Remember who you are

En litet frö har börjar gro i mig igen. Långsamt börjar jag vakna ur den dvala jag befunnit mig i sedan jag började jobba.
Jag är inte pigg förstås. Snarare tvärtom. Det känns som att sömnen inte räcker till.
Igår kväll somnade jag i fåtöljen vid nio. Jag som var så glad över att jag skulle få sitta uppe och läsa hela kvällen, nu när jag är ledig idag. Men icke… ögonen klarade inte av att hålla sig öppna.
Energin lyser alltså fortfarande med sin frånvaro. Det är istället något annat. Jag har funnit och greppat den där vänliga handen som leder mig genom dimman. Den har funnits där hela tiden, men jag har snubblat över stenar och gamla rötter. Jag har tvivlat och misströstat. Inte lyssnat.
Nu ser jag klarare igen. Jag vet vad jag behöver göra. Vilka små steg jag behöver ta.
Allt blir så annorlunda när såpass stora delar av dagarna försvinner. Det är inte bara att ställa om sig på tre röda. Jag har fått brottas rejält med omställningen de här månaderna. Har inte förstått syftet med allt och det har förstås varit det som lett mig in på irrvägar av hopplöshet. Nu, när dimman börjat lätta, förstår jag att jag inte ska sitta och analysera så mycket som jag alltid gör. Det räcker att lyssna och att följa den vägledning jag får. Jag måste släppa taget om mina egna förväntningar. Låta allt få vara som det för stunden är. Allt är inte ljus och änglasång hela tiden. Det är det inte så länge vi knallar runt i våra kroppar här på jorden. Faktiskt tycker jag att det blir allt svårare.
En stor längtan finns där hela tiden. Längtan efter att slippa den här tyngden. Och det handlar inte om att önska mig bort ur detta livet. Det är något annat. Något jag har svårt att sätta ord på. Jag tror att många av er förstår, utan att jag behöver förklara.
Det är svårt att pendla mellan det vardagliga dramat och ljuset helt enkelt.
Känner mig allt mer vilsen där ute i vardagen. På samma vis som jag ännu inte känner mig helt hemma i det andra heller.
Kanske lät det här sista lite dystert, fast egentligen är det inte det. Inte det minsta.
Det är bara förändring. Transformation. Och det kommer att bli bra.

IMG_0538

Förresten, ni kanske undrar varför jag inte skrivit något om mina ACIM-studier det senaste?
Det handlar helt enkelt om att jag inte funnit orden. Tidsbristen har förstås varit väldigt överhängande. Likaså bristen på inspiration. Vissa dagar ska jag villigt erkänna att lektionerna blivit halvhjärtat gjorda, men jag har inte hoppat över en enda dag.
Jag låter lektionerna verka på djupet och gör så gott jag kan. (Samtalen fortsätter likaså, men i något förkortad version.)
Nu har inspirationen kommit tillbaka, men det mesta bearbetas fortfarande på insidan. Det känns bäst så i skrivandets stund.

Nu ska jag ge mig ut och göra dagen med W.
Önskar dig en fantastiskt fredag och helg! ❤

Ego traps


Den här texten var så underbar och tänkvärd att jag var tvungen att dela den. 🙂

Bilden har jag hittat i Facebook-flödet. 

Random acts of kindness

Dagens budskap:

Öva på vänlighet. Du har ju ett par inspirationskällor nu.
De har kommit till dig av en anledning.
Ta lärdom av dem. Låt dig inspireras.
Gör!
Varje dag finns det små enkla saker du kan göra för att förgylla någons dag.
Le. Skriv en vänlig lapp. Skriv en tänkvärd lapp och sätt upp på passande ställe.
Få någon att skratta. Hjälp någon att bära en kasse.
Låt ditt ljus skina. Det ger ringar på vattnet.
Du behöver inte tänka så stort. Det är det lilla som blir stort till slut.
Få andra att fånga ögonblicket.
Du kan göra mer än du tror. Bara gör det!
Du känner hur kärleken i dig växer sig större. Hur du börjar lyssna mer uppmärksamt.
Jag är här och vägleder dig, och när du går den väg du blir visad faller ytterligare bitar på plats.
Du är aldrig ensam, även om vägen du vandrar periodvis får dig att känna dig ensam.
Jag går bredvid dig och håller din hand.
Jag älskar dig!

