting till mig just då. Det kan bli ett litet stressmoment om jag inte hunnit klart innan W kommer hem från skolan. Ja, eller för den delen att skriva på helgerna när alla är hemma.
På helgerna yogar och mediterar jag kortare tid av naturliga själ, men det är även svårare att få ro till att skriva eftersom någon spelar på iPaden, har på tv:n eller annat ljud. Även om jag ber om användande av hörlurar har jag två killar här som pratar på både in och utandning, så tyst… njae. ;-P
Det krävs mycket koncentration och är också mer energikrävande att inte få den egentid jag får på vardagarna. Hur det blir på semestern i sommar vågar jag knappt tänka på. *skratt*

– Under dagarna försöker jag även öva en del på att kanalisera via mina änglakort och ta till mig budskap från den världen. Jag lägger ut dessa texter ibland, men inte alltid.

– Någonstans under dagen ska jag även hitta passande foton att använda det är inte alltid sådana finns tillgängliga. Jag försöker ha ett litet bildbibliotek, men ibland sinar förrådet och då måste jag leta efter bilder fria att använda, eller ge mig ut och ta egna bilder. Dessa ska sedan redigeras, åtminstone under ordinarie lektioner. När det är repetition får jag lite vila från just det momentet.

– Jag bör även få en liten stund då jag letar efter något som, på deltid, drar in en viss inkomst. Det är ett litet klurigt moment (av förklarliga skäl), men dock är det tvunget för i dagsläget vill jag inte starta eget och jag får inga indikationer på att jag ska göra det heller. Jag har lovat mig själv att inte svika magkänslan fler gånger i vilket fall.

– Någonstans mellan 13 och 14 hämtar jag W på skolan. Han vill ofta se på tv eller använda iPaden en stund direkt när han kommit hem så behöver jag mer tid får jag det då. Och säga vad man vill om iPads och tv men det är det enda som får W att sitta stilla en längre stund så för mig är det guld värt, och samtidigt får även han en stunds vila från all aktivitet.

– Under eftermiddag/kväll skriver jag ner mina handskrivna texter till morgondagens lektion på datorn. Jag översätter dem sedan till engelska, vilket kan ta en stund vissa dagar om texterna är långa. Det sätt jag skriver på fungerar inte alltid att översätta på ett smidigt sätt eftersom grammatiken är så annorlunda (Google Translate är bra att ha, men grovarbetet får jag göra själv). Det blir lite knåp att få till det ibland, men skam den som ger sig och jag märker redan att det börjar gå lättare.

– Det är naturligtvis inte slut där. Under dagen försöker jag att så ofta som möjligt vara i ett mottagligt tillstånd och ta till mig av de budskap som kommer till mig. Jag skriver fler texter de dagar jag får sådana till mig och gör en del annat healingrelaterat.
Jag borde, som sagt, bli bättre på att lägga mobilen ifrån mig (jag slarvar fortfarande), men samtidigt finner jag mycket inspiration där och jag vill svara på de meddelanden jag får. Så småningom kommer jag att bli tvungen att effektivisera mitt arbete, men just nu fungerar det bra ändå.

IMG_1715

Det är ett arbete. Ett roligt sådant.

Ja så att se det här enbart som en kul grej jag gör på fritiden stämmer inte alls, och jag tror att de flesta ljusarbetare skulle instämma i detta.
Det är ett arbete. Obetalt (vad gäller pengar) ja, men likväl ett arbete. Ett arbete som ger mig livsglädje och inspiration. Ett arbete som hjälpt mig att tycka om mig själv.
Jag lägger ner allt på detta och på att skala av allt det jag inte vill bära på längre, så att jag skall kunna sända ut ännu mer ljus i världen.
Jag vill nå ut till så många som möjligt, dela med mig av de budskap jag får.
Det är också därför jag börjat översätta texterna till engelska nu.
Vissa dagar undrar jag förstås vad jag gett mig in på, men allt arbete är mödan värt. Och om jag så bara hjälper en person så har jag lyckats.
I grund och botten handlar ju hela processen om att jag hjälper mig själv. Budskapen kommer till mig i första hand så att jag sedan kan dela dem med alla (som också är jag). Jag är inte bara någon som lär ut, jag är lika mycket elev själv. Utan denna insikt skulle jag inte kunnat lära mig något alls.

