I bakgrunden glänser stjärnorna ändå

I år upplever jag inte den där julstämningen jag gjorde förra året.
Slöjan mellan världarna var tunnare då.
I år är jag mest trött.
Två dagar kvar. Sedan får jag vara ledig i tio dagar.
Efter det är det bara femton arbetsdagar kvar.

Det har varit så mycket turbulens i mitt inre det senaste.
Längtar efter lugn. Frid. Tystnad.
Jag försöker att möta mitt motstånd med acceptans.
Istället för att kämpa emot och låtsas att något är på ett annat vis så accepterar jag ilskan, tröttheten och frustrationen. Jag accepterar att jag inte kan förlåta allt just nu.
Jag låter allt blossa upp och vara som det är. Och faktiskt släpper turbulensen sitt grepp. Det blir tyst. Om så bara för en stund.
Jag kommer att gå åt rätt håll igen. Slöjan kommer att släppa igenom sitt skimmer igen.
Kontakten kommer att bli starkare. Flödet likaså.

Detta år har egentligen varit ett bra år. Jag blickar tillbaka på många fina saker.
ACIM, Living in Purpose, kurserna i yoga och healing, Gran Canaria & Varberg och all inspiration under större delen av året.
Jag hoppas på att fortsätta i detta spår under 2018. Det kanske inte finns pengar till en utlandsresa igen, men jag hoppas på mycket yoga, skrivande och att få sprida helande ut i världen.

IMG_0286

Bild från Google

Let that shit go

Det är verkligen prövningarnas tid och jag fick i fredags bita mig rejält i tungan igen.
Och trots helgledigheten har jag liksom inte kunnat släppa taget. Jag pendlar mellan frid och att nästintill explodera, när agget som från ingenstans hoppar fram som gubben i lådan. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget.
I tanken läxar jag upp. Får den nedlåtande människan att chockad trilla ner i en stol av rädsla för mitt utbrott. Där allt det svarta bara väller ut. Alla grodor som finns hoppar ut. Näven i bordet och dörren som skångar när jag smäller igen den efter mig…
Förstår inte var all denna ilska kommer ifrån. Eller jo… det gör jag… för naturligtvis är det minnet från gamla oförrätter. Fast det värsta är nog ilskan jag känner mot mig själv för att jag alltid är så konflikträdd. Att orden alltid stockar sig och inte kommer ut. Att jag aldrig kommer mig för att säga allt det där som jag gör i tanken.
Samtidigt är jag glad att jag inte låter grodorna hoppa ut. Jag vill inte göra läget mer infekterat än vad det är. Säger jag det jag vill säga sprider jag agget och det är bara jag själv som får tillbaka skiten. Istället försöker jag mig på att ha medkänsla med den tragiska människan, som inte kan ha det lätt att leva med sig själv.
Jag ska förlåta och detta kommer att försvinna.
Förr om åren var det läge att öva på att säga ifrån. Idag är det läge att öva på att hålla tyst. Men för att det ska fungera måste jag också klara av att släppa taget om ilskan innan den äter upp mig inifrån.

Jag tar upp detta under morgonens samtal. Frågar vad jag ska göra för att förlåta dem som är så svåra att förlåta.

Du måste behålla ditt lugn. Släpp inte ut vreden för då växer den i styrka. Håll den under kontroll, utan att rikta den utåt.
Fortsätt att upprepa dina förlåtande mantran. Även om de för stunden inte betyder något alls för dig och bara upplevs som meningslösa så kommer de att fungera till slut.
Efter ett tag märker du att du blir lugnare inombords.
Jag vet att du upplever det som att du blir testad, att det vissa dagar känns som att du ska explodera av hat. Ja, på sätt och vis är det ett test. Det är egot som kämpar för sin överlevnad. Och ju mer du prövas desto säkrare kan du vara på att det du gör fungerar.
Så fortsätt. Ge inte upp. Upprepa dina mantran tills dess att du förstår dem. Upprepa dem tills dess att förlåtelsen är en del av dig.
Förlåtelsen är lätt, den behövs inte ens, men så länge du lyssnar till den andra rösten kommer du att uppleva det som svårt att förlåta.
Hur svårt det än är så försök ändå att fokusera på det du tycker om hos din broder. Se detta och öva på förlåtelse. Tappa inte bort dig för ett ögonblick.
Du kommer att stå som vinnare i denna konflikt. Du har redan vunnit.
Du kommer att känna inre frid och det kommer en dag när förlåtelsen inte längre behövs, för du vet att det inte finns något att förlåta.

– Det låter så enkelt, men är så svårt just nu. Agget blossar upp hela tiden och jag känner mig hjälplös inför dess styrka.

Jag vet att det är svårt för dig, men jag ber dig än en gång att inte ge upp. Fortsätt att förlåta. Förr än du anar släpper agget taget. Och det sker inte genom att du håller dig undan, stannar hemma eller avslutar en anställning. Förlåtelsen måste ske i hjärtat. Den försvinner inte bara för att du inte träffar personen längre (det vet du mycket väl). 
Du måste göra detta arbete själv. Jag är alltid med dig och vägleder dig, men förlåtelsen måste komma från dig.
Och en sista sak: anklaga inte dig själv för att du inte lyckas med en gång. Du kan inte rasera allt du byggt upp under en livstid på några få dagar.

