Lektion 13, En meningslös värld framkallar rädsla.

En meningslös värld framkallar rädsla.

Rädsla eller kärlek?
Egot eller Gud?

Egot tror att det tävlar med Gud.
Se på världen utanför, där råder krig och katastrof. Överallt finns faror.
Människa, hur kan du inte vara rädd?
Ju fler katastrof-tal desto säkrare kan jag vara på att jag närmar mig sanningen.
Det vill säga så länge jag är medveten om ATT det är egot som just nu styr mitt sinne.
Alltför många är omedvetna om detta och låter sig slukas av sin rädsla.
De ser potentiella hot överallt. Låter egot styra, utifrån och in.

Mitt i allt detta väntar Gud tålmodigt.
Från en plats där ord är överflödiga.
Där kärlek råder, och tid inte finns.

Om jag får välja plats är det egentligen inte så svårt.
Jag gick bara lite vilse när tog på mig den här kroppen och sedan trodde att jag var separerad från det stora hela, från Gud.

Jag har varit rädd så länge. Det får räcka nu!
Jag väljer kärlek.
Vad väljer du?

IMG_0045

Lektion 12, Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Jag tror att jag ser en förskräcklig värld.
Jag tror att jag ser en fientlig värld.
Jag tror att jag ser en sjuk värld.
Jag tror att jag ser en tragiskt värld.

Men jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Meningarna kan tillämpas även på positiva intryck av världen. Ser jag en god värld så förutsätter det nämligen att det finns en motsats också.

Så… jag tror att jag blir upprörd för att jag ser allt elände i världen. Krig, mord, våldtäkter, sjukdom, katastrofer, mobbing, fattigdom, orättvisa.
Allt detta dömer jag på olika vis. Jag ger världen dess egenskaper. Jag säger att världen är sjuk och fientlig. Men världen i sig själv är… ingenting.
Jag ser allt detta. Jag tänker alla dessa tankar. Jag berättar för andra att jag tycker att den här jorden är en hemsk plats att bo på. Att många av de människor som bor här är onda.
Allt detta gör jag, och allt detta skapar. Jag skapar det jag ser på min bioduk.
Jag delar med mig av mitt skräp och får min broder att skapa tillsammans med mig.
Utan medvetenhet sprider detta ringar på vattnet.
Det är klart att världen är förskräcklig. Det ser jag ju på tv. Det läser jag i tidningen. Det säger grannen. Och det säger jag med. Vi pratar om det dagarna i ända.
Han gjorde si. Hon gjorde så. Det är ju inte klokt som de beter sig!
Jag har ont. Jag är sjuk. Varför blir jag aldrig frisk?
De flesta av oss funderar inte ens över varför allt detta skapas.
Vill inte förstå att kroppen faktiskt inte blir sjuk helt av sig själv.
Vill inte förstå att det inte är en person ensam som startar ett krig.

Allt börjar med mig. Vill jag ha till en förändring får jag skapa den själv.
Inget förändras av att jag konstant dras in i mitt påhittade drama på utsidan.
Inget förändras av att jag sitter hemma framför tv:n och klagar på allt hemskt som händer i världen och säger att någon borde göra något.
Vill jag ha fred så får jag börja med att bli fredlig själv. Vill jag mötas av respekt så får jag bemöta andra med respekt. Vill jag slippa lyssna till skvaller så får jag sluta att skvallra om andra. Vill jag att kassören ska vara trevligare så får jag börja med att le och vara trevlig själv. Simple as that!
Att säga att jag inte kan förändra något helt ensam handlar bara om rädsla. Rädsla för att faktiskt förändra något… för ofta vill vi vara kvar i vårt drama. Vi säger att vi vill ha förändring, men när det väl gäller – hur var det nu med det?

Världen utanför mig är ingenting. Den är meningslös.
Men så länge jag är i den här kroppen så kommer världen att finnas där.
Jag kan då göra den till en angenämare plats att vara på genom att välja vad jag vill ha i den. Ibland kan det räcka med att bara acceptera att saker & ting är som de är just nu.
I acceptansen sker många mirakel.

