Motströms

Det kommer att bli en förändring här i sinom tid. Jag känner det i varenda cell, att det är ett måste. Lite konstigt är det förstås att skriva så här utan att kunna berätta mer.
Men nog är det väl så att jag har en förmåga att dras in i situationer som jag inte vill vara i. Situationer som gör mig så in i helsikes trött, skör och utmattad.
Ibland undrar jag om jag måste upptäcka precis allt jag INTE vill göra. Allt jag inte SKA ägna mig åt… innan jag (om sisådär hundra år) kommer fram till vad det är jag ska göra. Vad som är min uppgift. Det där som ger energi istället för att dränera den.
Jag lyckas visst alltid hamna där jag känner mig utanför och vilsekommen. Ja, jag fungerar helt enkelt inte optimalt i det här samhället för jag har helt andra värderingar. Ett vanligt lönejobb kan t ex aldrig hamna på en tidigare plats än nummer fem på en tiogradig skala. Jag längtar ju efter att gå i pension redan nu för sjutton, vilket jag verkar vara relativt ensam om. Men jag har faktiskt intressen som fyller mina dagar. Jag är en av få som inte blir det minsta uttråkad av att vara hemma.
Jag är inte rädd för att umgås med mig själv i tystnad i många långa dagar. (Nu kommer jag förstås inte i närheten av sådana möjligheter av total tystnad, men hade tillfället dykt upp hade jag med glädje omfamnat det.) Bara en sådan simpel sak kan mötas av total oförståelse.
Det blinkar ”jobba, jobba, jobba, ta en tablett och bit ihop” överallt och jag vill skrika rakt ut för nej, jag tänker inte följa med på det tåget. Aldrig! Jag tänker inte bita ihop. Jag känner efter och känns det inte bra så blir det inte bättre av att droga bort problemet. Här sopas inget under mattan. Jag vill leva. Jag menar LEVA! Utan den där ryggsäcken som fylls av fler och fler stenar.
Så… jag fortsätter att gå mot strömmen… och längtar efter inre frid… för någonstans bakom ett krön är jag säker på att det finns en ström som det är ganska skönt att flyta med på. (It’s in my mind of course.)

Nu låter jag visst bitter igen, men jag är tacksam på så många vis också. Jag vet att det fanns/finns ett syfte. Jag har förstått det nu. Kanske inte till fullo, men dock…
Jag vet att det jag lär mig kan föra mig mot nästa mål. Det kan också bli ännu en omväg.
Jag har mycket kvar att lära, men jag känner tillit trots allt.

nlp

Point of no return

Det pendlar väldigt mycket upp och ned hela tiden.
Mina lediga dagar förgyller tillvaron. Är så tacksam för den egentid jag får.
Sedan kommer de långa dagarna. Sömn som aldrig verkar tas igen. Den mörka årstiden.
På detta finns det andra saker som lätt drar undan mattan. De två största bovarna för mig är kaffe och alkohol. Så har det egentligen alltid varit, men det har blivit värre nu.
Kaffe har jag dragit ner på kraftigt de senaste månaderna (jag var förstås ingen stordrickare innan dess heller), men jag har lätt att falla för frestelsen när jag väl fått smak för det. På jobbet dricker jag inget kaffe alls för det smakar rävgift, men på lediga dagar/helger dricker jag gärna en cappuccino/latte till fikan.
Alkoholintaget handlar inte heller om några större mängder, men sedan jag började jobba har det på fredagarna ofta blivit så att vi gått ut och ätit efter jobbet. Ett glas vin eller ett par öl till maten har blivit ett sätt att koppla av på efter en stressig vecka.
Inget konstigt med det egentligen, men med med tiden har jag märkt en kraftigt ökad känslighet för allt som på något vis stimulerar. Oron i kroppen som hela tiden växer. Ångesten jag känner nästan varje morgon när jag åker till jobbet. Ja, det sitter i flera dagar efter intaget och stillar sig först mot slutet av veckan.
Så jag blev inte förvånad när jag fick höra detta under eftermiddagens samtal. Jag har ”hört” det förut, men har nog inte lyssnat mer än halvhjärtat.
Detta är en förkortad version av samtalet som här bara berör nämnda ämne:

Du har inte mått bra idag och det är delvis ett resultat från i fredags. Du blir allt känsligare för alkohol. Du blir allt känsligare för kaffe, och socker.
Du vet redan detta, men du fortsätter att göra som du alltid gjort. Du fattar beslut utan att lyssna ordentligt på de svar du får.
Du gör dig själv en otjänst genom att fortsätta med detta destruktiva leverne.
Åter igen – jämför dig inte med andra. Det handlar om dig nu.
Du är känsligare än vad du vill ta till dig. Denna känslighet är också något positivt, om du omhuldar den rätt. Den leder dig mot sanningen.
Vägen du går kräver att du är alert. Du behöver ta hand om dig själv. Se till att du får ro i sinnet…

