Vägen till frid

Dagens lektion (256) handlar om förlåtelse.
Det är också frågan jag startar dagens samtal med:

– Hur ska jag förlåta?

Så länge du dömer andra, och dömer dig själv, kommer du att få svårt att förlåta.
Släpp taget om vad andra gör, eller har gjort.
Släpp taget om vad du själv har gjort.
Är det något oacceptabelt måste du ta upp det med din broder, men handlar det om triviala saker ska du inte ödsla någon energi på det.
Se det i ljuset, förlåt och släpp det.
Kanske behöver du ta reda på vad det är i den här personen du stör dig på. 
Finns denna egenskap hos dig själv?
Naturligtvis!

Därför är det dig själv du måste förlåta. Det finns ingen annan du kan förlåta.
Du kommer att fortsätta att stampa på samma ställe, så länge du bär på agg mot någon.
Ju mer agg desto mer kommer du att uppleva det som att du stagnerat.
Öva på att inte uttrycka din ilska i ord.
När du uttrycker ditt agg i ord blir ilskan starkare, och du kommer också att börja handla ur denna ilska. Du ser hur lätt det är att hamna i en ond cirkel.
Öva på att inte heller bära ilskan i tanken.
Tankar manifesterar sig utanför dig. Det du bär inom dig kommer du att få se i världen.

Så öva på att förlåta idag. 
Med tiden blir det lättare, men det kräver övning och hängivenhet.
Du måste konstant övervaka ditt sinne.
Släpp inte in något annat än kärlek i ditt hjärta.

Glöm inte bort mig i tider av svårigheter. Kom till mig och jag ska leda dig bort från mörkret.

IMG_0362

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Om jag så väljer, kan jag lämna den här världen helt och hållet.
Det är inte döden som gör detta möjligt, utan en förändring av sinnet när det gäller syftet med världen.

Så lyder de första två meningarna i ACIM lektion 226 Mitt hem väntar på mig. Jag skall skynda mig dit.

Jag förstår att detta och mycket av det jag skriver om är svårt att ta till sig för er som kanske aldrig ens sett boken, och inte heller börjat tänka i dessa banor.
Jag vet att jag själv blev snurrig bara av att smygtitta framåt i boken när jag började.
Det är en process att ta sig dit, och fortfarande tycker jag att det är svårt ganska ofta. Eller rättare sagt, jag förstår i teorin men inte alltid i praktiken. Det blir för mycket och för djupt och det är då jag undrar om jag kanske är på väg att tappa förståndet. *skratt*
Det är också då jag måste påminna mig själv om att inte tänka så mycket utan bara göra. Kursen säger också att detta inte är något som förstås med intellektet.
Så till det där djupa, för nu är det djupt. I del II är orden inte längre så viktiga. De är bara vägledare. Det som gäller nu är att få en direkt upplevelse av det sanna, att vara med Källan. Hela tiden.
Jag skulle vilja säga att allt har blivit lättare sedan jag började med mina samtal på morgonen. Det är idag lättare att hitta dit även under dagen. Jag har blivit bättre på att fråga vad jag ska göra och inte bara köra på som jag brukade göra förut.
Det som är svårt nu är känslan av att jag står på två olika ställen och vacklar. Det har förstås med svårigheten att vara kvar i illusionen att göra, fast med känslan att jag inte har något val om jag inte ska tappa huvudet helt. Å andra sidan vill jag inte längre leva i illusionen. Och här blir det alldeles tokigt vissa dagar, då det känns som om att jag står vid en tröskel… och om jag går över den så kommer jag inte längre att fungera ute i ”vanliga livet”. Jag vet naturligtvis att det inte är så, men för stunden är allt väldigt surrealistiskt.
Allt möjligt är som lustiga huset, totalt upp- och ned. Jag har yrsel till och från och svårt att fokusera med ögonen. Sedan jag provade ut mina nya glasögon hos optikern har det varit svårt att få skärpa, och då har jag inte ens glasögonen än. Jag glider liksom iväg med blicken och ja, lite som att ögonen fått ett eget liv. Det är svårt att förklara och jag förstår om det låter helt galet. Det är inte helt angenämt i vilket fall och jag undrar hur jag ska kunna använda glasögonen när de väl kommer, för de nya linserna med ökad styrka fick jag slänga igår efter en kvarts användning eftersom det blev för mycket att klara av just då. Jag får väl prova att använda dem hemma kortare stunder, och hoppas att det fungerar med tiden. (Vore ju trist om synen korrigerar sig åt annat håll efter alla dessa mastiga utgifter. ;-))

