Remember who you are

En litet frö har börjar gro i mig igen. Långsamt börjar jag vakna ur den dvala jag befunnit mig i sedan jag började jobba.
Jag är inte pigg förstås. Snarare tvärtom. Det känns som att sömnen inte räcker till.
Igår kväll somnade jag i fåtöljen vid nio. Jag som var så glad över att jag skulle få sitta uppe och läsa hela kvällen, nu när jag är ledig idag. Men icke… ögonen klarade inte av att hålla sig öppna.
Energin lyser alltså fortfarande med sin frånvaro. Det är istället något annat. Jag har funnit och greppat den där vänliga handen som leder mig genom dimman. Den har funnits där hela tiden, men jag har snubblat över stenar och gamla rötter. Jag har tvivlat och misströstat. Inte lyssnat.
Nu ser jag klarare igen. Jag vet vad jag behöver göra. Vilka små steg jag behöver ta.
Allt blir så annorlunda när såpass stora delar av dagarna försvinner. Det är inte bara att ställa om sig på tre röda. Jag har fått brottas rejält med omställningen de här månaderna. Har inte förstått syftet med allt och det har förstås varit det som lett mig in på irrvägar av hopplöshet. Nu, när dimman börjat lätta, förstår jag att jag inte ska sitta och analysera så mycket som jag alltid gör. Det räcker att lyssna och att följa den vägledning jag får. Jag måste släppa taget om mina egna förväntningar. Låta allt få vara som det för stunden är. Allt är inte ljus och änglasång hela tiden. Det är det inte så länge vi knallar runt i våra kroppar här på jorden. Faktiskt tycker jag att det blir allt svårare.
En stor längtan finns där hela tiden. Längtan efter att slippa den här tyngden. Och det handlar inte om att önska mig bort ur detta livet. Det är något annat. Något jag har svårt att sätta ord på. Jag tror att många av er förstår, utan att jag behöver förklara.
Det är svårt att pendla mellan det vardagliga dramat och ljuset helt enkelt.
Känner mig allt mer vilsen där ute i vardagen. På samma vis som jag ännu inte känner mig helt hemma i det andra heller.
Kanske lät det här sista lite dystert, fast egentligen är det inte det. Inte det minsta.
Det är bara förändring. Transformation. Och det kommer att bli bra.

IMG_0538

Förresten, ni kanske undrar varför jag inte skrivit något om mina ACIM-studier det senaste?
Det handlar helt enkelt om att jag inte funnit orden. Tidsbristen har förstås varit väldigt överhängande. Likaså bristen på inspiration. Vissa dagar ska jag villigt erkänna att lektionerna blivit halvhjärtat gjorda, men jag har inte hoppat över en enda dag.
Jag låter lektionerna verka på djupet och gör så gott jag kan. (Samtalen fortsätter likaså, men i något förkortad version.)
Nu har inspirationen kommit tillbaka, men det mesta bearbetas fortfarande på insidan. Det känns bäst så i skrivandets stund.

Nu ska jag ge mig ut och göra dagen med W.
Önskar dig en fantastiskt fredag och helg! ❤

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Om jag så väljer, kan jag lämna den här världen helt och hållet.
Det är inte döden som gör detta möjligt, utan en förändring av sinnet när det gäller syftet med världen.

Så lyder de första två meningarna i ACIM lektion 226 Mitt hem väntar på mig. Jag skall skynda mig dit.