IMG_0661 

 

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041

Denna dag är tillägnad dig mamma ❤

Idag är det ett år sedan du lämnade jordelivet mamma.
Jag sov oroligt den natten. Vaknade och kände att något inte var som det skulle.
Försökte ringa dig så många gånger under dagen, utan svar.
När N kom hem bad jag honom köra mig hem till dig.
Jag anade nog, men inte hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle kännas att hitta min egen mamma död i sin säng. Inte hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle tvingas att slita ner dig på golvet och göra HLR. Vad nu det skulle tjäna till. Du hade lämnat kroppen flera timmar tidigare.
Efter allt tumult, när de fantastiska ambulansmännen bäddat ner dig i sängen igen och slutit dina ögonlock, tog jag ett sista farväl. Jag tog ett kort på dig också där du låg så fridfullt. Har det fortfarande i min mobil. Det kan kanske tyckas absurt, men det är det sista minnet jag har av dig i den form du hade här. Den väsentliga delen av dig finns hos mig jämt, fast nu var det förstås ett tag sedan vi pratade sist.
Jobbet har gjort mig avtrubbad. Dörren till din värld är inte längre vidöppen. Den har glidit igen och jag har inte kraft att skjuta upp den helt.

IMG_0543

Jag är trött mamma och jag saknar dig.
Fortfarande är jag på vippen att ringa dig när stora saker händer. Sedan minns jag…
Även om vi inte stod varandra så nära så har du lämnat ett stort hålrum efter dig. Idag inser jag att du var viktigare för mig än vad jag visste och gav sken av när du levde.
Jag är trött mamma och jag längtar hem.
Det är så tungt vissa dagar, att leva i denna värld av illusioner och drama.
Jag passar inte in i gängse mall. Det har jag aldrig gjort.
Större delen av detta år var ändå ett framgångsrikt år för mig. Framgångsrikt på det plan där jag vill och ska verka. Men så bröts kontakten. Inte helt naturligtvis, men tillräckligt för att jag ska känna att en del av mig saknas.
Jag har tappat inspirationen. Det är tyst. Orden flödar inte längre.
Mitt ljus lyser inte lika starkt.
Jag är så trött mamma. Jag vet att du är här. Att du vakar över mig. Att Guds röst även är din röst. Jag önskar att du kunde vägleda mig exakt dit jag ska. Lägga ut det där bananskalet vid precis rätt tillfälle.
Någonstans vet jag ju. Det har jag gjort hela tiden. Jag har bara inte kraften att ta mig dit för jag sitter fortfarande fast i ”kan inte”, ”går inte”, ”vågar inte”, ”tänk om”, ”jag har inte råd” och ”det går inte att försörja sig på”. Ändå vet jag att jag måste göra något snart för annars slocknar min livsgnista helt.
Det finns ingen annan väg än att följa sitt hjärta, att följa sin livsuppgift. Sedan må det gå hur knaggligt som helst på vägen, men utan hjärta slocknar ljuset.
Ju längre ifrån jag kommer desto kallare blir det. Allt känns liksom meningslöst.
Inspirationen hittar vare sig in eller ut.
Jag är trött mamma. Orkar inte spela spelet längre. Jag vill inte (och kan inte) vara en robot som utför meningslösa saker dagarna i ända.
Det finns inget bränsle i den miljön som ger mig energi att mäkta med det.
Kanske är jag bara skörare än andra. Jag kan i och för sig inte se det som något negativt. Borde det inte vara sunt att se bortom drömmen och istället hylla det sanna (bortom pengar, jobb, prylar och kroppar).
För mig är det i vilket fall inte sunt att ta en tablett, bita ihop och härda ut. Att gå emot sin magkänsla.

Det är ett år sedan idag mamma.
Tur i oturen att det sammanfaller med att jag ligger hemma och är sjuk.
På jobbet hade jag blivit distraherad en stund. Sluppit tänka så mycket.
Å andra sidan vill jag inte fly undan det jag känner. Jag vill leva och känna, och denna dag kommer för alltid att vara en dag tillägnad dig.
Jag älskar dig!

P.S. Igår kom en talgoxe och satte sig på fönsterblecket i köket.
Solöga säger:

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt.
Din gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör.
Med andra ord – du kan slappna av. Du är på helt rätt spår.

Kanske var det du som skickade mig detta meddelande mamma.❤ D.S.

Vägen till frid

Dagens lektion (256) handlar om förlåtelse.
Det är också frågan jag startar dagens samtal med:

– Hur ska jag förlåta?

Så länge du dömer andra, och dömer dig själv, kommer du att få svårt att förlåta.
Släpp taget om vad andra gör, eller har gjort.
Släpp taget om vad du själv har gjort.
Är det något oacceptabelt måste du ta upp det med din broder, men handlar det om triviala saker ska du inte ödsla någon energi på det.
Se det i ljuset, förlåt och släpp det.
Kanske behöver du ta reda på vad det är i den här personen du stör dig på. 
Finns denna egenskap hos dig själv?
Naturligtvis!

