Tålamod

Jag gör nu ett seriöst försök att ställa om kosten igen efter att det blivit en hel del slarv sedan jag började jobba. Med långa arbetsdagar blir jag både hungrigare och mer sugen på sött. Lätt att det råkar slinka ner en varm choklad (gjord på suspekt mjölkpulver och extremt mycket socker) på eftermiddagen eller en bulle om det bjuds på möten. Vi har därtill haft flera kalas, fulla med icke glutenfria alternativ.
Många bäckar små och jag inser att jag än en gång får stå mitt kast. Tänk att det ska vara så lätt att falla för alla frestelser och att det sedan blir till en dålig ovana. Detsamma med köttet. Jag hade nästan helt slutat och nu har jag börjat igen för att jag inte finner någon matinspiration. Fast mest är det förstås för bekvämlighets skull då det är för jobbigt att laga flera måltider varje kväll. Alla i familjen är nämligen inte lika förtjusta i att äta vegmat. 😉
Att jag är trött, har ont i halsen, hjärndimma och mår allmänt skumt har naturligtvis även med detta att göra (inte bara att jag råkat på en förkylning). Att äta rätt (för mig) är en såpass viktig del för att orka med den här årstiden (och att orka med ett heltidsjobb) att den dåliga trenden måste brytas. Jag måste vakta mig själv som en hök från och med nu. Inte minst för den andliga delen av livet, för den blir också avtrubbad p g a brist på energi/ork.

Jag ❤ ny energi!

Idag och imorgon är jag hemma och vabbar och passar samtidigt på att vila mycket själv. Tyvärr är inte W så mycket för att vila, trots feber, så jag har fått kuta runt och jaga honom och spela spel hela morgonen. Men nu är iPaden fulladdad igen så att jag får en liten stund för mig själv. 😉

Morgonens samtal:

Du känner det inom dig.
Du känner det, nu när du har tiden.
Du tror fortfarande att du måste ha ”tid” för att finna inre frid och svar.
Jag går med dig hela tiden, inte bara under en ledig dag.
Du tror att du måste tänka arbete på jobbet och plugg i skolan.
Du tror att det är så, trots att du vet att det yttre är illusioner.
Du undrar hur du ska se igenom dessa illusioner. Du undrar vad som finns bakom dem.
Du ser alla människor. Du ser hat och krig.
Allt ser så verkligt ut.
Du tar på saker. Känner med handen att något är där.
Ser du inte att du fortfarande stirrar dig blind på yttre detaljer.
Du måste börja blicka inåt. Hitta stunder till detta, oavsett vad du ägnar dig åt.
Du måste hitta kärleken till dig själv. Se ditt sanna jag. Det är där allt börjar.
Du kan inte se kärlek utanför dig om du inte känner den till dig själv.
Att älska sig själv och att värdera sig själv högt är en förutsättning för att tysta egot.
Det är dags att släppa taget om din osäkerhet nu.
Det är dags att dämpa den andra rösten kraftigt. Du kan inte lyssna till två röster samtidigt.
Ta min hand och låt mig leda dig längs den väg som blivit svår att se. Låt mig lysa upp dina steg. När ljuset inom dig tänds igen kommer min röst att höras starkare.
Prövningarnas tid är snart över.

Jag drog detta kort efteråt:

IMG_0462

Ja, jag behöver nog en stor dos tålamod nu.

Jag känner bara tacksamhet för denna dag

Man uppskattar inte en hel dag i tystnad förrän det är en bristvara.
Det är dagens note to self.
Jag blev alltså hemma från jobbet idag.
Låg länge i sängen på morgonen. Gick upp och gjorde några uppvärmande yogaövningar. Kurade sedan in mig i en varm filt och läste Jaap Sahib (äntligen!).
Gjorde en (för mig) ny meditation – Unlock the Heart (planen är att låta den vara med i 40 dagar). Tack för tipset Nina!
Åt frukost och gav mig själv en timmes reiki. Tog en promenad i det sköna vädret och njöt av varje sekund utomhus. Jag har varit helt i nuet och måste säga att jag verkligen uppskattat denna dag, trots att jag varit hemma för att jag är sjuk.

