Lektion 12, Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Jag tror att jag ser en förskräcklig värld.
Jag tror att jag ser en fientlig värld.
Jag tror att jag ser en sjuk värld.
Jag tror att jag ser en tragiskt värld.

Men jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Meningarna kan tillämpas även på positiva intryck av världen. Ser jag en god värld så förutsätter det nämligen att det finns en motsats också.

Så… jag tror att jag blir upprörd för att jag ser allt elände i världen. Krig, mord, våldtäkter, sjukdom, katastrofer, mobbing, fattigdom, orättvisa.
Allt detta dömer jag på olika vis. Jag ger världen dess egenskaper. Jag säger att världen är sjuk och fientlig. Men världen i sig själv är… ingenting.
Jag ser allt detta. Jag tänker alla dessa tankar. Jag berättar för andra att jag tycker att den här jorden är en hemsk plats att bo på. Att många av de människor som bor här är onda.
Allt detta gör jag, och allt detta skapar. Jag skapar det jag ser på min bioduk.
Jag delar med mig av mitt skräp och får min broder att skapa tillsammans med mig.
Utan medvetenhet sprider detta ringar på vattnet.
Det är klart att världen är förskräcklig. Det ser jag ju på tv. Det läser jag i tidningen. Det säger grannen. Och det säger jag med. Vi pratar om det dagarna i ända.
Han gjorde si. Hon gjorde så. Det är ju inte klokt som de beter sig!
Jag har ont. Jag är sjuk. Varför blir jag aldrig frisk?
De flesta av oss funderar inte ens över varför allt detta skapas.
Vill inte förstå att kroppen faktiskt inte blir sjuk helt av sig själv.
Vill inte förstå att det inte är en person ensam som startar ett krig.

Allt börjar med mig. Vill jag ha till en förändring får jag skapa den själv.
Inget förändras av att jag konstant dras in i mitt påhittade drama på utsidan.
Inget förändras av att jag sitter hemma framför tv:n och klagar på allt hemskt som händer i världen och säger att någon borde göra något.
Vill jag ha fred så får jag börja med att bli fredlig själv. Vill jag mötas av respekt så får jag bemöta andra med respekt. Vill jag slippa lyssna till skvaller så får jag sluta att skvallra om andra. Vill jag att kassören ska vara trevligare så får jag börja med att le och vara trevlig själv. Simple as that!
Att säga att jag inte kan förändra något helt ensam handlar bara om rädsla. Rädsla för att faktiskt förändra något… för ofta vill vi vara kvar i vårt drama. Vi säger att vi vill ha förändring, men när det väl gäller – hur var det nu med det?

Världen utanför mig är ingenting. Den är meningslös.
Men så länge jag är i den här kroppen så kommer världen att finnas där.
Jag kan då göra den till en angenämare plats att vara på genom att välja vad jag vill ha i den. Ibland kan det räcka med att bara acceptera att saker & ting är som de är just nu.
I acceptansen sker många mirakel.

Namaste ❤

IMG_0093

I bakgrunden glänser stjärnorna ändå

I år upplever jag inte den där julstämningen jag gjorde förra året.
Slöjan mellan världarna var tunnare då.
I år är jag mest trött.
Två dagar kvar. Sedan får jag vara ledig i tio dagar.
Efter det är det bara femton arbetsdagar kvar.

Det har varit så mycket turbulens i mitt inre det senaste.
Längtar efter lugn. Frid. Tystnad.
Jag försöker att möta mitt motstånd med acceptans.
Istället för att kämpa emot och låtsas att något är på ett annat vis så accepterar jag ilskan, tröttheten och frustrationen. Jag accepterar att jag inte kan förlåta allt just nu.
Jag låter allt blossa upp och vara som det är. Och faktiskt släpper turbulensen sitt grepp. Det blir tyst. Om så bara för en stund.
Jag kommer att gå åt rätt håll igen. Slöjan kommer att släppa igenom sitt skimmer igen.
Kontakten kommer att bli starkare. Flödet likaså.