Allt kommer att kännas bättre imorgon, men ta en allvarlig funderare på det som blivit sagt här idag. Ska du komma dit du önskar måste du göra val som är rätt för just dig. Bli inte kvar i dramat på utsidan.
För att höja medvetandet ytterligare behöver sinnet vara rent.
Jag talar inte om att leva i total renlevnad, men alkohol och kaffe bör du sluta att dricka. Det är mitt råd till dig och jag rekommenderar dig att följa det.
Är du seriös i ditt sätt att handla utifrån detta så kommer du att märka av en större förändring på kort tid…

I sanning ord och inga visor. Och jag vet att jag måste lyssna om jag inte ska fortsätta att pendla upp och ner som en jojo. Det är inte till hjälp för någon.
Jag behöver ett stadigt fotfäste… för nu… finns ingen återvändo.

En stor sten föll från mitt bröst

Kikar in här och inser att det går allt längre mellan skrivtillfällena. Jag gillar det inte alls, men livet ser som sagt annorlunda ut nu.
Trivs fortfarande jättebra på jobbet, men de långa dagarna börjar tära på mig. (Jag skulle ljuga om jag sa något annat.)
Det är tufft att åka hemifrån vid 6 och komma hem vid 17-tiden. Det är tufft när den lilla tid som blir kvar går åt till matlagning, tvätt och hjälpa W med läxor (vad mycket de får redan så här tidigt i livet). Oftast får jag knappt ens träffa W på dagarna eftersom han sover när jag går och är ofta ute och leker när jag kommer hem.
Den egentid jag får efter nattning är en knapp timma och sedan läggdags.
Jag visste i och för sig redan från början att det skulle bli ett problem med heltid. Det är dock de senaste veckorna jag på allvar insett hur skadad min arma hjärna blivit av alla möten med väggar genom åren. Skador som inte kan repareras. Hur jag inte kan tänka ”snabbt” längre, att det liksom inte kopplar rätt. Jag fastnar i moment när jag sitter framför datorn. Ingen annan ser det, men det tar obehagligt lång tid för mig att tänka ibland när jag ska skriva in uppgifter. Det är t ex otroligt stressigt de dagar jag sitter i receptionen. Köbildning, moment man måste göra samtidigt som patienter strömmar in, samtal som måste ringas medan kön växer. Moment som mitt huvud inte klarar av att ta in. (Känner mig så trög och korkad emellanåt.) Minnet är bra men kort…
Borde varit ärlig från början. Sagt att heltid inte fungerar.
Imorgon har jag bokat in ett möte med chefen. Ska säga som det är, trots att det är dålig tajming när vi har personalbrist.

Så såg mitt inlägg ut när jag skrev det igår kväll. Var för trött för att lägga ut det då. Kände mig för negativ för att lägga ut det.
Idag ser det annorlunda ut. I morse vid frukost kom chefen och sa att vi kunde ta samtalet redan på morgonen, istället för vid två som planerat.
Jag sa som det var, att tiden inte räcker till och att jag inte klarar av tempot utan att få tillräckligt med vila emellan. Tajmingen kunde som sagt varit bättre, men hon vill mig så väl (världens bästa chef) att hon nu ska ordna så att jag får gå ner i tid. Det lutar åt att jag kommer att få en dag ledigt i veckan, istället för kortare arbetsdagar. Vi kom fram till att det blir bäst så för alla. En hel dags ledigt med egentid och allt vad det innebär är precis vad jag behöver. Kände det när jag var sjuk sist. Den där dagen hemma gjorde så gott.
Det är också ordnat så att en del av uppgifterna i receptionen går in på administration istället så att det inte bli så stressigt mot slutet av dagen.
Nu är det här inte helt klart ännu, men jag kan inte i ord beskriva den tacksamhet jag känner över att ha hamnat på en sådan underbar arbetsplats och med en sådan omtänksam chef. I vår arbetsgrupp bryr vi oss om varandra. Ingen snackar skit om någon. Det är inte heller några problem att få ledigt eller att ändra i arbetstider.
Jag tror att jag är värd det efter alla bottenskrap genom åren.
Kände mig så lättad efter det där samtalet.

IMG_0471

Lättad

Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.