Och på tal om texterna går det också tydligt att se skillnaden mellan de texter jag kanaliserat jämfört med det jag skriver efter eget huvud. Naturligtvis finns mitt sätt att skriva med i texten, men det är ett annat skimmer över.
Det är med andra ord inte alls alltid så att jag lever som jag lär. Det jag skriver om är sådant jag själv måste lära mig. Jag håller också på att vakna upp. Jag är fortfarande i processen och är på intet vis upplyst. Det kan du förresten fråga min familj om och de skulle skratta på sig om någon påstod det. 😉
Det kan vara värt att citera Ram Dass igen på tal om det:

If you think you’re enlightened, go spend a week with your family.”

Underbart!

Så jag skriver på och oroar mig inte så mycket för morgondagen (tänker då främst på löneyrke). Jag har fått veta att detta projekt ska avslutas först innan något nytt startas upp. Allt som sker innan dess blir en bonus, men vad jag än gör så ska detta vara min huvudsakliga uppgift, alltså att arbeta som ljusarbetare och healer. Att ge av allt jag får från Gud och änglar och inte behålla några budskap för mig själv.
Det här är ett arbete som är otroligt energikrävande vissa dagar (inte kanaliseringen i sig, utan allt runt omkring), men som samtidigt ger en massa ny härlig energi också. Därtill alla nya insikter, alla nya vänner och en sprudlande önskan att vi alla ska vakna upp till insikten att vi behöver hjälpa varandra (kärleksfullt dela med oss av det vi har) för när vi hjälper varandra hjälper vi även oss själva eftersom vi är Ett.

Tack för att du är här!

Kärlek & frid ❤
/Parameshwari

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041

Denna dag är tillägnad dig mamma ❤

Idag är det ett år sedan du lämnade jordelivet mamma.
Jag sov oroligt den natten. Vaknade och kände att något inte var som det skulle.
Försökte ringa dig så många gånger under dagen, utan svar.
När N kom hem bad jag honom köra mig hem till dig.
Jag anade nog, men inte hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle kännas att hitta min egen mamma död i sin säng. Inte hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle tvingas att slita ner dig på golvet och göra HLR. Vad nu det skulle tjäna till. Du hade lämnat kroppen flera timmar tidigare.
Efter allt tumult, när de fantastiska ambulansmännen bäddat ner dig i sängen igen och slutit dina ögonlock, tog jag ett sista farväl. Jag tog ett kort på dig också där du låg så fridfullt. Har det fortfarande i min mobil. Det kan kanske tyckas absurt, men det är det sista minnet jag har av dig i den form du hade här. Den väsentliga delen av dig finns hos mig jämt, fast nu var det förstås ett tag sedan vi pratade sist.
Jobbet har gjort mig avtrubbad. Dörren till din värld är inte längre vidöppen. Den har glidit igen och jag har inte kraft att skjuta upp den helt.