Det har varit bra dagar nu. En försiktigt spirande glädje inombords.
Jag lyssnar mer. Känner in.
Märker att oron i kroppen sakta men säkert börjar försvinna.
Påminner mig själv (ännu en gång) om att kaffe och sötsaker innehållande vitt socker inte är bra för personer som mig, som redan är oroliga i sig själva. Nu när jag avhållit mig från sådant i flera dagar så har det blivit bättre.

För stunden inspireras jag otroligt mycket av John Magee (kindnessgives på Instagram och Kindness Matters på Facebook). Det är en sann eldsjäl som lever KINDNESS dygnets alla timmar. Jag blir så glad av hans små videos på Instagram varje dag. En sådan smittande glädje och iver.
Jag tror att det är viktigt att ha inspirationskällor (och att kanske själv vara en) för det hjälper en upp de dagar när allt känns skit, och för en framåt de dagar det finns driv.
Idag gav han oss alla uppmaningen att ställa denna fråga på olika communities:

What random act of kindness will you do today?

Så… jag ställer frågan här med.
Själv har jag fått pengar idag och har skänkt en del till saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Mer står på agendan, men jag tänker att det får komma spontant. Och för att det ska hända så kanske jag borde ge mig ut en sväng. 🙂

Ha en underbar dag!

När bitarna faller på plats

Blev lovad att jag i augusti skulle få veta vad jag ska göra.
Jag har också fått veta vad jag ska göra. Närmare bestämt idag, månadens näst sista dag.
Egentligen fick jag förstås veta det redan i fredags, i samtalet jag hade efter intervjun. Här kommer att litet utdrag av det samtalet:

Du är trött nu. Jag förstår det.
Det har varit mycket känslor i omlopp sedan i tisdags eftermiddag.
Men tänk tillbaka till den sköna kärleksenergin du upplevde i bussen på väg till intervjun. Där var du nära ditt sanna jag, och spred kärlek ut i världen på riktigt. Det var inte bara fantasier.
Du har påverkat dem du träffade idag, det har du.
Du kommer att få jobbet.
Tvivla inte. Var inte rädd.
Vad har du att förlora på att försöka?
Det kommer att gå bra. Du kommer att trivas.
Släpp taget om osäkerheten.
Det är ett bra jobb. 
Du kommer att få hjälpa andra. Du kommer att få sprida ditt ljus och väcka upp och hela andra människor.
Oroa dig inte heller för din son. Det här blir bra för honom också. Ni behöver en paus från varandra ni med. Han behöver lära känna sig själv och sina egna förmågor. Han behöver få längta efter dig.
Det kommer att bli bra…

Och idag innan lunch ringde chefen och sa att hon pratat med sina kollegor (de jag ska jobba med framöver) och att de tillsammans kommit fram till att det är mig de vill ha till tjänsten (kanslist på Sahlgrenska).
Jag blev glad. Chockad. Nervös. Uppspelt. Alla känslor i ett, men mest glad.
Tacksamt nog får jag lov att börja första veckan på 75%. Känner att både jag och W behöver en mjukstart. Hade säkert kunnat få en vecka till, men det blir nog bra ändå. Känner mig säker på att jag kan säga till om det blir för mycket för mig. De verkar samarbeta bra där vad gäller att pussla så man kan sluta tidigare vissa dagar osv.

igotthejob

Imorse var jag dock inte lika uppspelt måste jag säga. Faktiskt har det känts som att allt håller på att krackelera. Fullkomligt kaos inombords. Jag har pendlat mellan att vara rädd, orolig, lättstött och arg.
Naturligtvis är det egot som kämpar för att hålla sig kvar, till varje pris. Som glatt pekar på all smuts som väller fram ur sprickorna. Allt det där jag inte lyckats förlåta. Rädslan för att springa in i väggen igen. Alla ”tänk om”-tankar.
På morgonen tänkte jag att jag nog inte alls vill ha jobbet, att jag önskade att någon annan skulle få det. Jag sa att det inte känns rätt längre, trots all guidning jag fått varje dag som pekar på vilken väg jag skall gå.
Jag blir försäkrad under denna morgons samtal att jag inte alls är på väg mot ruta 0 (som det känns som), utan att det snarare är tvärtom. Att jag är på väg mot ljusare tider, i rasande fart. Att det pågår mer saker omkring än vad jag är medveten om.
Och så kommer samtalet och allt bli så självklart. Allt bara vände.
Jag kommer såklart att fortsätta att tvivla och kämpa med mina demoner en period till. Så kommer det att bli till och från, men jag viker inte av från min väg. Och även om det inte känns som att jag lyckas ta till mig lektionerna något vidare för stunden så vet jag att jag är på väg. Jag får vägledning och kommer alltid att få veta vart jag ska gå.