Det har varit några dagar av noll inspiration. Det har varit några dagar av ytlighet – herregud, vad jag ska ha på mig när jag börjar på det nya jobbet. Av rännande runt på stan panikletandes efter en ny garderob. Av att komma hem helt slutkörd utan att ha hittat något. (Jag avskyr verkligen att gå på stan och ännu mer att prova kläder.)
Det har också varit dagar av känslighet. Där tårarna varit nära ytan. Mycket tänk på mamma. Hur ensam hon måste ha känt sig de sista åren i livet.
Klippte mig förresten hos hennes frisör i fredags. Det var något (läs någon = mamma) som drog mig dit. Något jag behövde säga. Även något jag behövde höra.
Hon visste allt om W och berättade att han var mammas ögonsten, att hon ofta visat kort på honom och var så stolt. Något hon aldrig någonsin visat för mig. Känslorna var väl dolda. Just därför är jag så glad att jag gick dit, att jag fick veta detta. Att jag fick höra om en sida som tydligen bara hennes frisör fick ta del av. Tror att mamma ville att jag skulle få veta detta.
Nu får minnet av mamma leva vidare genom att jag blir ny kund, för ja jag blev nöjd med klippningen.

De senaste dagarna har därtill präglats av svårigheterna att anpassa mig i världen. Jag känner mig främmande för allt som pågår (som vanligt) omkring mig. Vet inte längre vad jag ska säga och göra. Det tar emot att göra som jag brukar.
Jag orkar inte längre lyssna till drama och sjukdomssnack. Känner hur jag drar en lång inre suck och liksom glider iväg i tankarna. Jag kopplar bort.
Vissa dagar känns allt så meningslöst att jag knappt står ut. Borde jag inte vara lycklig nu?! Varför är allt så svart då? Varför försvinner inte den där tyngden från mina axlar? Varför vill jag bara gråta och dra täcket över huvudet?
Jag är yr. Känner mig förvirrad. Som om att jag gått vilse i en gigantisk labyrint.
Hur länge ska dessa omställningssymtom pågå?

Jag frågar idag – hur ska jag härda ut i illusionens värld?

Allt sitter i ditt sinne. Det är där du måste börja.
Det är i ditt sinne du tänker att du ser krig, ilska, bråk, provokationer, gnäll och drama.
Vad tänker du just nu?!
Du tänker att det är jobbigt. Att du tar stora kliv framåt och att alla andra står kvar och stampar på samma ställe. Du känner dig ensam och förvirrad.
Du undrar om du är på väg att bli tokig. Ser ingen ände på eländet. Undrar varför du inte känner glädje. Undrar varför du inte svävar på små moln.
Vad tänker du?!
Ser du inte att det är DINA tankar som gör dig olycklig. 
Det är dina jämförelser över hur du tror att det ska vara.
Hon är glad. Han är glad. Då borde jag också vara det.
Du jämför hela tiden. Tycker att livet är orättvist.
Övervaka dina tankar och ord under dagen.
Vad ser du där? Vad hör du?
Där får du dina svar.
Ingen säger att du måste tänka positiva tankar dygnets alla vakna timmar.
Det räcker att betrakta. Vara medveten om vad som finns där.
Titta på tankarna. Förlåt och släpp taget. Säg:
”Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.”
Var betraktaren.
När du bara stilla tittar på vad som finns i ditt sinne så släpper du till slut tankarna på attack – försvar. Du bara är.
Det är ingen som säger att du måste le hela tiden eller vara i ett konstant tillstånd av salighet.
Allt blir neutralt till slut. 
Andra ser ditt ljus även om du inte gör det själv. Alla kanske inte förstår exakt vad de ser, men du märker ju att en del tittar på dig som om att de ”upptäcker” något.
Du är Guds ljus och kärlek. Det kan ingenting ändra på.
Övergången kan kännas svår. Det är inget du behöver ha dåligt samvete över, eller börja analysera. Det bara är.
Gör du bara det du ska göra och lyssnar innan du handlar så kommer du att känna dig mer stadigt förankrad i din sanning.

IMG_0362

 

Försvar

Jag tänkte skriva lite om försvar idag. De murar vi bygger upp tidigt i livet för att slippa bli sårade eller känna oss förminskade.

Jag vill ställa dig några frågor. Du ska inte besvara dem här. Istället ska du ställa frågorna till dig själv när du är ensam och har det tyst omkring dig. Ha gärna ett anteckningsblock till hands.
Hur är du bland människor du känner?
Hur är du bland nya bekantskaper?
Upplever du ofta att du behöver gå i förvar?
Vad gör du för att skydda dig mot det du tror är en yttre attack? Vilka är dina försvarsmetoder?
Har detta försvar hjälpt dig?
Har det gjort dig mer kärleksfull?
Har det gjort dig mer öppensinnad och hjälpsam mot andra, eller stöter du bort de människor som närmar sig dig?

Öppna upp dig för de svar som kommer.