IMG_0543

Jag är trött mamma och jag saknar dig.
Fortfarande är jag på vippen att ringa dig när stora saker händer. Sedan minns jag…
Även om vi inte stod varandra så nära så har du lämnat ett stort hålrum efter dig. Idag inser jag att du var viktigare för mig än vad jag visste och gav sken av när du levde.
Jag är trött mamma och jag längtar hem.
Det är så tungt vissa dagar, att leva i denna värld av illusioner och drama.
Jag passar inte in i gängse mall. Det har jag aldrig gjort.
Större delen av detta år var ändå ett framgångsrikt år för mig. Framgångsrikt på det plan där jag vill och ska verka. Men så bröts kontakten. Inte helt naturligtvis, men tillräckligt för att jag ska känna att en del av mig saknas.
Jag har tappat inspirationen. Det är tyst. Orden flödar inte längre.
Mitt ljus lyser inte lika starkt.
Jag är så trött mamma. Jag vet att du är här. Att du vakar över mig. Att Guds röst även är din röst. Jag önskar att du kunde vägleda mig exakt dit jag ska. Lägga ut det där bananskalet vid precis rätt tillfälle.
Någonstans vet jag ju. Det har jag gjort hela tiden. Jag har bara inte kraften att ta mig dit för jag sitter fortfarande fast i ”kan inte”, ”går inte”, ”vågar inte”, ”tänk om”, ”jag har inte råd” och ”det går inte att försörja sig på”. Ändå vet jag att jag måste göra något snart för annars slocknar min livsgnista helt.
Det finns ingen annan väg än att följa sitt hjärta, att följa sin livsuppgift. Sedan må det gå hur knaggligt som helst på vägen, men utan hjärta slocknar ljuset.
Ju längre ifrån jag kommer desto kallare blir det. Allt känns liksom meningslöst.
Inspirationen hittar vare sig in eller ut.
Jag är trött mamma. Orkar inte spela spelet längre. Jag vill inte (och kan inte) vara en robot som utför meningslösa saker dagarna i ända.
Det finns inget bränsle i den miljön som ger mig energi att mäkta med det.
Kanske är jag bara skörare än andra. Jag kan i och för sig inte se det som något negativt. Borde det inte vara sunt att se bortom drömmen och istället hylla det sanna (bortom pengar, jobb, prylar och kroppar).
För mig är det i vilket fall inte sunt att ta en tablett, bita ihop och härda ut. Att gå emot sin magkänsla.

Det är ett år sedan idag mamma.
Tur i oturen att det sammanfaller med att jag ligger hemma och är sjuk.
På jobbet hade jag blivit distraherad en stund. Sluppit tänka så mycket.
Å andra sidan vill jag inte fly undan det jag känner. Jag vill leva och känna, och denna dag kommer för alltid att vara en dag tillägnad dig.
Jag älskar dig!

P.S. Igår kom en talgoxe och satte sig på fönsterblecket i köket.
Solöga säger:

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt.
Din gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör.
Med andra ord – du kan slappna av. Du är på helt rätt spår.

Kanske var det du som skickade mig detta meddelande mamma.❤ D.S.

Motströms

Det kommer att bli en förändring här i sinom tid. Jag känner det i varenda cell, att det är ett måste. Lite konstigt är det förstås att skriva så här utan att kunna berätta mer.
Men nog är det väl så att jag har en förmåga att dras in i situationer som jag inte vill vara i. Situationer som gör mig så in i helsikes trött, skör och utmattad.
Ibland undrar jag om jag måste upptäcka precis allt jag INTE vill göra. Allt jag inte SKA ägna mig åt… innan jag (om sisådär hundra år) kommer fram till vad det är jag ska göra. Vad som är min uppgift. Det där som ger energi istället för att dränera den.
Jag lyckas visst alltid hamna där jag känner mig utanför och vilsekommen. Ja, jag fungerar helt enkelt inte optimalt i det här samhället för jag har helt andra värderingar. Ett vanligt lönejobb kan t ex aldrig hamna på en tidigare plats än nummer fem på en tiogradig skala. Jag längtar ju efter att gå i pension redan nu för sjutton, vilket jag verkar vara relativt ensam om. Men jag har faktiskt intressen som fyller mina dagar. Jag är en av få som inte blir det minsta uttråkad av att vara hemma.
Jag är inte rädd för att umgås med mig själv i tystnad i många långa dagar. (Nu kommer jag förstås inte i närheten av sådana möjligheter av total tystnad, men hade tillfället dykt upp hade jag med glädje omfamnat det.) Bara en sådan simpel sak kan mötas av total oförståelse.
Det blinkar ”jobba, jobba, jobba, ta en tablett och bit ihop” överallt och jag vill skrika rakt ut för nej, jag tänker inte följa med på det tåget. Aldrig! Jag tänker inte bita ihop. Jag känner efter och känns det inte bra så blir det inte bättre av att droga bort problemet. Här sopas inget under mattan. Jag vill leva. Jag menar LEVA! Utan den där ryggsäcken som fylls av fler och fler stenar.
Så… jag fortsätter att gå mot strömmen… och längtar efter inre frid… för någonstans bakom ett krön är jag säker på att det finns en ström som det är ganska skönt att flyta med på. (It’s in my mind of course.)