Jag har fortfarande ont i halsen, men jag mår bättre och febern är borta så imorgon blir det att gå till jobbet igen.

Dagens samtal ser ut så här i text:

Du behöver filtrera det som är omkring dig.
Vad andra gör eller inte gör är egentligen inte problemet. Problemet är det du tänker om saker eller personer på utsidan.
Strunta i det! It’s nothing! som jag bad Mooji att föra ut till världen.
Det finns inte där. Bara i ditt sinne.
Gör det du behöver göra, men blanda inte in andra i det.
Låt dig gärna inspireras av andra. Ta denna inspiration till hjälp i livet, men stanna inte kvar när det inte längre ger något. Gå bara därifrån. Tacka för det som varit och bry dig inte om ifall någon gör på ett sätt som för dig inte upplevs som rätt. När du dömer så dömer du enbart dig själv. Gå bara, även om alla andra stannar kvar.
Det är bättre att gå ensam ett litet tag än att stanna kvar i något som sakta kväver dig.
Idag har du märkt vad stunder i tystnad gör, hur du lättare hittar tillbaka till mig.
I vardagens brus är det svårare att höra min röst, den faller bort bland alla ljud. Det är lättare att färgas av kaos.
Se därför till att ta tillvara på alla chanser till tid i tystnad, för där finner du alltid en trygg hamn.

Och efter mitt samtal drog jag detta kort:

IMG_0449

Såklart! Kände det så starkt under promenaden, även om den inte gick genom något direkt naturområde, att det här är vad jag behöver för att ladda mina batterier.
Ska försöka bli bättre på att ta promenader efter jobbet. Det gör gott och det blir lättare att få ordning på kaotiska tankar.

Jag är så tacksam för denna dag!
Jag är tacksam för att jag nu ser lite ljusare på tillvaron igen.

När tiden inte riktigt räcker till

IMG_2832

Jag sörjer att jag inte längre hinner läsa Jaap Sahib på morgnarna. Det känns så tydligt att något saknas. Kan inte riktigt förklara vad det är, men jag kände mig mer grundad och närvarande när jag hade detta som rutin varje morgon.
På något vis ska jag få in det i system igen. På helgerna finns tiden och till vardags har jag ju en variant att lyssna på i Spotify. Det skulle kunna bli en mer angenäm bussresa till jobbet.

Jaap Sahib är förstås inte det enda jag saknar. Även om tiden bara är en illusion så är den ändå högst påtaglig, och jag hade önskat att dygnet kunde utökas med några timmar till.
När jag nu jobbar heltid finner jag det t ex svårt att hinna arbeta med kursen på ett helt tillfredsställande sätt. Allt jag gör blir halvdant… och vips har klockan slagit läggdags. Varje kväll är det som att någon ”stjäl” tid från mig. Antar att vi alla som arbetar har det så, men jag har verkligen svårt att bli sams med detta faktum.

Har fastnat i ett lite halvdystert läge nu, troligen för att jag känt mig småkrasslig sedan slutet av förra veckan. Var nära att gå hem från jobbet idag, men stannade kvar tiden ut ändå. Det lutar dock åt att det får bli en sjukdag imorgon. Är febrig och frusen och hela kroppen skriker efter vila. En dag under täcket kan göra underverk och förhoppningsvis får jag tillbaka lite energi till veckans två sista arbetsdagar. Vill inte gärna vara hemma då eftersom det på torsdag är möte för oss som är nyanställda och på fredag har vi kurs/konferens på ett hotell här i stan hela dagen (maten ska vara utsökt sägs det). Efter det blir det After Work, men det får vi förstås se om orken räcker till. Har ju ett barnkalas att ta mig igenom på lördag sedan. 😉

Tystnaden

Jag tänker varje dag att jag vill sätta mig ned och skriva, men det är tyst. Så tyst.
Samtalen jag har, både korta och långa blir ofta personliga. Det är inte alltid det känns aktuellt att skriva om här.
Denna vecka har också tagit på krafterna. Jag börjar ana hur dagarna kan komma att se ut, att första veckans smekmånad definitivt är över.

