Min dag

Ett lite längre yogapass på morgonen, Jaap Sahib, Unlock the Heart (dag 36), morgonpromenad (så saknad) efter lämning på skolan, reiki, meditation, avkoppling.
Bara så. Kräver inte mycket mer av en ledig dag. Åtminstone finns inte orken till så mycket mer just idag. Nästa vecka hoppas jag dock på en mysig lunch-fika med en vän som jag saknat och inte haft tid att träffa sedan jag började jobba (vi träffades ju nästan en gång i veckan förut).
Jag känner i hela kroppen hur välbehövliga dessa lediga dagar kommer att bli. Idag har jag förvisso inte hunnit njuta så mycket som jag borde för hjärnan är fortfarande uppe i varv. Det är alltså främst huvudet som behöver vila.
Har varit så extremt mycket att ta in att det vissa dagar känts som att huvudet ska explodera. På samma gång är ”smekmånaden” över och jag förväntas kunna allt nu.
Det är också stressande för jag är inte färdig med mina frågor än. Mitt huvud kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Inte dagar när tempot är högt, och det är det i kassa/reception. Mycket högre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så mycket man förväntas ta itu med när man sitter där (och som de flesta av er vet är många bollar i luften inte min kopp te).
Jag är ändå otroligt tacksam när patienter kommer fram till mig och säger att jag är så lugnt och harmonisk, att de upplever sig som trygga när de pratar med mig (de skulle bara veta hur det känns inombords en del dagar). Så något har jag väl ändå fått med mig från yogan. Närvaron. Lugnet. Att det kanske trots allt inte alltid syns utåt hur stressad jag är.
I detta märker jag också tydligt hur utgången av dagen blir beroende på mitt inre tillstånd. När det blir för mycket stress omkring hamnar jag lätt i negativt tänkande och då slutar det också på ett liknande vis. De dagar jag är positiv eller åtminstone mer neutral så går det bättre. Tyvärr är detta inte alltid så lätt att styra över eftersom jag, när jag är utarbetad, blir för trött (och hjärntrött) för att klara av att hålla optimismen uppe.
Jag hoppas alltså att mina lediga dagar mitt i veckan ska vara den där biten som hjälper mig att landa efter veckans två mest hektiska dagar och för att orka med de sista två, som oftast är lugnare. Jag trivs ju ändå med det jag gör, när det kommer till de administrativa uppgifterna. Det är egentligen bara kassan som är den där taggen i sidan.

Men nu har jag inte tid att sitta här mer. Dagen är inte slut än och nu väntar lunch följt av samtal, soffa och bok.

IMG_0553

Den här bilden beskriver mig bra idag.
Insight Timer eller mantran i lurarna,
lite ärrig, lite fluffig, lite grå och filtrerad.

Tålamod

Jag gör nu ett seriöst försök att ställa om kosten igen efter att det blivit en hel del slarv sedan jag började jobba. Med långa arbetsdagar blir jag både hungrigare och mer sugen på sött. Lätt att det råkar slinka ner en varm choklad (gjord på suspekt mjölkpulver och extremt mycket socker) på eftermiddagen eller en bulle om det bjuds på möten. Vi har därtill haft flera kalas, fulla med icke glutenfria alternativ.
Många bäckar små och jag inser att jag än en gång får stå mitt kast. Tänk att det ska vara så lätt att falla för alla frestelser och att det sedan blir till en dålig ovana. Detsamma med köttet. Jag hade nästan helt slutat och nu har jag börjat igen för att jag inte finner någon matinspiration. Fast mest är det förstås för bekvämlighets skull då det är för jobbigt att laga flera måltider varje kväll. Alla i familjen är nämligen inte lika förtjusta i att äta vegmat. 😉
Att jag är trött, har ont i halsen, hjärndimma och mår allmänt skumt har naturligtvis även med detta att göra (inte bara att jag råkat på en förkylning). Att äta rätt (för mig) är en såpass viktig del för att orka med den här årstiden (och att orka med ett heltidsjobb) att den dåliga trenden måste brytas. Jag måste vakta mig själv som en hök från och med nu. Inte minst för den andliga delen av livet, för den blir också avtrubbad p g a brist på energi/ork.

Jag ❤ ny energi!