Detta år har egentligen varit ett bra år. Jag blickar tillbaka på många fina saker.
ACIM, Living in Purpose, kurserna i yoga och healing, Gran Canaria & Varberg och all inspiration under större delen av året.
Jag hoppas på att fortsätta i detta spår under 2018. Det kanske inte finns pengar till en utlandsresa igen, men jag hoppas på mycket yoga, skrivande och att få sprida helande ut i världen.

IMG_0286

Bild från Google

Med hopp om ett meditativt 2018

Jag lämnade in min skriftliga avskedsansökan igår. Tycker ju om att vara ute i god tid.
När jag skrev ut dokumenten kvällen innan lät jag både trötthet och hjärta tala och bestämde mig för att sätta datumet redan till sista januari.
Jag behöver några veckors vila för att bli mig själv igen. För att fatta rätt beslut. Om jag ska eller inte ska. När jag är så här (hjärn)trött vet jag nämligen inte om jag handlar för mitt eget bästa, eller om det bara handlar om att skapa ännu ett luftslott för att komma ur en ohållbar situation lite smidigare. (Jag börjar känna mig själv rätt bra nu.)
Det gäller således att akta sig för alla fallgropar. Att inte heller lyssna för mycket på andras tyckande, tänkande och dömande. Tyvärr möts jag sällan av förståelse på den här fronten. De som inte känner mig på djupet ser mig med all säkerhet som en velig, lat och orolig själ som det aldrig blir något av. Men i grund och botten beror det ju på att jag går emot magkänslan. Och att jag är för rädd för att gå ut ur min bekvämlighetszon.
Jag vill inte upprepa samma misstag igen. Jag vill inte gärna dra på mig fler studieskulder heller med tanke på att jag inte direkt har valt en livsväg som leder till ett fett bankkonto (det har förvisso aldrig varit ett mål heller).

Det börjar närma sig slutet på Living in purpose-kursen (vecka 19 av 24) och likaså ACIM (boken, lektion 310 av 365) och jag har grämt mig en del för att jag inte orkat ge hundra procent medan jag jobbat. Det här är med andra ord också en sak jag ser fram emot. Att få mer tid till detta. Både yogan och ACIM måste prioriteras om jag ska fungera optimalt. Och framöver är det lååånga meditationer som står på schemat. Längtar!

Önskar dig en fin lördagskväll!
Kärlek & Frid ❤

Be true

Det blir allt viktigare för mig att leva i sanning. Och det blir allt svårare att inte göra det. Går jag emot det jag borde göra så reagerar hela min varelse. Så har det nog alltid varit, men det är först under senare tid som jag tagit det på allvar och medvetandegjort det.

24126302_698736046990235_5532885567739527168_n

Min önskan idag är att du ska våga följa ditt hjärta du med. Är det något du verkligen vill göra så ta ett steg åt det hållet. Sluta tänka pengar och vad andra ska tänka.
Hoppa av det tåg som får dig att må dåligt.
Det måste inte vara något extremt. Små, små steg leder till målet de med. Åtminstone är det så jag tänker… med tanke på alla omvägar jag tagit genom livet. 😉
Dessa ord är förstås lika mycket riktade till mig själv för det finns en hel drös av ouppklarade rädslor innanför västen som jag behöver ta itu med och förlåta.

Med sikte på ett spännande 2018

Det blev en öppning idag efter ett möte så jag passade på att berätta. Eller för att vara mer konkret – jag sa upp mig (muntligt). Jag sa som det är, att jag inte är på rätt plats men att det har varit otroligt lärorikt och att jag ser detta som ”utbildning” och som är en merit för att gå vidare. Jag har ju tänkt hoppa på vårdadministration igen nästa år. Det är det som är min nämnda plan B så vi får väl se hur det blir med det, men för stunden känns det tryggt att ha ett skyddsnät.
Jag känner mig verkligen lättad över att jag berättade redan nu. Det är tungt att gå och bära på när man väl bestämt sig. Alla tog det ändå väldigt positivt och min chef är därtill mycket förstående. Hon är bra på att läsa folk och hade nog redan förstått att detta skulle ske förr eller senare. Hon sa faktiskt till mig redan på anställningsintervjun att jag borde gå klart utbildningen. De skriker ju efter medicinska sekreterare överallt nu.
Om jag orkar gå klart denna gång så passar det mig åtminstone bättre för på många håll kan man arbeta hemifrån nu och det är definitivt min kopp te.
Så… sista februari 2018 blir troligen min sista arbetsdag.