IMG_0380

Jag frågade om det här surrealistiska, och om dagens lektion, i mitt samtal i morse:

Du är redan hemma.
Du ser det inte ännu. Bara små glimtar till och från.
Det är för att du fortfarande känner rädsla. Rädsla för att släppa taget om denna illusoriska värld.
Du tänker – vad ska folk tro?! Tänk om jag flippar ut helt!
Du tänker – tänk om jag inte längre fungerar ute i samhället!
Du tänker – tänk om jag blir tokig och måste spärras in!
Det är en stor förändring, men det är inget som syns på ytan.
Du kommer fortfarande att röra dig som vanligt ute bland folk. Du kommer att gå till arbetet varje dag. Gå ut och äta. Handla i affären.
Skillnaden är hur du SER på det som är utanför dig, när du slutar att se separation.
När du börjar se med kärleksfulla ögon.

Andra kommer att märka att du är förändrad. Din blotta närvaro kommer att lyfta dem.
De som fortfarande lever i illusionen kommer att påbörja en helande process.
De som vill fortsätta att leva i illusionen och ännu inte är redo kommer att dra sig undan. Någon kanske försöker att gå till attack.
Konstigare än så är det inte.
Jag vet att du inte upplever det så nu. Du står med ena benet i illusionen och det andra i himmelriket. Du pendlar mellan att fortsätta döma och vara ovillig att förlåta till att vilja sträcka ut din kärlek i världen. Men du kan inte vara i båda dessa tillstånd.
Du måste släppa taget!
Det känns helt galet nu, men snart har du glömt.
Då finns bara villkorslös kärlek. Inget annat.
Ta ett litet steg i taget. Stanna ofta och lyssna.
Du blir alltid vägledd till det som ger dig glädje, om du inte stretar emot.
Om du inte dömer, förminskar dig själv eller triggas av rädsla kommer resan att bli angenäm.
Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Random acts of kindness

Dagens budskap:

Öva på vänlighet. Du har ju ett par inspirationskällor nu.
De har kommit till dig av en anledning.
Ta lärdom av dem. Låt dig inspireras.
Gör!
Varje dag finns det små enkla saker du kan göra för att förgylla någons dag.
Le. Skriv en vänlig lapp. Skriv en tänkvärd lapp och sätt upp på passande ställe.
Få någon att skratta. Hjälp någon att bära en kasse.
Låt ditt ljus skina. Det ger ringar på vattnet.
Du behöver inte tänka så stort. Det är det lilla som blir stort till slut.
Få andra att fånga ögonblicket.
Du kan göra mer än du tror. Bara gör det!
Du känner hur kärleken i dig växer sig större. Hur du börjar lyssna mer uppmärksamt.
Jag är här och vägleder dig, och när du går den väg du blir visad faller ytterligare bitar på plats.
Du är aldrig ensam, även om vägen du vandrar periodvis får dig att känna dig ensam.
Jag går bredvid dig och håller din hand.
Jag älskar dig!

Det har varit bra dagar nu. En försiktigt spirande glädje inombords.
Jag lyssnar mer. Känner in.
Märker att oron i kroppen sakta men säkert börjar försvinna.
Påminner mig själv (ännu en gång) om att kaffe och sötsaker innehållande vitt socker inte är bra för personer som mig, som redan är oroliga i sig själva. Nu när jag avhållit mig från sådant i flera dagar så har det blivit bättre.