Bilden har jag googlat fram.

Ja, jag lyssnar!

Som ni kanske märker är mina samtal väldigt vardagliga och familjära. Jag tror att det helt enkelt är så att Gud pratar till oss alla så att vi förstår. Det är nog också därför det ibland är svårt att uppfatta rösten eftersom det är lätt att tro att man bara pratar med sig själv (vilket ju förvisso är sant).
Idag blir det också tydligt att jag inte lyssnade till rätt röst häromdagen. Att jag la orden där JAG förväntade mig dem, som jag brukar när jag handlar i panik.

Vet du om att det mesta av det du gör hemma på dagarna är ganska meningslöst. Du ödslar din energi på sådant vare sig du eller någon annan har glädje av.
Vill du inte ha en meningsfull sysselsättning?
Har du inte bett om mer pengar?
Du gör viktiga saker hemma, väldigt viktiga till och med, men ibland kämpar du för mycket med dina studier och ditt skrivande för att du på något vis upplever att du MÅSTE göra det. Att du måste hålla igång och bidra med något varje dag.
Men vet du, jag ser hellre ett enda bidrag i veckan, som kommer från sann gudomlig inspiration, än tio som inte helt och hållet kommer från hjärtat eller total närvaro.
Du måste ingenting!
Mycket tid går åt till att du funderar på vad du ska skriva om och sedan skriver du utan att ha pratat med mig först. Det blir sällan tillfredsställande.
Du tänker också mycket, och desperat, på hur du ska kunna arbeta hemifrån. 
Tänk om du istället tog dig utanför dörren och träffade dina bröder och systrar. Fann en meningsfullhet i att hjälpa andra, bjuda på ett leende, fråga hur dagen varit. Låta ditt ljus stråla mot dem. Se deras ljus stråla mot dig.
Någonstans i djupet av ditt hjärta känner du att det inte går att dela med sig av all denna kärlek genom en dator, inte sant?
Bli inte arbetsskygg på grund av tidigare dåliga erfarenheter.  På den tiden lyssnade du inte på mig. Då lät du egot styra hej vilt. Om du istället lyssnar på mig nu ska jag visa dig vägen.
Låt dig inte skrämmas av tidsbrist. Har du glömt att tiden är en illusion? Det finns ingen tid. Ingen gårdag. Det finns bara NU.
När du gör något du älskar, och hjälper andra på vägen, så försvinner tidsuppfattningen.
Då lever du på riktigt. Då skapar du tillsammans med mig.
Jag säger inte att du måste ta just detta jobb, om det erbjuds dig. Kom ihåg, du måste ingenting! Men lita till mig när jag visar dig en annan väg än den du tagit de senaste åren. En väg av bekvämlighet, för att du är rädd och tar saker för givna.
Du vet väl att det är dina ångestfyllda tankar som skapar alla dessa situationer.
Tänker du med glädje på dagen och känner tillit så blir livet lättare för dig att leva.
Gå in i detta med nyfikenhet. Lyssna. Slappna av. Ta in miljön. Känn av energierna.
Kanske blir du överraskad. Kanske blir allt som du önskar.
Alla mina mirakelarbetare behöver inte arbeta med att lära ut texten på heltid. Inte heller vara sin egen arbetsgivare. En del finns anställda på sjukhus, i fabriker, i matbutiker och i skolor. En del sitter på parkbänkar. En del spår i händer, utan att ta betalt. De gör det för sitt höga nöjes skull. Alla är unika. På samma gång är ni alla ett.
Stirra dig inte blind på den dröm som gror sig allt starkare inom dig. Den kan absolut bli sann en dag. Du ska inte tappa hoppet om den. Det som är ämnat att bli, det blir. Men vad du ska göra är att kliva ut ur din bekvämlighetszon. Du ska göra det för att jag säger att det nu är dags. Det är dags att praktisera på riktigt.
Det är dags att ta din anställning hos Gud på allvar.

Så… lyssnar du på mig nu?

