Point of no return

Det pendlar väldigt mycket upp och ned hela tiden.
Mina lediga dagar förgyller tillvaron. Är så tacksam för den egentid jag får.
Sedan kommer de långa dagarna. Sömn som aldrig verkar tas igen. Den mörka årstiden.
På detta finns det andra saker som lätt drar undan mattan. De två största bovarna för mig är kaffe och alkohol. Så har det egentligen alltid varit, men det har blivit värre nu.
Kaffe har jag dragit ner på kraftigt de senaste månaderna (jag var förstås ingen stordrickare innan dess heller), men jag har lätt att falla för frestelsen när jag väl fått smak för det. På jobbet dricker jag inget kaffe alls för det smakar rävgift, men på lediga dagar/helger dricker jag gärna en cappuccino/latte till fikan.
Alkoholintaget handlar inte heller om några större mängder, men sedan jag började jobba har det på fredagarna ofta blivit så att vi gått ut och ätit efter jobbet. Ett glas vin eller ett par öl till maten har blivit ett sätt att koppla av på efter en stressig vecka.
Inget konstigt med det egentligen, men med med tiden har jag märkt en kraftigt ökad känslighet för allt som på något vis stimulerar. Oron i kroppen som hela tiden växer. Ångesten jag känner nästan varje morgon när jag åker till jobbet. Ja, det sitter i flera dagar efter intaget och stillar sig först mot slutet av veckan.
Så jag blev inte förvånad när jag fick höra detta under eftermiddagens samtal. Jag har ”hört” det förut, men har nog inte lyssnat mer än halvhjärtat.
Detta är en förkortad version av samtalet som här bara berör nämnda ämne:

Du har inte mått bra idag och det är delvis ett resultat från i fredags. Du blir allt känsligare för alkohol. Du blir allt känsligare för kaffe, och socker.
Du vet redan detta, men du fortsätter att göra som du alltid gjort. Du fattar beslut utan att lyssna ordentligt på de svar du får.
Du gör dig själv en otjänst genom att fortsätta med detta destruktiva leverne.
Åter igen – jämför dig inte med andra. Det handlar om dig nu.
Du är känsligare än vad du vill ta till dig. Denna känslighet är också något positivt, om du omhuldar den rätt. Den leder dig mot sanningen.
Vägen du går kräver att du är alert. Du behöver ta hand om dig själv. Se till att du får ro i sinnet…

Allt kommer att kännas bättre imorgon, men ta en allvarlig funderare på det som blivit sagt här idag. Ska du komma dit du önskar måste du göra val som är rätt för just dig. Bli inte kvar i dramat på utsidan.
För att höja medvetandet ytterligare behöver sinnet vara rent.
Jag talar inte om att leva i total renlevnad, men alkohol och kaffe bör du sluta att dricka. Det är mitt råd till dig och jag rekommenderar dig att följa det.
Är du seriös i ditt sätt att handla utifrån detta så kommer du att märka av en större förändring på kort tid…

I sanning ord och inga visor. Och jag vet att jag måste lyssna om jag inte ska fortsätta att pendla upp och ner som en jojo. Det är inte till hjälp för någon.
Jag behöver ett stadigt fotfäste… för nu… finns ingen återvändo.

Remember who you are

En litet frö har börjar gro i mig igen. Långsamt börjar jag vakna ur den dvala jag befunnit mig i sedan jag började jobba.
Jag är inte pigg förstås. Snarare tvärtom. Det känns som att sömnen inte räcker till.
Igår kväll somnade jag i fåtöljen vid nio. Jag som var så glad över att jag skulle få sitta uppe och läsa hela kvällen, nu när jag är ledig idag. Men icke… ögonen klarade inte av att hålla sig öppna.
Energin lyser alltså fortfarande med sin frånvaro. Det är istället något annat. Jag har funnit och greppat den där vänliga handen som leder mig genom dimman. Den har funnits där hela tiden, men jag har snubblat över stenar och gamla rötter. Jag har tvivlat och misströstat. Inte lyssnat.
Nu ser jag klarare igen. Jag vet vad jag behöver göra. Vilka små steg jag behöver ta.
Allt blir så annorlunda när såpass stora delar av dagarna försvinner. Det är inte bara att ställa om sig på tre röda. Jag har fått brottas rejält med omställningen de här månaderna. Har inte förstått syftet med allt och det har förstås varit det som lett mig in på irrvägar av hopplöshet. Nu, när dimman börjat lätta, förstår jag att jag inte ska sitta och analysera så mycket som jag alltid gör. Det räcker att lyssna och att följa den vägledning jag får. Jag måste släppa taget om mina egna förväntningar. Låta allt få vara som det för stunden är. Allt är inte ljus och änglasång hela tiden. Det är det inte så länge vi knallar runt i våra kroppar här på jorden. Faktiskt tycker jag att det blir allt svårare.
En stor längtan finns där hela tiden. Längtan efter att slippa den här tyngden. Och det handlar inte om att önska mig bort ur detta livet. Det är något annat. Något jag har svårt att sätta ord på. Jag tror att många av er förstår, utan att jag behöver förklara.
Det är svårt att pendla mellan det vardagliga dramat och ljuset helt enkelt.
Känner mig allt mer vilsen där ute i vardagen. På samma vis som jag ännu inte känner mig helt hemma i det andra heller.
Kanske lät det här sista lite dystert, fast egentligen är det inte det. Inte det minsta.
Det är bara förändring. Transformation. Och det kommer att bli bra.