För stunden inspireras jag otroligt mycket av John Magee (kindnessgives på Instagram och Kindness Matters på Facebook). Det är en sann eldsjäl som lever KINDNESS dygnets alla timmar. Jag blir så glad av hans små videos på Instagram varje dag. En sådan smittande glädje och iver.
Jag tror att det är viktigt att ha inspirationskällor (och att kanske själv vara en) för det hjälper en upp de dagar när allt känns skit, och för en framåt de dagar det finns driv.
Idag gav han oss alla uppmaningen att ställa denna fråga på olika communities:

What random act of kindness will you do today?

Så… jag ställer frågan här med.
Själv har jag fått pengar idag och har skänkt en del till saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Mer står på agendan, men jag tänker att det får komma spontant. Och för att det ska hända så kanske jag borde ge mig ut en sväng. 🙂

Ha en underbar dag!

Prosperity practice

Prayer for Love
Thank you, Creator of the Universe, for the gift of life you have given me.
Thank you for giving me everything that I have ever needed.
Thank you for the opportunity to experience this beautiful body and this wonderful mind.
Thank you for living inside me with all your love, with your pure and boundless Spirit, with your warm and radiating light.
Thank you for using my words, for using my eyes, for using my heart to share your love wherever I go.
I love you just the way you are, and because I am your creation, I love myself just the way I am.
Help me to keep the love and the peace in my heart and to make that love a new way of life, that I may live in love the rest of my life.
Amen.

– Don Miguel Ruiz

Jag tycker att den här bönen är så vacker att jag ville börja inlägget med den.
Jag tycker att det ofta kan vara lättare att glida in i närvaro genom att börja en meditation med att läsa en text som denna. Det hjälper mig att hitta rätt fokus.

I kursen jag läser nu har man varje vecka prosperity practice. Ett tema (som går som en röd tråd genom kursen) har varit att öva på att ge, utan tanke på att få något tillbaka. Helst ska det vara anonymt så att även ”tacket” uteblir. Tanken är att finna glädjen i att ge. (Och ger jag får jag tillbaka.) Det är också lättare att leva i överflöd om man lever som om att man tror att man redan är där.
Det här tog dock ett tag att landa i, speciellt sedan tanken på att jag ska ge en viss del av min inkomst till olika saker av gammal ovana leder in på misstro. Nu är det här helt frivilligt och även vart jag ska ge pengarna. Ändå kommer dömandet och gör inflikande.
Jag har i vilket fall lyckats släppa taget om de här tankarna. Det krävdes ingen större ansträngning egentligen eftersom jag ju redan ger så fort jag får möjlighet, bara att det kanske inte varit lika regelbundet som nu.
Faktiskt finns det mycket glädje i givandet, och speciellt när möjligheten finns att vara anonym. Jag vill inte ha något tack. Vill inte vara bunden till en viss utgång. Känner inte heller något behov av att basunera ut att jag gett x antal kronor till den eller den organisationen.
Jag ger pengar till sådant som inspirerar mig. Jag ger till organisationer som hjälper både människor och djur. Det är olika från gång till gång. Det kan också vara att ge en fin present till någon jag tycker om.
Men även om jag ger med lätthet så är det vissa gånger svårare att ge. Tankar på att det är MINA pengar dyker upp. Att jag inte har så mycket pengar att ge och att jag behöver pengarna själv. Då vet jag att jag behöver titta lite på mina brist-tankar.
Jag tycker definitivt att det här är en nyttig övning för det ger en också möjlighet att se över varför man ger pengarna. Det är inte alltid bara för att vara hjälpsam eller vänlig. Vi har alla våra anledningar, men alla motiv kommer fram i ljuset när man väl börjat att ge.
Den här övningen behöver förstås inte enbart handla om att ge pengar. Det kan även handla om att ge av sin tid, hjälpa någon med något praktiskt, låta någon gå före i kön, bjuda på en kopp kaffe, att ge bort ett leende osv.