Nu låter jag visst bitter igen, men jag är tacksam på så många vis också. Jag vet att det fanns/finns ett syfte. Jag har förstått det nu. Kanske inte till fullo, men dock…
Jag vet att det jag lär mig kan föra mig mot nästa mål. Det kan också bli ännu en omväg.
Jag har mycket kvar att lära, men jag känner tillit trots allt.

nlp

Point of no return

Det pendlar väldigt mycket upp och ned hela tiden.
Mina lediga dagar förgyller tillvaron. Är så tacksam för den egentid jag får.
Sedan kommer de långa dagarna. Sömn som aldrig verkar tas igen. Den mörka årstiden.
På detta finns det andra saker som lätt drar undan mattan. De två största bovarna för mig är kaffe och alkohol. Så har det egentligen alltid varit, men det har blivit värre nu.
Kaffe har jag dragit ner på kraftigt de senaste månaderna (jag var förstås ingen stordrickare innan dess heller), men jag har lätt att falla för frestelsen när jag väl fått smak för det. På jobbet dricker jag inget kaffe alls för det smakar rävgift, men på lediga dagar/helger dricker jag gärna en cappuccino/latte till fikan.
Alkoholintaget handlar inte heller om några större mängder, men sedan jag började jobba har det på fredagarna ofta blivit så att vi gått ut och ätit efter jobbet. Ett glas vin eller ett par öl till maten har blivit ett sätt att koppla av på efter en stressig vecka.
Inget konstigt med det egentligen, men med med tiden har jag märkt en kraftigt ökad känslighet för allt som på något vis stimulerar. Oron i kroppen som hela tiden växer. Ångesten jag känner nästan varje morgon när jag åker till jobbet. Ja, det sitter i flera dagar efter intaget och stillar sig först mot slutet av veckan.
Så jag blev inte förvånad när jag fick höra detta under eftermiddagens samtal. Jag har ”hört” det förut, men har nog inte lyssnat mer än halvhjärtat.
Detta är en förkortad version av samtalet som här bara berör nämnda ämne:

Du har inte mått bra idag och det är delvis ett resultat från i fredags. Du blir allt känsligare för alkohol. Du blir allt känsligare för kaffe, och socker.
Du vet redan detta, men du fortsätter att göra som du alltid gjort. Du fattar beslut utan att lyssna ordentligt på de svar du får.
Du gör dig själv en otjänst genom att fortsätta med detta destruktiva leverne.
Åter igen – jämför dig inte med andra. Det handlar om dig nu.
Du är känsligare än vad du vill ta till dig. Denna känslighet är också något positivt, om du omhuldar den rätt. Den leder dig mot sanningen.
Vägen du går kräver att du är alert. Du behöver ta hand om dig själv. Se till att du får ro i sinnet…

Allt kommer att kännas bättre imorgon, men ta en allvarlig funderare på det som blivit sagt här idag. Ska du komma dit du önskar måste du göra val som är rätt för just dig. Bli inte kvar i dramat på utsidan.
För att höja medvetandet ytterligare behöver sinnet vara rent.
Jag talar inte om att leva i total renlevnad, men alkohol och kaffe bör du sluta att dricka. Det är mitt råd till dig och jag rekommenderar dig att följa det.
Är du seriös i ditt sätt att handla utifrån detta så kommer du att märka av en större förändring på kort tid…

I sanning ord och inga visor. Och jag vet att jag måste lyssna om jag inte ska fortsätta att pendla upp och ner som en jojo. Det är inte till hjälp för någon.
Jag behöver ett stadigt fotfäste… för nu… finns ingen återvändo.