Det här är vad jag är tacksam för idag, och jag känner tillit till att det kommer att bli bra. ❤

Denna dag är tillägnad dig mamma ❤

Idag är det ett år sedan du lämnade jordelivet mamma.
Jag sov oroligt den natten. Vaknade och kände att något inte var som det skulle.
Försökte ringa dig så många gånger under dagen, utan svar.
När N kom hem bad jag honom köra mig hem till dig.
Jag anade nog, men inte hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle kännas att hitta min egen mamma död i sin säng. Inte hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle tvingas att slita ner dig på golvet och göra HLR. Vad nu det skulle tjäna till. Du hade lämnat kroppen flera timmar tidigare.
Efter allt tumult, när de fantastiska ambulansmännen bäddat ner dig i sängen igen och slutit dina ögonlock, tog jag ett sista farväl. Jag tog ett kort på dig också där du låg så fridfullt. Har det fortfarande i min mobil. Det kan kanske tyckas absurt, men det är det sista minnet jag har av dig i den form du hade här. Den väsentliga delen av dig finns hos mig jämt, fast nu var det förstås ett tag sedan vi pratade sist.
Jobbet har gjort mig avtrubbad. Dörren till din värld är inte längre vidöppen. Den har glidit igen och jag har inte kraft att skjuta upp den helt.

IMG_0543

Jag är trött mamma och jag saknar dig.
Fortfarande är jag på vippen att ringa dig när stora saker händer. Sedan minns jag…
Även om vi inte stod varandra så nära så har du lämnat ett stort hålrum efter dig. Idag inser jag att du var viktigare för mig än vad jag visste och gav sken av när du levde.
Jag är trött mamma och jag längtar hem.
Det är så tungt vissa dagar, att leva i denna värld av illusioner och drama.
Jag passar inte in i gängse mall. Det har jag aldrig gjort.
Större delen av detta år var ändå ett framgångsrikt år för mig. Framgångsrikt på det plan där jag vill och ska verka. Men så bröts kontakten. Inte helt naturligtvis, men tillräckligt för att jag ska känna att en del av mig saknas.
Jag har tappat inspirationen. Det är tyst. Orden flödar inte längre.
Mitt ljus lyser inte lika starkt.
Jag är så trött mamma. Jag vet att du är här. Att du vakar över mig. Att Guds röst även är din röst. Jag önskar att du kunde vägleda mig exakt dit jag ska. Lägga ut det där bananskalet vid precis rätt tillfälle.
Någonstans vet jag ju. Det har jag gjort hela tiden. Jag har bara inte kraften att ta mig dit för jag sitter fortfarande fast i ”kan inte”, ”går inte”, ”vågar inte”, ”tänk om”, ”jag har inte råd” och ”det går inte att försörja sig på”. Ändå vet jag att jag måste göra något snart för annars slocknar min livsgnista helt.
Det finns ingen annan väg än att följa sitt hjärta, att följa sin livsuppgift. Sedan må det gå hur knaggligt som helst på vägen, men utan hjärta slocknar ljuset.
Ju längre ifrån jag kommer desto kallare blir det. Allt känns liksom meningslöst.
Inspirationen hittar vare sig in eller ut.
Jag är trött mamma. Orkar inte spela spelet längre. Jag vill inte (och kan inte) vara en robot som utför meningslösa saker dagarna i ända.
Det finns inget bränsle i den miljön som ger mig energi att mäkta med det.
Kanske är jag bara skörare än andra. Jag kan i och för sig inte se det som något negativt. Borde det inte vara sunt att se bortom drömmen och istället hylla det sanna (bortom pengar, jobb, prylar och kroppar).
För mig är det i vilket fall inte sunt att ta en tablett, bita ihop och härda ut. Att gå emot sin magkänsla.