Namaste ❤

IMG_0093

Remember who you are

En litet frö har börjar gro i mig igen. Långsamt börjar jag vakna ur den dvala jag befunnit mig i sedan jag började jobba.
Jag är inte pigg förstås. Snarare tvärtom. Det känns som att sömnen inte räcker till.
Igår kväll somnade jag i fåtöljen vid nio. Jag som var så glad över att jag skulle få sitta uppe och läsa hela kvällen, nu när jag är ledig idag. Men icke… ögonen klarade inte av att hålla sig öppna.
Energin lyser alltså fortfarande med sin frånvaro. Det är istället något annat. Jag har funnit och greppat den där vänliga handen som leder mig genom dimman. Den har funnits där hela tiden, men jag har snubblat över stenar och gamla rötter. Jag har tvivlat och misströstat. Inte lyssnat.
Nu ser jag klarare igen. Jag vet vad jag behöver göra. Vilka små steg jag behöver ta.
Allt blir så annorlunda när såpass stora delar av dagarna försvinner. Det är inte bara att ställa om sig på tre röda. Jag har fått brottas rejält med omställningen de här månaderna. Har inte förstått syftet med allt och det har förstås varit det som lett mig in på irrvägar av hopplöshet. Nu, när dimman börjat lätta, förstår jag att jag inte ska sitta och analysera så mycket som jag alltid gör. Det räcker att lyssna och att följa den vägledning jag får. Jag måste släppa taget om mina egna förväntningar. Låta allt få vara som det för stunden är. Allt är inte ljus och änglasång hela tiden. Det är det inte så länge vi knallar runt i våra kroppar här på jorden. Faktiskt tycker jag att det blir allt svårare.
En stor längtan finns där hela tiden. Längtan efter att slippa den här tyngden. Och det handlar inte om att önska mig bort ur detta livet. Det är något annat. Något jag har svårt att sätta ord på. Jag tror att många av er förstår, utan att jag behöver förklara.
Det är svårt att pendla mellan det vardagliga dramat och ljuset helt enkelt.
Känner mig allt mer vilsen där ute i vardagen. På samma vis som jag ännu inte känner mig helt hemma i det andra heller.
Kanske lät det här sista lite dystert, fast egentligen är det inte det. Inte det minsta.
Det är bara förändring. Transformation. Och det kommer att bli bra.

IMG_0538

Förresten, ni kanske undrar varför jag inte skrivit något om mina ACIM-studier det senaste?
Det handlar helt enkelt om att jag inte funnit orden. Tidsbristen har förstås varit väldigt överhängande. Likaså bristen på inspiration. Vissa dagar ska jag villigt erkänna att lektionerna blivit halvhjärtat gjorda, men jag har inte hoppat över en enda dag.
Jag låter lektionerna verka på djupet och gör så gott jag kan. (Samtalen fortsätter likaså, men i något förkortad version.)
Nu har inspirationen kommit tillbaka, men det mesta bearbetas fortfarande på insidan. Det känns bäst så i skrivandets stund.

Nu ska jag ge mig ut och göra dagen med W.
Önskar dig en fantastiskt fredag och helg! ❤

Ego traps


Den här texten var så underbar och tänkvärd att jag var tvungen att dela den. 🙂

Bilden har jag hittat i Facebook-flödet. 

Random acts of kindness

Dagens budskap:

Öva på vänlighet. Du har ju ett par inspirationskällor nu.
De har kommit till dig av en anledning.
Ta lärdom av dem. Låt dig inspireras.
Gör!
Varje dag finns det små enkla saker du kan göra för att förgylla någons dag.
Le. Skriv en vänlig lapp. Skriv en tänkvärd lapp och sätt upp på passande ställe.
Få någon att skratta. Hjälp någon att bära en kasse.
Låt ditt ljus skina. Det ger ringar på vattnet.
Du behöver inte tänka så stort. Det är det lilla som blir stort till slut.
Få andra att fånga ögonblicket.
Du kan göra mer än du tror. Bara gör det!
Du känner hur kärleken i dig växer sig större. Hur du börjar lyssna mer uppmärksamt.
Jag är här och vägleder dig, och när du går den väg du blir visad faller ytterligare bitar på plats.
Du är aldrig ensam, även om vägen du vandrar periodvis får dig att känna dig ensam.
Jag går bredvid dig och håller din hand.
Jag älskar dig!