En stor sten föll från mitt bröst

Kikar in här och inser att det går allt längre mellan skrivtillfällena. Jag gillar det inte alls, men livet ser som sagt annorlunda ut nu.
Trivs fortfarande jättebra på jobbet, men de långa dagarna börjar tära på mig. (Jag skulle ljuga om jag sa något annat.)
Det är tufft att åka hemifrån vid 6 och komma hem vid 17-tiden. Det är tufft när den lilla tid som blir kvar går åt till matlagning, tvätt och hjälpa W med läxor (vad mycket de får redan så här tidigt i livet). Oftast får jag knappt ens träffa W på dagarna eftersom han sover när jag går och är ofta ute och leker när jag kommer hem.
Den egentid jag får efter nattning är en knapp timma och sedan läggdags.
Jag visste i och för sig redan från början att det skulle bli ett problem med heltid. Det är dock de senaste veckorna jag på allvar insett hur skadad min arma hjärna blivit av alla möten med väggar genom åren. Skador som inte kan repareras. Hur jag inte kan tänka ”snabbt” längre, att det liksom inte kopplar rätt. Jag fastnar i moment när jag sitter framför datorn. Ingen annan ser det, men det tar obehagligt lång tid för mig att tänka ibland när jag ska skriva in uppgifter. Det är t ex otroligt stressigt de dagar jag sitter i receptionen. Köbildning, moment man måste göra samtidigt som patienter strömmar in, samtal som måste ringas medan kön växer. Moment som mitt huvud inte klarar av att ta in. (Känner mig så trög och korkad emellanåt.) Minnet är bra men kort…
Borde varit ärlig från början. Sagt att heltid inte fungerar.
Imorgon har jag bokat in ett möte med chefen. Ska säga som det är, trots att det är dålig tajming när vi har personalbrist.

Så såg mitt inlägg ut när jag skrev det igår kväll. Var för trött för att lägga ut det då. Kände mig för negativ för att lägga ut det.
Idag ser det annorlunda ut. I morse vid frukost kom chefen och sa att vi kunde ta samtalet redan på morgonen, istället för vid två som planerat.
Jag sa som det var, att tiden inte räcker till och att jag inte klarar av tempot utan att få tillräckligt med vila emellan. Tajmingen kunde som sagt varit bättre, men hon vill mig så väl (världens bästa chef) att hon nu ska ordna så att jag får gå ner i tid. Det lutar åt att jag kommer att få en dag ledigt i veckan, istället för kortare arbetsdagar. Vi kom fram till att det blir bäst så för alla. En hel dags ledigt med egentid och allt vad det innebär är precis vad jag behöver. Kände det när jag var sjuk sist. Den där dagen hemma gjorde så gott.
Det är också ordnat så att en del av uppgifterna i receptionen går in på administration istället så att det inte bli så stressigt mot slutet av dagen.
Nu är det här inte helt klart ännu, men jag kan inte i ord beskriva den tacksamhet jag känner över att ha hamnat på en sådan underbar arbetsplats och med en sådan omtänksam chef. I vår arbetsgrupp bryr vi oss om varandra. Ingen snackar skit om någon. Det är inte heller några problem att få ledigt eller att ändra i arbetstider.
Jag tror att jag är värd det efter alla bottenskrap genom åren.
Kände mig så lättad efter det där samtalet.

IMG_0471

Lättad