Livet kommer helt klart att se väldigt annorlunda ut framöver. Tror att jag har lite svårt att helt acceptera det. Det är inte så att jag ångrar mig och jag trivs fortfarande jättebra, men det är tungt för mig att vara så trött och känna mig så avtrubbad som jag gör efter jobbet.
På samma vis är det lite skönt ändå. Att vara trött efter ett dagsverke. Att ha något att prata om. Att sålla ut det som inte längre ger mig något och istället värna om det viktiga.
Och när jag skriver det gör det lite ont för bloggen har varit och är viktig för mig. Då känns det lite dystert när orden inte längre flödar. När tröttheten överröstar kreativiteten.
Det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Jag väger för- och nackdelar. Samtidigt litar jag på den vägledning jag får. Att det jag gör nu är rätt. Att jag är på rätt plats.
Tillit.

 

trust

Bilden kommer från Google.

Glädjen är endast en tanke bort

Det ser ju lite annorlunda ut med tid nu. På morgonen hinner jag med yoga, meditation och ett kort samtal. 30 min har jag på mig. Det är lite knapert, men det håller mig grundad under dagen. Jag hade någon slags intention att jag skulle yoga mer efter jobbet. Inser nu att det bara var en fin tanke. Det fungerade förra veckan när jag hade sextimmarsdagar. Nu är jag för trött. Det blir en Insight Timer-meditation varje kväll och det får duga. Jag tänker inte sätta ribban för högt den här tiden på året när tröttheten börjar sätta in. Känner mig egentligen inte missnöjd med det heller eftersom den tid jag får är kvalitetstid. Idag behöver jag inte stressa på morgonen. Jag hinner göra det jag ska och njuta av det. Ett av livets små (faktiskt ganska stort) glädjeämnen helt enkelt.

Jag har tänkt mycket det senaste på hur ACIM på något vis fört mig närmare yogan.
Det kändes ett tag som att jag höll på att stagnera, men nu har jag funnit ny inspiration och glädje i det jag gör. Har i detta bestämt mig för att helt fokusera på det som verkligen fungerar för mig. Vägen är sällan helt rak och alla är inte heller stöpta i samma form. Jag tror att vi alla behöver se över vad vi gör. Till exempel att inte låta vår osäkerhet ta över och följa någon annan blint. Detta har förvisso inte varit mitt problem för jag är som många av er vet inte någon följare. Jag plockar det bästa ur lektioner jag får av de lärare jag möter längs min väg. Efter det har jag inga större problem att släppa taget. På så vis har jag nog mer tillit till mig själv än vad jag tror ibland. Därför tilltalas jag också av dagens budskap:

Var den du är.
Följ ingen lärare fanatiskt.
Lyssna, lär och gå vidare med det du lärt dig.
Du behöver inte stanna kvar på ett enda ställe.
Låt endast det blir kvar som får ditt hjärta att sjunga. Släpp det andra.
Mig kommer du ständigt att möta i olika skepnader, men minns att jag är en och samma och att jag aldrig är långt borta. 

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Om jag så väljer, kan jag lämna den här världen helt och hållet.
Det är inte döden som gör detta möjligt, utan en förändring av sinnet när det gäller syftet med världen.

Så lyder de första två meningarna i ACIM lektion 226 Mitt hem väntar på mig. Jag skall skynda mig dit.