Det har varit bra dagar nu. En försiktigt spirande glädje inombords.
Jag lyssnar mer. Känner in.
Märker att oron i kroppen sakta men säkert börjar försvinna.
Påminner mig själv (ännu en gång) om att kaffe och sötsaker innehållande vitt socker inte är bra för personer som mig, som redan är oroliga i sig själva. Nu när jag avhållit mig från sådant i flera dagar så har det blivit bättre.

För stunden inspireras jag otroligt mycket av John Magee (kindnessgives på Instagram och Kindness Matters på Facebook). Det är en sann eldsjäl som lever KINDNESS dygnets alla timmar. Jag blir så glad av hans små videos på Instagram varje dag. En sådan smittande glädje och iver.
Jag tror att det är viktigt att ha inspirationskällor (och att kanske själv vara en) för det hjälper en upp de dagar när allt känns skit, och för en framåt de dagar det finns driv.
Idag gav han oss alla uppmaningen att ställa denna fråga på olika communities:

What random act of kindness will you do today?

Så… jag ställer frågan här med.
Själv har jag fått pengar idag och har skänkt en del till saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Mer står på agendan, men jag tänker att det får komma spontant. Och för att det ska hända så kanske jag borde ge mig ut en sväng. 🙂

Ha en underbar dag!

När bitarna faller på plats

Blev lovad att jag i augusti skulle få veta vad jag ska göra.
Jag har också fått veta vad jag ska göra. Närmare bestämt idag, månadens näst sista dag.
Egentligen fick jag förstås veta det redan i fredags, i samtalet jag hade efter intervjun. Här kommer att litet utdrag av det samtalet:

Du är trött nu. Jag förstår det.
Det har varit mycket känslor i omlopp sedan i tisdags eftermiddag.
Men tänk tillbaka till den sköna kärleksenergin du upplevde i bussen på väg till intervjun. Där var du nära ditt sanna jag, och spred kärlek ut i världen på riktigt. Det var inte bara fantasier.
Du har påverkat dem du träffade idag, det har du.
Du kommer att få jobbet.
Tvivla inte. Var inte rädd.
Vad har du att förlora på att försöka?
Det kommer att gå bra. Du kommer att trivas.
Släpp taget om osäkerheten.
Det är ett bra jobb. 
Du kommer att få hjälpa andra. Du kommer att få sprida ditt ljus och väcka upp och hela andra människor.
Oroa dig inte heller för din son. Det här blir bra för honom också. Ni behöver en paus från varandra ni med. Han behöver lära känna sig själv och sina egna förmågor. Han behöver få längta efter dig.
Det kommer att bli bra…

Och idag innan lunch ringde chefen och sa att hon pratat med sina kollegor (de jag ska jobba med framöver) och att de tillsammans kommit fram till att det är mig de vill ha till tjänsten (kanslist på Sahlgrenska).
Jag blev glad. Chockad. Nervös. Uppspelt. Alla känslor i ett, men mest glad.
Tacksamt nog får jag lov att börja första veckan på 75%. Känner att både jag och W behöver en mjukstart. Hade säkert kunnat få en vecka till, men det blir nog bra ändå. Känner mig säker på att jag kan säga till om det blir för mycket för mig. De verkar samarbeta bra där vad gäller att pussla så man kan sluta tidigare vissa dagar osv.

igotthejob

Imorse var jag dock inte lika uppspelt måste jag säga. Faktiskt har det känts som att allt håller på att krackelera. Fullkomligt kaos inombords. Jag har pendlat mellan att vara rädd, orolig, lättstött och arg.
Naturligtvis är det egot som kämpar för att hålla sig kvar, till varje pris. Som glatt pekar på all smuts som väller fram ur sprickorna. Allt det där jag inte lyckats förlåta. Rädslan för att springa in i väggen igen. Alla ”tänk om”-tankar.
På morgonen tänkte jag att jag nog inte alls vill ha jobbet, att jag önskade att någon annan skulle få det. Jag sa att det inte känns rätt längre, trots all guidning jag fått varje dag som pekar på vilken väg jag skall gå.
Jag blir försäkrad under denna morgons samtal att jag inte alls är på väg mot ruta 0 (som det känns som), utan att det snarare är tvärtom. Att jag är på väg mot ljusare tider, i rasande fart. Att det pågår mer saker omkring än vad jag är medveten om.
Och så kommer samtalet och allt bli så självklart. Allt bara vände.
Jag kommer såklart att fortsätta att tvivla och kämpa med mina demoner en period till. Så kommer det att bli till och från, men jag viker inte av från min väg. Och även om det inte känns som att jag lyckas ta till mig lektionerna något vidare för stunden så vet jag att jag är på väg. Jag får vägledning och kommer alltid att få veta vart jag ska gå.