Idag och imorgon är jag hemma och vabbar och passar samtidigt på att vila mycket själv. Tyvärr är inte W så mycket för att vila, trots feber, så jag har fått kuta runt och jaga honom och spela spel hela morgonen. Men nu är iPaden fulladdad igen så att jag får en liten stund för mig själv. 😉

Morgonens samtal:

Du känner det inom dig.
Du känner det, nu när du har tiden.
Du tror fortfarande att du måste ha ”tid” för att finna inre frid och svar.
Jag går med dig hela tiden, inte bara under en ledig dag.
Du tror att du måste tänka arbete på jobbet och plugg i skolan.
Du tror att det är så, trots att du vet att det yttre är illusioner.
Du undrar hur du ska se igenom dessa illusioner. Du undrar vad som finns bakom dem.
Du ser alla människor. Du ser hat och krig.
Allt ser så verkligt ut.
Du tar på saker. Känner med handen att något är där.
Ser du inte att du fortfarande stirrar dig blind på yttre detaljer.
Du måste börja blicka inåt. Hitta stunder till detta, oavsett vad du ägnar dig åt.
Du måste hitta kärleken till dig själv. Se ditt sanna jag. Det är där allt börjar.
Du kan inte se kärlek utanför dig om du inte känner den till dig själv.
Att älska sig själv och att värdera sig själv högt är en förutsättning för att tysta egot.
Det är dags att släppa taget om din osäkerhet nu.
Det är dags att dämpa den andra rösten kraftigt. Du kan inte lyssna till två röster samtidigt.
Ta min hand och låt mig leda dig längs den väg som blivit svår att se. Låt mig lysa upp dina steg. När ljuset inom dig tänds igen kommer min röst att höras starkare.
Prövningarnas tid är snart över.

Jag drog detta kort efteråt:

IMG_0462

Ja, jag behöver nog en stor dos tålamod nu.

Jag känner bara tacksamhet för denna dag

Man uppskattar inte en hel dag i tystnad förrän det är en bristvara.
Det är dagens note to self.
Jag blev alltså hemma från jobbet idag.
Låg länge i sängen på morgonen. Gick upp och gjorde några uppvärmande yogaövningar. Kurade sedan in mig i en varm filt och läste Jaap Sahib (äntligen!).
Gjorde en (för mig) ny meditation – Unlock the Heart (planen är att låta den vara med i 40 dagar). Tack för tipset Nina!
Åt frukost och gav mig själv en timmes reiki. Tog en promenad i det sköna vädret och njöt av varje sekund utomhus. Jag har varit helt i nuet och måste säga att jag verkligen uppskattat denna dag, trots att jag varit hemma för att jag är sjuk.

Jag har fortfarande ont i halsen, men jag mår bättre och febern är borta så imorgon blir det att gå till jobbet igen.

Dagens samtal ser ut så här i text:

Du behöver filtrera det som är omkring dig.
Vad andra gör eller inte gör är egentligen inte problemet. Problemet är det du tänker om saker eller personer på utsidan.
Strunta i det! It’s nothing! som jag bad Mooji att föra ut till världen.
Det finns inte där. Bara i ditt sinne.
Gör det du behöver göra, men blanda inte in andra i det.
Låt dig gärna inspireras av andra. Ta denna inspiration till hjälp i livet, men stanna inte kvar när det inte längre ger något. Gå bara därifrån. Tacka för det som varit och bry dig inte om ifall någon gör på ett sätt som för dig inte upplevs som rätt. När du dömer så dömer du enbart dig själv. Gå bara, även om alla andra stannar kvar.
Det är bättre att gå ensam ett litet tag än att stanna kvar i något som sakta kväver dig.
Idag har du märkt vad stunder i tystnad gör, hur du lättare hittar tillbaka till mig.
I vardagens brus är det svårare att höra min röst, den faller bort bland alla ljud. Det är lättare att färgas av kaos.
Se därför till att ta tillvara på alla chanser till tid i tystnad, för där finner du alltid en trygg hamn.

Och efter mitt samtal drog jag detta kort:

IMG_0449

Såklart! Kände det så starkt under promenaden, även om den inte gick genom något direkt naturområde, att det här är vad jag behöver för att ladda mina batterier.
Ska försöka bli bättre på att ta promenader efter jobbet. Det gör gott och det blir lättare att få ordning på kaotiska tankar.

Jag är så tacksam för denna dag!
Jag är tacksam för att jag nu ser lite ljusare på tillvaron igen.

När tiden inte riktigt räcker till

IMG_2832

Jag sörjer att jag inte längre hinner läsa Jaap Sahib på morgnarna. Det känns så tydligt att något saknas. Kan inte riktigt förklara vad det är, men jag kände mig mer grundad och närvarande när jag hade detta som rutin varje morgon.
På något vis ska jag få in det i system igen. På helgerna finns tiden och till vardags har jag ju en variant att lyssna på i Spotify. Det skulle kunna bli en mer angenäm bussresa till jobbet.