IMG_0370

Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.

Det har varit några dagar av noll inspiration. Det har varit några dagar av ytlighet – herregud, vad jag ska ha på mig när jag börjar på det nya jobbet. Av rännande runt på stan panikletandes efter en ny garderob. Av att komma hem helt slutkörd utan att ha hittat något. (Jag avskyr verkligen att gå på stan och ännu mer att prova kläder.)
Det har också varit dagar av känslighet. Där tårarna varit nära ytan. Mycket tänk på mamma. Hur ensam hon måste ha känt sig de sista åren i livet.
Klippte mig förresten hos hennes frisör i fredags. Det var något (läs någon = mamma) som drog mig dit. Något jag behövde säga. Även något jag behövde höra.
Hon visste allt om W och berättade att han var mammas ögonsten, att hon ofta visat kort på honom och var så stolt. Något hon aldrig någonsin visat för mig. Känslorna var väl dolda. Just därför är jag så glad att jag gick dit, att jag fick veta detta. Att jag fick höra om en sida som tydligen bara hennes frisör fick ta del av. Tror att mamma ville att jag skulle få veta detta.
Nu får minnet av mamma leva vidare genom att jag blir ny kund, för ja jag blev nöjd med klippningen.

De senaste dagarna har därtill präglats av svårigheterna att anpassa mig i världen. Jag känner mig främmande för allt som pågår (som vanligt) omkring mig. Vet inte längre vad jag ska säga och göra. Det tar emot att göra som jag brukar.
Jag orkar inte längre lyssna till drama och sjukdomssnack. Känner hur jag drar en lång inre suck och liksom glider iväg i tankarna. Jag kopplar bort.
Vissa dagar känns allt så meningslöst att jag knappt står ut. Borde jag inte vara lycklig nu?! Varför är allt så svart då? Varför försvinner inte den där tyngden från mina axlar? Varför vill jag bara gråta och dra täcket över huvudet?
Jag är yr. Känner mig förvirrad. Som om att jag gått vilse i en gigantisk labyrint.
Hur länge ska dessa omställningssymtom pågå?

Jag frågar idag – hur ska jag härda ut i illusionens värld?

Allt sitter i ditt sinne. Det är där du måste börja.
Det är i ditt sinne du tänker att du ser krig, ilska, bråk, provokationer, gnäll och drama.
Vad tänker du just nu?!
Du tänker att det är jobbigt. Att du tar stora kliv framåt och att alla andra står kvar och stampar på samma ställe. Du känner dig ensam och förvirrad.
Du undrar om du är på väg att bli tokig. Ser ingen ände på eländet. Undrar varför du inte känner glädje. Undrar varför du inte svävar på små moln.
Vad tänker du?!
Ser du inte att det är DINA tankar som gör dig olycklig. 
Det är dina jämförelser över hur du tror att det ska vara.
Hon är glad. Han är glad. Då borde jag också vara det.
Du jämför hela tiden. Tycker att livet är orättvist.
Övervaka dina tankar och ord under dagen.
Vad ser du där? Vad hör du?
Där får du dina svar.
Ingen säger att du måste tänka positiva tankar dygnets alla vakna timmar.
Det räcker att betrakta. Vara medveten om vad som finns där.
Titta på tankarna. Förlåt och släpp taget. Säg:
”Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.”
Var betraktaren.
När du bara stilla tittar på vad som finns i ditt sinne så släpper du till slut tankarna på attack – försvar. Du bara är.
Det är ingen som säger att du måste le hela tiden eller vara i ett konstant tillstånd av salighet.
Allt blir neutralt till slut. 
Andra ser ditt ljus även om du inte gör det själv. Alla kanske inte förstår exakt vad de ser, men du märker ju att en del tittar på dig som om att de ”upptäcker” något.
Du är Guds ljus och kärlek. Det kan ingenting ändra på.
Övergången kan kännas svår. Det är inget du behöver ha dåligt samvete över, eller börja analysera. Det bara är.
Gör du bara det du ska göra och lyssnar innan du handlar så kommer du att känna dig mer stadigt förankrad i din sanning.