Jag förstår att detta och mycket av det jag skriver om är svårt att ta till sig för er som kanske aldrig ens sett boken, och inte heller börjat tänka i dessa banor.
Jag vet att jag själv blev snurrig bara av att smygtitta framåt i boken när jag började.
Det är en process att ta sig dit, och fortfarande tycker jag att det är svårt ganska ofta. Eller rättare sagt, jag förstår i teorin men inte alltid i praktiken. Det blir för mycket och för djupt och det är då jag undrar om jag kanske är på väg att tappa förståndet. *skratt*
Det är också då jag måste påminna mig själv om att inte tänka så mycket utan bara göra. Kursen säger också att detta inte är något som förstås med intellektet.
Så till det där djupa, för nu är det djupt. I del II är orden inte längre så viktiga. De är bara vägledare. Det som gäller nu är att få en direkt upplevelse av det sanna, att vara med Källan. Hela tiden.
Jag skulle vilja säga att allt har blivit lättare sedan jag började med mina samtal på morgonen. Det är idag lättare att hitta dit även under dagen. Jag har blivit bättre på att fråga vad jag ska göra och inte bara köra på som jag brukade göra förut.
Det som är svårt nu är känslan av att jag står på två olika ställen och vacklar. Det har förstås med svårigheten att vara kvar i illusionen att göra, fast med känslan att jag inte har något val om jag inte ska tappa huvudet helt. Å andra sidan vill jag inte längre leva i illusionen. Och här blir det alldeles tokigt vissa dagar, då det känns som om att jag står vid en tröskel… och om jag går över den så kommer jag inte längre att fungera ute i ”vanliga livet”. Jag vet naturligtvis att det inte är så, men för stunden är allt väldigt surrealistiskt.
Allt möjligt är som lustiga huset, totalt upp- och ned. Jag har yrsel till och från och svårt att fokusera med ögonen. Sedan jag provade ut mina nya glasögon hos optikern har det varit svårt att få skärpa, och då har jag inte ens glasögonen än. Jag glider liksom iväg med blicken och ja, lite som att ögonen fått ett eget liv. Det är svårt att förklara och jag förstår om det låter helt galet. Det är inte helt angenämt i vilket fall och jag undrar hur jag ska kunna använda glasögonen när de väl kommer, för de nya linserna med ökad styrka fick jag slänga igår efter en kvarts användning eftersom det blev för mycket att klara av just då. Jag får väl prova att använda dem hemma kortare stunder, och hoppas att det fungerar med tiden. (Vore ju trist om synen korrigerar sig åt annat håll efter alla dessa mastiga utgifter. ;-))

IMG_0380

Jag frågade om det här surrealistiska, och om dagens lektion, i mitt samtal i morse:

Du är redan hemma.
Du ser det inte ännu. Bara små glimtar till och från.
Det är för att du fortfarande känner rädsla. Rädsla för att släppa taget om denna illusoriska värld.
Du tänker – vad ska folk tro?! Tänk om jag flippar ut helt!
Du tänker – tänk om jag inte längre fungerar ute i samhället!
Du tänker – tänk om jag blir tokig och måste spärras in!
Det är en stor förändring, men det är inget som syns på ytan.
Du kommer fortfarande att röra dig som vanligt ute bland folk. Du kommer att gå till arbetet varje dag. Gå ut och äta. Handla i affären.
Skillnaden är hur du SER på det som är utanför dig, när du slutar att se separation.
När du börjar se med kärleksfulla ögon.

Andra kommer att märka att du är förändrad. Din blotta närvaro kommer att lyfta dem.
De som fortfarande lever i illusionen kommer att påbörja en helande process.
De som vill fortsätta att leva i illusionen och ännu inte är redo kommer att dra sig undan. Någon kanske försöker att gå till attack.
Konstigare än så är det inte.
Jag vet att du inte upplever det så nu. Du står med ena benet i illusionen och det andra i himmelriket. Du pendlar mellan att fortsätta döma och vara ovillig att förlåta till att vilja sträcka ut din kärlek i världen. Men du kan inte vara i båda dessa tillstånd.
Du måste släppa taget!
Det känns helt galet nu, men snart har du glömt.
Då finns bara villkorslös kärlek. Inget annat.
Ta ett litet steg i taget. Stanna ofta och lyssna.
Du blir alltid vägledd till det som ger dig glädje, om du inte stretar emot.
Om du inte dömer, förminskar dig själv eller triggas av rädsla kommer resan att bli angenäm.
Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.