Jaap Sahib är förstås inte det enda jag saknar. Även om tiden bara är en illusion så är den ändå högst påtaglig, och jag hade önskat att dygnet kunde utökas med några timmar till.
När jag nu jobbar heltid finner jag det t ex svårt att hinna arbeta med kursen på ett helt tillfredsställande sätt. Allt jag gör blir halvdant… och vips har klockan slagit läggdags. Varje kväll är det som att någon ”stjäl” tid från mig. Antar att vi alla som arbetar har det så, men jag har verkligen svårt att bli sams med detta faktum.

Har fastnat i ett lite halvdystert läge nu, troligen för att jag känt mig småkrasslig sedan slutet av förra veckan. Var nära att gå hem från jobbet idag, men stannade kvar tiden ut ändå. Det lutar dock åt att det får bli en sjukdag imorgon. Är febrig och frusen och hela kroppen skriker efter vila. En dag under täcket kan göra underverk och förhoppningsvis får jag tillbaka lite energi till veckans två sista arbetsdagar. Vill inte gärna vara hemma då eftersom det på torsdag är möte för oss som är nyanställda och på fredag har vi kurs/konferens på ett hotell här i stan hela dagen (maten ska vara utsökt sägs det). Efter det blir det After Work, men det får vi förstås se om orken räcker till. Har ju ett barnkalas att ta mig igenom på lördag sedan. 😉

Se med spänning fram emot varje ny dag

Det har varit tyst här ett tag. Det kommer att fortsätta att vara tyst framöver också.
När jag nu befinner mig ute i ”verkliga livet” igen finns inte längre tiden. Åtminstone inte utan det blir ett stressmoment.
När jag var hemma hade jag all tid i världen. Då hade jag så mycket tid att jag inte riktigt tog tillvara på den. Idag behöver jag prioritera det som är viktigast, och det är förstås familjen tätt följt av vila och avkoppling.
Det här är på inget vis ett avsked (no worries), utan mer ett konstaterande att det som behöver skrivas och delas blir skrivet när andan faller på, eller när jag blir ombedd att dela något speciellt.

Det är en ganska stor omställning att gå ut i arbetslivet och hamna i en miljö som är helt främmande mot hur jag levt det senaste året. Många tankar har snurrat i mitt huvud.
Jag har känt rädsla för att jag måste överge några av de rutiner jag uppskattat.
Ändå har jag hel tiden haft en lugnande hand på min axel som varsamt talat om för mig att det måste vara så här, att det nu är en tid av förändring. Förändringar som kan verka skrämmande till en början eftersom jag, åtminstone tillfälligt, måste lämna ifrån mig den trygga filt jag haft om mig under årets alla månader.
Det går ändå inte att komma ifrån att denna filt består av yttre ting. Jag får veta att jag inte längre behöver den.

Jag känner en viss dysterhet när jag skriver detta. Kanske för att jag är extra trött idag. Det är väl också så att förändring tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att saker och ting inte längre är som för bara en vecka sedan.
Dyster är jag dock inte, egentligen. Jag har haft en fantastiskt vecka och jag trivs jättebra på nya jobbet. Det är mycket att ta in och huvudet har varit fullt när jag kommit hem på eftermiddagarna (är glad att jag fick starta på 75%), men det känns som att jag äntligen kommit dit där jag ska vara. Känner mig så välkommen på min nya arbetsplats.
Det är fint att vara med i ett riktigt sammanhang igen. Att ha någonstans att gå varje dag.
Imorgon är det heltid som gäller och det kommer nog att bli ett par trötta veckor för både mig och W (som får vara i skolan i nära tio timmar varje dag). Då är det extra viktigt att ta sig tiden att vila och bara vara när vi kommit hem.
Jag sitter ju framför en dator i stort sett hela dagen på jobbet och därför lockar det inte heller lika mycket att sätta mig framför datorn även efter arbetstid. Det är tröttsamt för huvudet.