Det är ett år sedan idag mamma.
Tur i oturen att det sammanfaller med att jag ligger hemma och är sjuk.
På jobbet hade jag blivit distraherad en stund. Sluppit tänka så mycket.
Å andra sidan vill jag inte fly undan det jag känner. Jag vill leva och känna, och denna dag kommer för alltid att vara en dag tillägnad dig.
Jag älskar dig!

P.S. Igår kom en talgoxe och satte sig på fönsterblecket i köket.
Solöga säger:

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt.
Din gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör.
Med andra ord – du kan slappna av. Du är på helt rätt spår.

Kanske var det du som skickade mig detta meddelande mamma.❤ D.S.

En stor sten föll från mitt bröst

Kikar in här och inser att det går allt längre mellan skrivtillfällena. Jag gillar det inte alls, men livet ser som sagt annorlunda ut nu.
Trivs fortfarande jättebra på jobbet, men de långa dagarna börjar tära på mig. (Jag skulle ljuga om jag sa något annat.)
Det är tufft att åka hemifrån vid 6 och komma hem vid 17-tiden. Det är tufft när den lilla tid som blir kvar går åt till matlagning, tvätt och hjälpa W med läxor (vad mycket de får redan så här tidigt i livet). Oftast får jag knappt ens träffa W på dagarna eftersom han sover när jag går och är ofta ute och leker när jag kommer hem.
Den egentid jag får efter nattning är en knapp timma och sedan läggdags.
Jag visste i och för sig redan från början att det skulle bli ett problem med heltid. Det är dock de senaste veckorna jag på allvar insett hur skadad min arma hjärna blivit av alla möten med väggar genom åren. Skador som inte kan repareras. Hur jag inte kan tänka ”snabbt” längre, att det liksom inte kopplar rätt. Jag fastnar i moment när jag sitter framför datorn. Ingen annan ser det, men det tar obehagligt lång tid för mig att tänka ibland när jag ska skriva in uppgifter. Det är t ex otroligt stressigt de dagar jag sitter i receptionen. Köbildning, moment man måste göra samtidigt som patienter strömmar in, samtal som måste ringas medan kön växer. Moment som mitt huvud inte klarar av att ta in. (Känner mig så trög och korkad emellanåt.) Minnet är bra men kort…
Borde varit ärlig från början. Sagt att heltid inte fungerar.
Imorgon har jag bokat in ett möte med chefen. Ska säga som det är, trots att det är dålig tajming när vi har personalbrist.

Så såg mitt inlägg ut när jag skrev det igår kväll. Var för trött för att lägga ut det då. Kände mig för negativ för att lägga ut det.
Idag ser det annorlunda ut. I morse vid frukost kom chefen och sa att vi kunde ta samtalet redan på morgonen, istället för vid två som planerat.
Jag sa som det var, att tiden inte räcker till och att jag inte klarar av tempot utan att få tillräckligt med vila emellan. Tajmingen kunde som sagt varit bättre, men hon vill mig så väl (världens bästa chef) att hon nu ska ordna så att jag får gå ner i tid. Det lutar åt att jag kommer att få en dag ledigt i veckan, istället för kortare arbetsdagar. Vi kom fram till att det blir bäst så för alla. En hel dags ledigt med egentid och allt vad det innebär är precis vad jag behöver. Kände det när jag var sjuk sist. Den där dagen hemma gjorde så gott.
Det är också ordnat så att en del av uppgifterna i receptionen går in på administration istället så att det inte bli så stressigt mot slutet av dagen.
Nu är det här inte helt klart ännu, men jag kan inte i ord beskriva den tacksamhet jag känner över att ha hamnat på en sådan underbar arbetsplats och med en sådan omtänksam chef. I vår arbetsgrupp bryr vi oss om varandra. Ingen snackar skit om någon. Det är inte heller några problem att få ledigt eller att ändra i arbetstider.
Jag tror att jag är värd det efter alla bottenskrap genom åren.
Kände mig så lättad efter det där samtalet.

IMG_0471

Lättad