Jag förstår att detta och mycket av det jag skriver om är svårt att ta till sig för er som kanske aldrig ens sett boken, och inte heller börjat tänka i dessa banor.
Jag vet att jag själv blev snurrig bara av att smygtitta framåt i boken när jag började.
Det är en process att ta sig dit, och fortfarande tycker jag att det är svårt ganska ofta. Eller rättare sagt, jag förstår i teorin men inte alltid i praktiken. Det blir för mycket och för djupt och det är då jag undrar om jag kanske är på väg att tappa förståndet. *skratt*
Det är också då jag måste påminna mig själv om att inte tänka så mycket utan bara göra. Kursen säger också att detta inte är något som förstås med intellektet.
Så till det där djupa, för nu är det djupt. I del II är orden inte längre så viktiga. De är bara vägledare. Det som gäller nu är att få en direkt upplevelse av det sanna, att vara med Källan. Hela tiden.
Jag skulle vilja säga att allt har blivit lättare sedan jag började med mina samtal på morgonen. Det är idag lättare att hitta dit även under dagen. Jag har blivit bättre på att fråga vad jag ska göra och inte bara köra på som jag brukade göra förut.
Det som är svårt nu är känslan av att jag står på två olika ställen och vacklar. Det har förstås med svårigheten att vara kvar i illusionen att göra, fast med känslan att jag inte har något val om jag inte ska tappa huvudet helt. Å andra sidan vill jag inte längre leva i illusionen. Och här blir det alldeles tokigt vissa dagar, då det känns som om att jag står vid en tröskel… och om jag går över den så kommer jag inte längre att fungera ute i ”vanliga livet”. Jag vet naturligtvis att det inte är så, men för stunden är allt väldigt surrealistiskt.
Allt möjligt är som lustiga huset, totalt upp- och ned. Jag har yrsel till och från och svårt att fokusera med ögonen. Sedan jag provade ut mina nya glasögon hos optikern har det varit svårt att få skärpa, och då har jag inte ens glasögonen än. Jag glider liksom iväg med blicken och ja, lite som att ögonen fått ett eget liv. Det är svårt att förklara och jag förstår om det låter helt galet. Det är inte helt angenämt i vilket fall och jag undrar hur jag ska kunna använda glasögonen när de väl kommer, för de nya linserna med ökad styrka fick jag slänga igår efter en kvarts användning eftersom det blev för mycket att klara av just då. Jag får väl prova att använda dem hemma kortare stunder, och hoppas att det fungerar med tiden. (Vore ju trist om synen korrigerar sig åt annat håll efter alla dessa mastiga utgifter. ;-))

IMG_0380

Jag frågade om det här surrealistiska, och om dagens lektion, i mitt samtal i morse:

Du är redan hemma.
Du ser det inte ännu. Bara små glimtar till och från.
Det är för att du fortfarande känner rädsla. Rädsla för att släppa taget om denna illusoriska värld.
Du tänker – vad ska folk tro?! Tänk om jag flippar ut helt!
Du tänker – tänk om jag inte längre fungerar ute i samhället!
Du tänker – tänk om jag blir tokig och måste spärras in!
Det är en stor förändring, men det är inget som syns på ytan.
Du kommer fortfarande att röra dig som vanligt ute bland folk. Du kommer att gå till arbetet varje dag. Gå ut och äta. Handla i affären.
Skillnaden är hur du SER på det som är utanför dig, när du slutar att se separation.
När du börjar se med kärleksfulla ögon.

Andra kommer att märka att du är förändrad. Din blotta närvaro kommer att lyfta dem.
De som fortfarande lever i illusionen kommer att påbörja en helande process.
De som vill fortsätta att leva i illusionen och ännu inte är redo kommer att dra sig undan. Någon kanske försöker att gå till attack.
Konstigare än så är det inte.
Jag vet att du inte upplever det så nu. Du står med ena benet i illusionen och det andra i himmelriket. Du pendlar mellan att fortsätta döma och vara ovillig att förlåta till att vilja sträcka ut din kärlek i världen. Men du kan inte vara i båda dessa tillstånd.
Du måste släppa taget!
Det känns helt galet nu, men snart har du glömt.
Då finns bara villkorslös kärlek. Inget annat.
Ta ett litet steg i taget. Stanna ofta och lyssna.
Du blir alltid vägledd till det som ger dig glädje, om du inte stretar emot.
Om du inte dömer, förminskar dig själv eller triggas av rädsla kommer resan att bli angenäm.
Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Läkande samtal

Efter regn kommer solsken. Efter solsken kommer regn. Allt är inte bliss jämt.
Så blev jag varse igår eftermiddag då allt bara vände. Jag vet egentligen inte hur det började. Kanske med att en grannpojk kom hit och ville leka med W. Jag blev störd i det jag höll på med. Tappade allt fokus.
Det följdes av att ville W ha sin sparkcykel som står i förrådet. Den hade fastnat och medan jag slet med den rev jag ner en gammal ölburk som sprack och bokstavligt talat sprutade ner hela mig. Medan jag torkade upp (och under tiden blev avbruten av annat) ringde W på porttelefonen. Han hade ramlat och slagit upp armen som blödde.
Efter det följde diverse små händelser, som avbröt mig varje gång jag försökte sätta mig ner och koppla av, och jag var helt snurrig i huvudet när jag gick till sängs.
Jag tänkte i morse att jag idag inte kan annat än att skratta åt allt som hände igår, vilket följdes av W ropade gråtande från badrummet att han tappat sin (första) tand men att den trillat ner i avloppet. De som känner mig vet att avlopp är en uppgift jag avsäger mig och hellre gör allt annat i hemmet. Men jag fick snällt plocka isär rören och gräva.
Ingen tand trillade ut. Den låg så fint på golvet under handfatet…
Om nu någon ligger dubbelvikt på golvet av skratt så bjuder jag på detta. Helt och fullt. Jag kommer förhoppningsvis själv att göra det en annan dag. 😉
Guds vägar äro outgrundliga sägs det ju och när man sitter där i sin salighet händer alltid saker som tar ner en på jorden igen. Små tester för att se hur långt man kommit i sin praktik. Det blir bara så tvära kast ibland. Jag känner att jag inte riktigt hänger med i svängarna.