Därför är det dig själv du måste förlåta. Det finns ingen annan du kan förlåta.
Du kommer att fortsätta att stampa på samma ställe, så länge du bär på agg mot någon.
Ju mer agg desto mer kommer du att uppleva det som att du stagnerat.
Öva på att inte uttrycka din ilska i ord.
När du uttrycker ditt agg i ord blir ilskan starkare, och du kommer också att börja handla ur denna ilska. Du ser hur lätt det är att hamna i en ond cirkel.
Öva på att inte heller bära ilskan i tanken.
Tankar manifesterar sig utanför dig. Det du bär inom dig kommer du att få se i världen.

Så öva på att förlåta idag. 
Med tiden blir det lättare, men det kräver övning och hängivenhet.
Du måste konstant övervaka ditt sinne.
Släpp inte in något annat än kärlek i ditt hjärta.

Glöm inte bort mig i tider av svårigheter. Kom till mig och jag ska leda dig bort från mörkret.

IMG_0362

Förlåtelse

Du måste börja med att förlåta dig själv.
Allting börjar där.
Vad finns hos dig som du ännu inte förlåtit?
Finns det människor i ditt liv som du inte förlåtit?
Visst drömmer du fortfarande drömmar, där du hamnar i konflikt med människor som du trodde att du förlåtit?
Vad finns hos dig själv som du behöver titta på?
Lägger du inte alltför mycket börda och skuld på dig själv vid konflikter. Tänker att det kanske är du som gjort eller sagt något fel.
Det är inget fel på dig!
Du är hel. Du är fullkomlig. Du är utan skuld.
Du kan inte ta på dig något som inte finns hos dig.
Om någon skäller på dig är det deras problem.
Om någon ger dig skulden för något är det också deras problem, inte ditt.
Du gör det till ditt när du börjar tänka för mycket, när du börjar döma. När du går till attack. När du blir arg för att du tillåter något på utsidan (som inte finns) att såra dig.
Allt finns hos dig. Börja med att titta där.
Hur behandlar du dig själv?
Tänker du kärleksfulla tankar om dig själv?
Släpper du taget om det du kallar för misstag?
Nej, du fortsätter att älta. Säger att ”jag borde inte sagt eller gjort si eller så. Tänk om han tror att…”
Sluta tänk så mycket! Släpp taget om ältandet!
Det är svårt att förändra sitt sätt att vara. Det är svårt att förändra sitt sätt att tänka, jag förstår det. Det är också därför jag är här, för att hjälpa dig.
Om du bara låter mig så ska jag visa dig en annan väg. En väg utan konflikter och kaos.
Det valet har du. Du behöver bara stanna till och lyssna.
Allt finns i dig.
Låt mig hjälpa dig att odla en vacker trädgård. Låt mig hjälpa dig att sköta den.
Ta hand om denna trädgård så kommer förfluten tid och framtid inte längre att vara några bekymmer. 
Här och nu finns inget att förlåta, eller att oroa sig för. Det bara är.

forgive

Jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna.

Jag skrev klar sidan ”Om Parameshwari” för en stund sedan. Fortfarande kan jag känna stinget av osäkerhet efter att jag publicerat texten. Hur år av dålig självkänsla tog ut sin rätt. Hur egot började harkla sig i bakgrunden.
Men… jag ger mig en klapp på axeln ändå. Jag ska inte längre tänka mig mindre än vad jag är.

Jag är som Gud skapade mig.

Jag ska stolt bära den ”roll” jag nu har. Egot får harkla sig och gapa bäst det vill. Jag lyssnar inte längre, och när jag ändå gör det förlåter jag mig själv

Jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna.

/Från dagens ACIM-lektion (193)

Det är lätt att glömma att jag inte är en kropp. Att jag inte är separerad från andra varelser. Det krävs faktiskt daglig påminnelse. Många, många gånger varje dag.
Allt sker inte med en handknäppning. För en del av oss (de flesta skulle jag gissa) tar det lite längre tid än så. Jag är inte frälst. Jag lever inte i salighet varje dag. Jag lever inte heller alltid som jag lär.
Vissa dagar är det lättare. Svårare när jag hamnar i obalans. Jag skrev om detta i ett av de senare inläggen i gamla bloggen. Maten påverkas jag inte lika mycket av längre, om jag inte vräker i mig gluten och mejeriprodukter. Men kaffe och alkohol vränger till saker för mig. Väcker agg och ångest, som att en blöt illaluktande filt lagts över mitt sinne.
Som jag skrev har jag nu valt att gå all in för min andlighet så när jag vill dricka kaffe blir det koffeinfritt. Alkohol har jag valt bort för ett tag.
Ett tag innan semestern gick jag över till vegetarisk kost igen, men det blev lite si och så med det under familjeledigheten. Nu är jag dock på G igen och gläds åt de gamla vanliga rutinerna i hemmet. Det blir lättare att äta rätt när man lagar maten själv.

IMG_0254
Ungefär så… ser det ut idag.
Och det tar vi lite nicecream på tycker jag. 😉