IMG_0538

Förresten, ni kanske undrar varför jag inte skrivit något om mina ACIM-studier det senaste?
Det handlar helt enkelt om att jag inte funnit orden. Tidsbristen har förstås varit väldigt överhängande. Likaså bristen på inspiration. Vissa dagar ska jag villigt erkänna att lektionerna blivit halvhjärtat gjorda, men jag har inte hoppat över en enda dag.
Jag låter lektionerna verka på djupet och gör så gott jag kan. (Samtalen fortsätter likaså, men i något förkortad version.)
Nu har inspirationen kommit tillbaka, men det mesta bearbetas fortfarande på insidan. Det känns bäst så i skrivandets stund.

Nu ska jag ge mig ut och göra dagen med W.
Önskar dig en fantastiskt fredag och helg! ❤

Tålamod

Jag gör nu ett seriöst försök att ställa om kosten igen efter att det blivit en hel del slarv sedan jag började jobba. Med långa arbetsdagar blir jag både hungrigare och mer sugen på sött. Lätt att det råkar slinka ner en varm choklad (gjord på suspekt mjölkpulver och extremt mycket socker) på eftermiddagen eller en bulle om det bjuds på möten. Vi har därtill haft flera kalas, fulla med icke glutenfria alternativ.
Många bäckar små och jag inser att jag än en gång får stå mitt kast. Tänk att det ska vara så lätt att falla för alla frestelser och att det sedan blir till en dålig ovana. Detsamma med köttet. Jag hade nästan helt slutat och nu har jag börjat igen för att jag inte finner någon matinspiration. Fast mest är det förstås för bekvämlighets skull då det är för jobbigt att laga flera måltider varje kväll. Alla i familjen är nämligen inte lika förtjusta i att äta vegmat. 😉
Att jag är trött, har ont i halsen, hjärndimma och mår allmänt skumt har naturligtvis även med detta att göra (inte bara att jag råkat på en förkylning). Att äta rätt (för mig) är en såpass viktig del för att orka med den här årstiden (och att orka med ett heltidsjobb) att den dåliga trenden måste brytas. Jag måste vakta mig själv som en hök från och med nu. Inte minst för den andliga delen av livet, för den blir också avtrubbad p g a brist på energi/ork.

Jag ❤ ny energi!

Idag och imorgon är jag hemma och vabbar och passar samtidigt på att vila mycket själv. Tyvärr är inte W så mycket för att vila, trots feber, så jag har fått kuta runt och jaga honom och spela spel hela morgonen. Men nu är iPaden fulladdad igen så att jag får en liten stund för mig själv. 😉

Morgonens samtal:

Du känner det inom dig.
Du känner det, nu när du har tiden.
Du tror fortfarande att du måste ha ”tid” för att finna inre frid och svar.
Jag går med dig hela tiden, inte bara under en ledig dag.
Du tror att du måste tänka arbete på jobbet och plugg i skolan.
Du tror att det är så, trots att du vet att det yttre är illusioner.
Du undrar hur du ska se igenom dessa illusioner. Du undrar vad som finns bakom dem.
Du ser alla människor. Du ser hat och krig.
Allt ser så verkligt ut.
Du tar på saker. Känner med handen att något är där.
Ser du inte att du fortfarande stirrar dig blind på yttre detaljer.
Du måste börja blicka inåt. Hitta stunder till detta, oavsett vad du ägnar dig åt.
Du måste hitta kärleken till dig själv. Se ditt sanna jag. Det är där allt börjar.
Du kan inte se kärlek utanför dig om du inte känner den till dig själv.
Att älska sig själv och att värdera sig själv högt är en förutsättning för att tysta egot.
Det är dags att släppa taget om din osäkerhet nu.
Det är dags att dämpa den andra rösten kraftigt. Du kan inte lyssna till två röster samtidigt.
Ta min hand och låt mig leda dig längs den väg som blivit svår att se. Låt mig lysa upp dina steg. När ljuset inom dig tänds igen kommer min röst att höras starkare.
Prövningarnas tid är snart över.