IMG_3199

 

Från harmoni till hysteri

Det har varit tyst i flera dagar nu. Inga texter. Inga budskap.
Bara kort ock koncist – vila. Vila och var i tystnad.
Vissa stunder tvivlar jag. Undrar om Gud slutat lyssna på mig. Eller bara lyssnar och sitter tyst.
Jag frågar och ber om svar och vägledning, men får bara kryptiska meddelanden.
Vet inte hur många kort jag dragit eller texter jag läst (de senaste veckorna) att jag nu ska gå min väg, följa mitt hjärta, jobba som ljusarbetare, våga satsa. Ja, underbart! Men jag vet ju redan det. Jag vill ha ett specifikt svar.
Vart ska jag gå härnäst? (Märks det att jag börjar bli otålig? ;-))

Igår blev jag kallad på intervju till ett jobb. Finner mig i en likadan situation igen som vid nyår. Jag vill inte ha just detta jobb (varför sökte jag det då?!). Hade sökt två liknande tjänster. Den ena på heltid och den andra på 60%. Det var den sistnämnda jag ville ha.
Stressade upp mig så jag höll på att få en hjärtattack igår. *skratt*
Försökte sätta mig ner och ta det lugnt. Mediterade. Frågade vad jag ska göra. Vilka steg jag ska ta. Är detta svaret jag skulle få i augusti? Är det detta jag ska göra?
Total tystnad.
Drog två änglakort och ett tarot. Och så kom det där kryptiska igen. Följa hjärtat, gudomlig inspiration, visioner och drömmar blir tydliga… osv.

IMG_0314

Kanske kan någon annan läsa något annat i dessa kort,
som jag missat.

Bad om ett specifikt svar. Två enkla lappar. En med ja och en med nej.
Svar: nej.
Men… vad är då syftet med att jag ska gå dit på fredag? Att jag ens blev uppringd?
Ska jag säga något till någon? Ska någon säga något till mig, som jag behöver höra?
Eller ska jag bara våndas?
Eller… är det så enkelt att jag bara tillåtit egot att ta över och komma med svaren? Egot som nu måste strida med näbbar och klor för att få vara med i leken. Som spelar med och lismar för att få mig på fall.
Jag kastas på tre röda in i katastroftankar. Hur ska W klara av att vara 10 timmar på skolan. Hur ska N, utan att stressa ihjäl, klara av att både lämna och hämta W på skolan. Hur ska jag klara av att vara hemifrån 11 timmar varje dag och inte få yoga, meditera och utföra mitt andliga arbete annat än i små hafsiga versioner.
Tänk om jag springer rätt in i väggen. Igen. För femtioelfte gången på bara några år.
Hur klarar andra att få livet att gå ihop med så långa arbetsdagar? Var hittas tiden till annat än jobb, tvätt och matlagning? För jag förstår att det är tufft för många att t ex få till sin yoga, meditation och ACIM-praktik om det innebär att man måste gå upp vid 3-4 på natten för att få sitta i ro (och med detta klara sig på fem timmars sömn). Been there…
Det är i en sådan här situation jag inser att jag har en otroligt lång väg kvar att gå. När jag blir hysterisk bara av att bli kallad till en anställningsintervju (arma människa)… och på detta tar tusen saker för givna. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet än!
Jag är därtill (numera) totalt ärlig med var jag står. Jag tänker berätta att heltid inte fungerar för mig just nu. Att mitt liv inte går ihop då. Någonstans har jag ju också planer för annat.
Jobbet i sig tilltalar mig ändå, men min gräns är 75%. Så jag lämnar över bollen…
Jag kan ändå gå dit. Visa vem jag är. Sprida mitt ljus. Vem vet vad som dyker upp?
Kanske finns en annan tjänst. Kanske något annat.

Jag skall se möjligheter istället för detta.

Detta ska bli mitt mantra de kommande dagarna. 🙂
Och förresten jag har säkert blivit vägledd hela tiden. Det är bara det att jag själv fått något ludd i örat. Stress och trötthet brukar ha den effekten.
Jag tror att det är nyttigt att ruskas om ibland också. När allt lugnar ner sig blir det man behöver titta på synligt. Kanske blir också de svar jag fått mer tydliga när jag får tillbaka det lugna andetaget.

Än en gång tvekar jag ifall jag ska publicera mitt inlägg. Det var väl inte en sådan här sida jag ville visa upp bland allt ljus. Samtidigt måste jag få visa alla mina sidor, att jag vacklar fortfarande. Att det inte alltid är harmoniskt. Att jag faktiskt fortfarande inte har någon stresstålighet alls och att jag, när jag drabbas, tappar all min fattning och glömmer av precis allt det som jag lär ut. Det är inte alltid jag klarar av att walk the talk.
Det som dock blir allt tydligare för mig är att jag behöver göra något som innebär att jag kan arbeta hemifrån så mycket som möjligt. Kalla det att ”gömma sig bakom en dator” om du vill, men då fungerar jag som bäst. Hemma. Och i skogen.