Om jag skulle svarat på frågorna för ca 10-15 år sedan hade det låtit ungefär så här (även om jag just då inte var helt medveten om hur jag handlade):

Bland människor jag känner är jag hyfsat bekväm. Dock känner jag mig sällan helt bekväm i någon annans sällskap än mitt eget. Jag känner mig osäker och är lite reserverad bland folk jag inte känner (om jag är nykter).
Bullriga miljöer, som pubar, gör mig orolig. Jag försvarar mig själv från attackerande ljud och energier genom att dricka alkohol. Det trubbar av mitt känsliga sinne. (Det trubbar naturligtvis även av det positiva med att vara högkänslig.)
Jag upplever att jag behöver gå i försvar ofta. Inte nödvändigtvis muntligt, men min osäkerhet har gjort att jag byggt upp en kall fasad. Jag spelar coolare än vad jag är. Jag har medvetet valt att se hård ut för att stänga folk ute, för då kan de inte se igenom fasaden. Vet dock inte om jag lyckas speciellt bra. Jag avskyr att jag ser så snäll ut. Tatueringar och piercings kanske hjälper lite på traven?
Fast vem är jag egentligen bakom fasaden? Det vet jag inte ens själv längre. Masken jag burit i alla år har nästan blivit permanent.
Jag kopplar bort sårade känslor mot ilska. Jag kopplar bort rädsla mot ilska. 

Jag tror att mina försvar hjälper (det gör jag för att jag inte är medveten om dem).
Men hur skulle ilska och en hård yta kunna leda till att jag blir mer kärleksfull? Jag känner ju inte ens kärlek till mig själv.
Hur skulle det kunna leda till att jag blir mer öppensinnad och hjälpsam mot andra? Mina negativa energier stöter ju bort de människor som skulle kunna hjälpa mig att mjukna.
Jag stöter dessutom bort de som är snälla. Tror att alla är ute efter något. Väljer hellre att bli sårad av andra kalla människor, så kan jag sitta där och beklaga mig sedan.
Jag ser inte hur jag upprepar misstag efter misstag, utan att lära mig något från dem. Jag sätter inget större värde på mig själv. Jag avskyr att vara vara den här personen (som inte ens är den jag i sanning är).

Jag gör om och gör om och gör om. Men hur kan resultatet bli annorlunda när jag handlar likadant gång på gång?

Det här är inget ältande av det förflutna. Jag är färdig med det nu. Jag har förlåtit det mesta. Det är bara intressant att titta på det idag, nu när jag öppet vågar erkänna de försvar jag faktiskt hade på den tiden. Samtidigt ger det en mjuk känsla i magen, att inte få ångest varje gång jag tänker tillbaka. Jag kramar istället om den här rädda människan, som bara ville bli älskad.
En del av mina försvar består förstås fortfarande, men idag är jag medveten om dem. Jag arbetar med dem och försöker förstå varför jag handlar på olika vis.
Det blir lättare och lättare att välja kärlek framför rädsla. Åtminstone när jag är balanserad.

126

Jag tror att det är viktigt för oss alla att titta på våra försvar. Inte menat som att älta det förflutna, utan för att kunna gå vidare. Vi behöver titta på det som får oss att fastna i olika mönster. Vi behöver förlåta och släppa taget. Let go and let God.
Om vi vill att något nytt ska hända kan vi inte fortsätta att ständigt gå in i dessa försvar och förvänta oss att något nytt ska ske.
Tillåt dig själv att rasera den fördömda muren. Våga släppa in kärlek i ditt liv igen.
Våga göra på ett annat sätt redan idag.

Sat Nam ❤

 

I will make no decisions by myself

Det är tungt att vara högkänslig (det finns naturligtvis en del fördelar också).
Vissa dagar är det tuffare än andra.
Idag var tänkt att jag skulle skrivit lite om dagens ACIM-lektion. Energin dalade dock ganska snart efter den tanken. Jag har varit extremt känslig idag. För ljud. För ljus. Och som en extra utmaning har mobilen ringt och plingat konstant. Jag har känt mig ”attackerad” bara av att någon pratat med mig. Ljuset utomhus var obarmhärtigt, trots att jag i vanliga fall älskar solen.
Det här är naturligtvis symtom som ingår i paketet när det börjar hända saker, och det har varit väldigt intensivt de senaste dagarna. Jag har minst sagt en del att bearbeta.
En del beslut jag behöver fatta… när guidning väl kommer till mig.

decisions
Idag upplever jag att det aldrig kommer att gå att leva ett ”vanligt” liv igen. Det har förvisso aldrig varit för mig, men jag känner ända in i ryggmärgen att det förr eller senare är dags att kasta sig ut (utan annat skyddsnät än Gud). Göra något eget.
Något som innebär frihet och att kunna arbeta hemifrån ofta.
Jag vet att det endast är rädsla som hindrar mig. För stunden även briljanta idéer. Kanske också ett bananskal… 😉
Sedan är det även så att jag inte fattar ett beslut ensam längre.