Jag drog detta kort efteråt:

IMG_0462

Ja, jag behöver nog en stor dos tålamod nu.

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Random acts of kindness

Dagens budskap:

Öva på vänlighet. Du har ju ett par inspirationskällor nu.
De har kommit till dig av en anledning.
Ta lärdom av dem. Låt dig inspireras.
Gör!
Varje dag finns det små enkla saker du kan göra för att förgylla någons dag.
Le. Skriv en vänlig lapp. Skriv en tänkvärd lapp och sätt upp på passande ställe.
Få någon att skratta. Hjälp någon att bära en kasse.
Låt ditt ljus skina. Det ger ringar på vattnet.
Du behöver inte tänka så stort. Det är det lilla som blir stort till slut.
Få andra att fånga ögonblicket.
Du kan göra mer än du tror. Bara gör det!
Du känner hur kärleken i dig växer sig större. Hur du börjar lyssna mer uppmärksamt.
Jag är här och vägleder dig, och när du går den väg du blir visad faller ytterligare bitar på plats.
Du är aldrig ensam, även om vägen du vandrar periodvis får dig att känna dig ensam.
Jag går bredvid dig och håller din hand.
Jag älskar dig!

Det har varit bra dagar nu. En försiktigt spirande glädje inombords.
Jag lyssnar mer. Känner in.
Märker att oron i kroppen sakta men säkert börjar försvinna.
Påminner mig själv (ännu en gång) om att kaffe och sötsaker innehållande vitt socker inte är bra för personer som mig, som redan är oroliga i sig själva. Nu när jag avhållit mig från sådant i flera dagar så har det blivit bättre.

För stunden inspireras jag otroligt mycket av John Magee (kindnessgives på Instagram och Kindness Matters på Facebook). Det är en sann eldsjäl som lever KINDNESS dygnets alla timmar. Jag blir så glad av hans små videos på Instagram varje dag. En sådan smittande glädje och iver.
Jag tror att det är viktigt att ha inspirationskällor (och att kanske själv vara en) för det hjälper en upp de dagar när allt känns skit, och för en framåt de dagar det finns driv.
Idag gav han oss alla uppmaningen att ställa denna fråga på olika communities:

What random act of kindness will you do today?

Så… jag ställer frågan här med.
Själv har jag fått pengar idag och har skänkt en del till saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Mer står på agendan, men jag tänker att det får komma spontant. Och för att det ska hända så kanske jag borde ge mig ut en sväng. 🙂

Ha en underbar dag!

Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.

Det har varit några dagar av noll inspiration. Det har varit några dagar av ytlighet – herregud, vad jag ska ha på mig när jag börjar på det nya jobbet. Av rännande runt på stan panikletandes efter en ny garderob. Av att komma hem helt slutkörd utan att ha hittat något. (Jag avskyr verkligen att gå på stan och ännu mer att prova kläder.)
Det har också varit dagar av känslighet. Där tårarna varit nära ytan. Mycket tänk på mamma. Hur ensam hon måste ha känt sig de sista åren i livet.
Klippte mig förresten hos hennes frisör i fredags. Det var något (läs någon = mamma) som drog mig dit. Något jag behövde säga. Även något jag behövde höra.
Hon visste allt om W och berättade att han var mammas ögonsten, att hon ofta visat kort på honom och var så stolt. Något hon aldrig någonsin visat för mig. Känslorna var väl dolda. Just därför är jag så glad att jag gick dit, att jag fick veta detta. Att jag fick höra om en sida som tydligen bara hennes frisör fick ta del av. Tror att mamma ville att jag skulle få veta detta.
Nu får minnet av mamma leva vidare genom att jag blir ny kund, för ja jag blev nöjd med klippningen.