Kärlek & frid ❤

 

 

 

Försvar

Jag tänkte skriva lite om försvar idag. De murar vi bygger upp tidigt i livet för att slippa bli sårade eller känna oss förminskade.

Jag vill ställa dig några frågor. Du ska inte besvara dem här. Istället ska du ställa frågorna till dig själv när du är ensam och har det tyst omkring dig. Ha gärna ett anteckningsblock till hands.
Hur är du bland människor du känner?
Hur är du bland nya bekantskaper?
Upplever du ofta att du behöver gå i förvar?
Vad gör du för att skydda dig mot det du tror är en yttre attack? Vilka är dina försvarsmetoder?
Har detta försvar hjälpt dig?
Har det gjort dig mer kärleksfull?
Har det gjort dig mer öppensinnad och hjälpsam mot andra, eller stöter du bort de människor som närmar sig dig?

Öppna upp dig för de svar som kommer.

Om jag skulle svarat på frågorna för ca 10-15 år sedan hade det låtit ungefär så här (även om jag just då inte var helt medveten om hur jag handlade):

Bland människor jag känner är jag hyfsat bekväm. Dock känner jag mig sällan helt bekväm i någon annans sällskap än mitt eget. Jag känner mig osäker och är lite reserverad bland folk jag inte känner (om jag är nykter).
Bullriga miljöer, som pubar, gör mig orolig. Jag försvarar mig själv från attackerande ljud och energier genom att dricka alkohol. Det trubbar av mitt känsliga sinne. (Det trubbar naturligtvis även av det positiva med att vara högkänslig.)
Jag upplever att jag behöver gå i försvar ofta. Inte nödvändigtvis muntligt, men min osäkerhet har gjort att jag byggt upp en kall fasad. Jag spelar coolare än vad jag är. Jag har medvetet valt att se hård ut för att stänga folk ute, för då kan de inte se igenom fasaden. Vet dock inte om jag lyckas speciellt bra. Jag avskyr att jag ser så snäll ut. Tatueringar och piercings kanske hjälper lite på traven?
Fast vem är jag egentligen bakom fasaden? Det vet jag inte ens själv längre. Masken jag burit i alla år har nästan blivit permanent.
Jag kopplar bort sårade känslor mot ilska. Jag kopplar bort rädsla mot ilska. 

Jag tror att mina försvar hjälper (det gör jag för att jag inte är medveten om dem).
Men hur skulle ilska och en hård yta kunna leda till att jag blir mer kärleksfull? Jag känner ju inte ens kärlek till mig själv.
Hur skulle det kunna leda till att jag blir mer öppensinnad och hjälpsam mot andra? Mina negativa energier stöter ju bort de människor som skulle kunna hjälpa mig att mjukna.
Jag stöter dessutom bort de som är snälla. Tror att alla är ute efter något. Väljer hellre att bli sårad av andra kalla människor, så kan jag sitta där och beklaga mig sedan.
Jag ser inte hur jag upprepar misstag efter misstag, utan att lära mig något från dem. Jag sätter inget större värde på mig själv. Jag avskyr att vara vara den här personen (som inte ens är den jag i sanning är).

Jag gör om och gör om och gör om. Men hur kan resultatet bli annorlunda när jag handlar likadant gång på gång?

Det här är inget ältande av det förflutna. Jag är färdig med det nu. Jag har förlåtit det mesta. Det är bara intressant att titta på det idag, nu när jag öppet vågar erkänna de försvar jag faktiskt hade på den tiden. Samtidigt ger det en mjuk känsla i magen, att inte få ångest varje gång jag tänker tillbaka. Jag kramar istället om den här rädda människan, som bara ville bli älskad.
En del av mina försvar består förstås fortfarande, men idag är jag medveten om dem. Jag arbetar med dem och försöker förstå varför jag handlar på olika vis.
Det blir lättare och lättare att välja kärlek framför rädsla. Åtminstone när jag är balanserad.

126

Jag tror att det är viktigt för oss alla att titta på våra försvar. Inte menat som att älta det förflutna, utan för att kunna gå vidare. Vi behöver titta på det som får oss att fastna i olika mönster. Vi behöver förlåta och släppa taget. Let go and let God.
Om vi vill att något nytt ska hända kan vi inte fortsätta att ständigt gå in i dessa försvar och förvänta oss att något nytt ska ske.
Tillåt dig själv att rasera den fördömda muren. Våga släppa in kärlek i ditt liv igen.
Våga göra på ett annat sätt redan idag.

Sat Nam ❤