Bilden har jag googlat fram.

Ja, jag lyssnar!

Som ni kanske märker är mina samtal väldigt vardagliga och familjära. Jag tror att det helt enkelt är så att Gud pratar till oss alla så att vi förstår. Det är nog också därför det ibland är svårt att uppfatta rösten eftersom det är lätt att tro att man bara pratar med sig själv (vilket ju förvisso är sant).
Idag blir det också tydligt att jag inte lyssnade till rätt röst häromdagen. Att jag la orden där JAG förväntade mig dem, som jag brukar när jag handlar i panik.

Vet du om att det mesta av det du gör hemma på dagarna är ganska meningslöst. Du ödslar din energi på sådant vare sig du eller någon annan har glädje av.
Vill du inte ha en meningsfull sysselsättning?
Har du inte bett om mer pengar?
Du gör viktiga saker hemma, väldigt viktiga till och med, men ibland kämpar du för mycket med dina studier och ditt skrivande för att du på något vis upplever att du MÅSTE göra det. Att du måste hålla igång och bidra med något varje dag.
Men vet du, jag ser hellre ett enda bidrag i veckan, som kommer från sann gudomlig inspiration, än tio som inte helt och hållet kommer från hjärtat eller total närvaro.
Du måste ingenting!
Mycket tid går åt till att du funderar på vad du ska skriva om och sedan skriver du utan att ha pratat med mig först. Det blir sällan tillfredsställande.
Du tänker också mycket, och desperat, på hur du ska kunna arbeta hemifrån. 
Tänk om du istället tog dig utanför dörren och träffade dina bröder och systrar. Fann en meningsfullhet i att hjälpa andra, bjuda på ett leende, fråga hur dagen varit. Låta ditt ljus stråla mot dem. Se deras ljus stråla mot dig.
Någonstans i djupet av ditt hjärta känner du att det inte går att dela med sig av all denna kärlek genom en dator, inte sant?
Bli inte arbetsskygg på grund av tidigare dåliga erfarenheter.  På den tiden lyssnade du inte på mig. Då lät du egot styra hej vilt. Om du istället lyssnar på mig nu ska jag visa dig vägen.
Låt dig inte skrämmas av tidsbrist. Har du glömt att tiden är en illusion? Det finns ingen tid. Ingen gårdag. Det finns bara NU.
När du gör något du älskar, och hjälper andra på vägen, så försvinner tidsuppfattningen.
Då lever du på riktigt. Då skapar du tillsammans med mig.
Jag säger inte att du måste ta just detta jobb, om det erbjuds dig. Kom ihåg, du måste ingenting! Men lita till mig när jag visar dig en annan väg än den du tagit de senaste åren. En väg av bekvämlighet, för att du är rädd och tar saker för givna.
Du vet väl att det är dina ångestfyllda tankar som skapar alla dessa situationer.
Tänker du med glädje på dagen och känner tillit så blir livet lättare för dig att leva.
Gå in i detta med nyfikenhet. Lyssna. Slappna av. Ta in miljön. Känn av energierna.
Kanske blir du överraskad. Kanske blir allt som du önskar.
Alla mina mirakelarbetare behöver inte arbeta med att lära ut texten på heltid. Inte heller vara sin egen arbetsgivare. En del finns anställda på sjukhus, i fabriker, i matbutiker och i skolor. En del sitter på parkbänkar. En del spår i händer, utan att ta betalt. De gör det för sitt höga nöjes skull. Alla är unika. På samma gång är ni alla ett.
Stirra dig inte blind på den dröm som gror sig allt starkare inom dig. Den kan absolut bli sann en dag. Du ska inte tappa hoppet om den. Det som är ämnat att bli, det blir. Men vad du ska göra är att kliva ut ur din bekvämlighetszon. Du ska göra det för att jag säger att det nu är dags. Det är dags att praktisera på riktigt.
Det är dags att ta din anställning hos Gud på allvar.

Så… lyssnar du på mig nu?

IMG_3199