De senaste dagarna har därtill präglats av svårigheterna att anpassa mig i världen. Jag känner mig främmande för allt som pågår (som vanligt) omkring mig. Vet inte längre vad jag ska säga och göra. Det tar emot att göra som jag brukar.
Jag orkar inte längre lyssna till drama och sjukdomssnack. Känner hur jag drar en lång inre suck och liksom glider iväg i tankarna. Jag kopplar bort.
Vissa dagar känns allt så meningslöst att jag knappt står ut. Borde jag inte vara lycklig nu?! Varför är allt så svart då? Varför försvinner inte den där tyngden från mina axlar? Varför vill jag bara gråta och dra täcket över huvudet?
Jag är yr. Känner mig förvirrad. Som om att jag gått vilse i en gigantisk labyrint.
Hur länge ska dessa omställningssymtom pågå?

Jag frågar idag – hur ska jag härda ut i illusionens värld?

Allt sitter i ditt sinne. Det är där du måste börja.
Det är i ditt sinne du tänker att du ser krig, ilska, bråk, provokationer, gnäll och drama.
Vad tänker du just nu?!
Du tänker att det är jobbigt. Att du tar stora kliv framåt och att alla andra står kvar och stampar på samma ställe. Du känner dig ensam och förvirrad.
Du undrar om du är på väg att bli tokig. Ser ingen ände på eländet. Undrar varför du inte känner glädje. Undrar varför du inte svävar på små moln.
Vad tänker du?!
Ser du inte att det är DINA tankar som gör dig olycklig. 
Det är dina jämförelser över hur du tror att det ska vara.
Hon är glad. Han är glad. Då borde jag också vara det.
Du jämför hela tiden. Tycker att livet är orättvist.
Övervaka dina tankar och ord under dagen.
Vad ser du där? Vad hör du?
Där får du dina svar.
Ingen säger att du måste tänka positiva tankar dygnets alla vakna timmar.
Det räcker att betrakta. Vara medveten om vad som finns där.
Titta på tankarna. Förlåt och släpp taget. Säg:
”Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.”
Var betraktaren.
När du bara stilla tittar på vad som finns i ditt sinne så släpper du till slut tankarna på attack – försvar. Du bara är.
Det är ingen som säger att du måste le hela tiden eller vara i ett konstant tillstånd av salighet.
Allt blir neutralt till slut. 
Andra ser ditt ljus även om du inte gör det själv. Alla kanske inte förstår exakt vad de ser, men du märker ju att en del tittar på dig som om att de ”upptäcker” något.
Du är Guds ljus och kärlek. Det kan ingenting ändra på.
Övergången kan kännas svår. Det är inget du behöver ha dåligt samvete över, eller börja analysera. Det bara är.
Gör du bara det du ska göra och lyssnar innan du handlar så kommer du att känna dig mer stadigt förankrad i din sanning.

IMG_0362

 

Förlåtelse

Du måste börja med att förlåta dig själv.
Allting börjar där.
Vad finns hos dig som du ännu inte förlåtit?
Finns det människor i ditt liv som du inte förlåtit?
Visst drömmer du fortfarande drömmar, där du hamnar i konflikt med människor som du trodde att du förlåtit?
Vad finns hos dig själv som du behöver titta på?
Lägger du inte alltför mycket börda och skuld på dig själv vid konflikter. Tänker att det kanske är du som gjort eller sagt något fel.
Det är inget fel på dig!
Du är hel. Du är fullkomlig. Du är utan skuld.
Du kan inte ta på dig något som inte finns hos dig.
Om någon skäller på dig är det deras problem.
Om någon ger dig skulden för något är det också deras problem, inte ditt.
Du gör det till ditt när du börjar tänka för mycket, när du börjar döma. När du går till attack. När du blir arg för att du tillåter något på utsidan (som inte finns) att såra dig.
Allt finns hos dig. Börja med att titta där.
Hur behandlar du dig själv?
Tänker du kärleksfulla tankar om dig själv?
Släpper du taget om det du kallar för misstag?
Nej, du fortsätter att älta. Säger att ”jag borde inte sagt eller gjort si eller så. Tänk om han tror att…”
Sluta tänk så mycket! Släpp taget om ältandet!
Det är svårt att förändra sitt sätt att vara. Det är svårt att förändra sitt sätt att tänka, jag förstår det. Det är också därför jag är här, för att hjälpa dig.
Om du bara låter mig så ska jag visa dig en annan väg. En väg utan konflikter och kaos.
Det valet har du. Du behöver bara stanna till och lyssna.
Allt finns i dig.
Låt mig hjälpa dig att odla en vacker trädgård. Låt mig hjälpa dig att sköta den.
Ta hand om denna trädgård så kommer förfluten tid och framtid inte längre att vara några bekymmer. 
Här och nu finns inget att förlåta, eller att oroa sig för. Det bara är.

forgive