Jag vill med dagens inlägg visa på att jag inte är mer än människa. Vissa dagar orkar jag helt enkelt inte hålla energin uppe. De senaste dagarna har jag varit ganska trött. Min intention att komma upp senast 05:30 har inte fungerat. Jag somnar om. Varje morgon.
Magen har varit öm och svullen i flera veckor. Kosten behöver ses över ordentligt.
På detta har jag börjat känna en inre stress över hur jag ska få allt att gå ihop den dag jag får ett lönearbete (jag har redan ett annat viktigt arbete som jag ser det, bara att jag inte får betalt för det). Idag lägger jag ca tre till fyra timmar varje morgon på yoga, samtal/meditation, sända ut ljus och loving kindness, läsa boken, göra kursövningar samt skriva. Det kanske är svårt att tro att det går så mycket tid, men det gör det. Och då är detta bara morgonens aktiviteter.
Nu går jag all in för det och då kommer de där tankarna smygande. Rädslan för att jag ska bli tvungen att rucka på det jag brinner för den dagen jag får ett jobb. Been there done that... Det skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Jag blir mer och mer säker på att jag aldrig kommer att kunna ha ett vanligt heltidsjobb där all tid till det som är väsentligt för mig bara rinner ut i sanden. Pengar betyder inget alls i det läget.
Samtidigt känner jag i vanliga fall ingen oro alls för det här för jag vet att jag kommer att få de svar jag behöver. Jag kommer att få veta vad jag ska göra. Jag behöver bara lyssna.
Det är ingen som kommer att tvinga mig till att göra något jag inte ska göra (om jag inte låter egot tillåta det). Det är heller ingen som säger att det jag gör nu inte kan utvecklas till ett lönearbete (mer än att jag, åtminstone inte idag, ska ta betalt för det som rör ACIM). Jag har dock inte fått några exakta indikationer på hur jag skall gå tillväga ännu, och än så länge styrs jag av rädsla på detta område. Ändå känner jag tillit. Mycket tack vare morgonens samtal.
Jag ska bara släppa taget och låta Gud visa vägen.

I morgonens samtal talade både Gud och Rafael till mig:

Du behöver sova ordentligt. Se till att komma i säng tidigare så att du orkar gå upp tidigt på morgonen. Den tidiga morgontimmen gör dig alert och vaken.
När du går upp för sent blir dina energier tyngre. Du blir trött och tung i kropp och sinne.
Du behöver också se över maten. Du vet förstås att även mat är en illusion, men det finns ändå mat som är bättre för den behållare du rör dig i här på jorden.
Mat från Gud är mat som är från jorden. Från träd och buskar.
Kemikalier och fabriksproducerad mat kommer från människan, inte från Gud.
Det är inte som att du inte kan ”unna dig”, som du kallar det, men livskraften blir starkare ju renare och naturligare du äter.
Hur mår du idag till exempel?
Du är trött och tankarna grumliga. Du börjar lyssna till egot. Tillvaron känns negativ.
Du tänker på jobb och oroar dig.
Tror du inte att jag har en plan för dig? Litar du inte på att jag vet vad du ska göra?

Oroa dig inte för pengar, för lönearbete, vad andra ska tycka.
Känn tillit!

Du kommer att få veta vad du ska göra. Varje dag i livet!
Tänk inte på framtiden. Älta inte gårdagen. Lita på att allt blir som det ska.
Vårda dina tankar. Ta hand om din kropp, ty även om den är en illusion så behöver den här på jorden energi. Ju renare desto bättre. Men lägg nu inte för mycket värde i dessa ord. Du är inte en kropp. Kroppen är blott ett kommunikationsmedel, inget annat. 
Följ magkänslan och dina tankar kommer att bli klarare och renare de med.
Välsigne dig!

Tack! Tack! Tack! ❤

IMG_0263

Frukostsmoothie