IMG_0362

 

När bitarna faller på plats

Blev lovad att jag i augusti skulle få veta vad jag ska göra.
Jag har också fått veta vad jag ska göra. Närmare bestämt idag, månadens näst sista dag.
Egentligen fick jag förstås veta det redan i fredags, i samtalet jag hade efter intervjun. Här kommer att litet utdrag av det samtalet:

Du är trött nu. Jag förstår det.
Det har varit mycket känslor i omlopp sedan i tisdags eftermiddag.
Men tänk tillbaka till den sköna kärleksenergin du upplevde i bussen på väg till intervjun. Där var du nära ditt sanna jag, och spred kärlek ut i världen på riktigt. Det var inte bara fantasier.
Du har påverkat dem du träffade idag, det har du.
Du kommer att få jobbet.
Tvivla inte. Var inte rädd.
Vad har du att förlora på att försöka?
Det kommer att gå bra. Du kommer att trivas.
Släpp taget om osäkerheten.
Det är ett bra jobb. 
Du kommer att få hjälpa andra. Du kommer att få sprida ditt ljus och väcka upp och hela andra människor.
Oroa dig inte heller för din son. Det här blir bra för honom också. Ni behöver en paus från varandra ni med. Han behöver lära känna sig själv och sina egna förmågor. Han behöver få längta efter dig.
Det kommer att bli bra…

Och idag innan lunch ringde chefen och sa att hon pratat med sina kollegor (de jag ska jobba med framöver) och att de tillsammans kommit fram till att det är mig de vill ha till tjänsten (kanslist på Sahlgrenska).
Jag blev glad. Chockad. Nervös. Uppspelt. Alla känslor i ett, men mest glad.
Tacksamt nog får jag lov att börja första veckan på 75%. Känner att både jag och W behöver en mjukstart. Hade säkert kunnat få en vecka till, men det blir nog bra ändå. Känner mig säker på att jag kan säga till om det blir för mycket för mig. De verkar samarbeta bra där vad gäller att pussla så man kan sluta tidigare vissa dagar osv.

igotthejob

Imorse var jag dock inte lika uppspelt måste jag säga. Faktiskt har det känts som att allt håller på att krackelera. Fullkomligt kaos inombords. Jag har pendlat mellan att vara rädd, orolig, lättstött och arg.
Naturligtvis är det egot som kämpar för att hålla sig kvar, till varje pris. Som glatt pekar på all smuts som väller fram ur sprickorna. Allt det där jag inte lyckats förlåta. Rädslan för att springa in i väggen igen. Alla ”tänk om”-tankar.
På morgonen tänkte jag att jag nog inte alls vill ha jobbet, att jag önskade att någon annan skulle få det. Jag sa att det inte känns rätt längre, trots all guidning jag fått varje dag som pekar på vilken väg jag skall gå.
Jag blir försäkrad under denna morgons samtal att jag inte alls är på väg mot ruta 0 (som det känns som), utan att det snarare är tvärtom. Att jag är på väg mot ljusare tider, i rasande fart. Att det pågår mer saker omkring än vad jag är medveten om.
Och så kommer samtalet och allt bli så självklart. Allt bara vände.
Jag kommer såklart att fortsätta att tvivla och kämpa med mina demoner en period till. Så kommer det att bli till och från, men jag viker inte av från min väg. Och även om det inte känns som att jag lyckas ta till mig lektionerna något vidare för stunden så vet jag att jag är på väg. Jag får vägledning och kommer alltid att få veta vart jag ska gå.

Bilden har jag googlat fram.