Nu ska jag ta tillvara på denna dags sista timmar och avslutar med texten från dagens samtal:

Lugn och stillhet.
Det är vad du behöver nu.
Lägg inte ännu en sten sten i ryggsäcken, och ställ inte en massa krav på dig själv att det ska vara si eller så.
Livet ser annorlunda ut nu. Du verkar på en annan nivå.
Vissa kanaler behöver du koppla bort ett tag.
En del är inte längre aktuellt, som du själv märkt.
Ta tiden att komma in i detta nya nu och oroa dig inte för att du ska ”missa något”.
Det är snarare så att du missar det väsentliga om du fastnar i den virtuella världen.
Var sak har sin plats.
Det kan kännas ensamt en tid, men lita på mig när jag säger till dig att du har en uppgift att fullfölja, och den måste du utföra i möten med andra.
Du går din egen väg nu, men du är aldrig ensam. Jag leder dig dit du skall gå.
Släpp taget om det andra och se med spänning fram emot varje ny dag.

IMG_3259

Ego traps


Den här texten var så underbar och tänkvärd att jag var tvungen att dela den. 🙂

Bilden har jag hittat i Facebook-flödet. 

Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.

Det har varit några dagar av noll inspiration. Det har varit några dagar av ytlighet – herregud, vad jag ska ha på mig när jag börjar på det nya jobbet. Av rännande runt på stan panikletandes efter en ny garderob. Av att komma hem helt slutkörd utan att ha hittat något. (Jag avskyr verkligen att gå på stan och ännu mer att prova kläder.)
Det har också varit dagar av känslighet. Där tårarna varit nära ytan. Mycket tänk på mamma. Hur ensam hon måste ha känt sig de sista åren i livet.
Klippte mig förresten hos hennes frisör i fredags. Det var något (läs någon = mamma) som drog mig dit. Något jag behövde säga. Även något jag behövde höra.
Hon visste allt om W och berättade att han var mammas ögonsten, att hon ofta visat kort på honom och var så stolt. Något hon aldrig någonsin visat för mig. Känslorna var väl dolda. Just därför är jag så glad att jag gick dit, att jag fick veta detta. Att jag fick höra om en sida som tydligen bara hennes frisör fick ta del av. Tror att mamma ville att jag skulle få veta detta.
Nu får minnet av mamma leva vidare genom att jag blir ny kund, för ja jag blev nöjd med klippningen.

De senaste dagarna har därtill präglats av svårigheterna att anpassa mig i världen. Jag känner mig främmande för allt som pågår (som vanligt) omkring mig. Vet inte längre vad jag ska säga och göra. Det tar emot att göra som jag brukar.
Jag orkar inte längre lyssna till drama och sjukdomssnack. Känner hur jag drar en lång inre suck och liksom glider iväg i tankarna. Jag kopplar bort.
Vissa dagar känns allt så meningslöst att jag knappt står ut. Borde jag inte vara lycklig nu?! Varför är allt så svart då? Varför försvinner inte den där tyngden från mina axlar? Varför vill jag bara gråta och dra täcket över huvudet?
Jag är yr. Känner mig förvirrad. Som om att jag gått vilse i en gigantisk labyrint.
Hur länge ska dessa omställningssymtom pågå?

Jag frågar idag – hur ska jag härda ut i illusionens värld?

Allt sitter i ditt sinne. Det är där du måste börja.
Det är i ditt sinne du tänker att du ser krig, ilska, bråk, provokationer, gnäll och drama.
Vad tänker du just nu?!
Du tänker att det är jobbigt. Att du tar stora kliv framåt och att alla andra står kvar och stampar på samma ställe. Du känner dig ensam och förvirrad.
Du undrar om du är på väg att bli tokig. Ser ingen ände på eländet. Undrar varför du inte känner glädje. Undrar varför du inte svävar på små moln.
Vad tänker du?!
Ser du inte att det är DINA tankar som gör dig olycklig. 
Det är dina jämförelser över hur du tror att det ska vara.
Hon är glad. Han är glad. Då borde jag också vara det.
Du jämför hela tiden. Tycker att livet är orättvist.
Övervaka dina tankar och ord under dagen.
Vad ser du där? Vad hör du?
Där får du dina svar.
Ingen säger att du måste tänka positiva tankar dygnets alla vakna timmar.
Det räcker att betrakta. Vara medveten om vad som finns där.
Titta på tankarna. Förlåt och släpp taget. Säg:
”Jag skall förlåta och detta kommer att försvinna.”
Var betraktaren.
När du bara stilla tittar på vad som finns i ditt sinne så släpper du till slut tankarna på attack – försvar. Du bara är.
Det är ingen som säger att du måste le hela tiden eller vara i ett konstant tillstånd av salighet.
Allt blir neutralt till slut. 
Andra ser ditt ljus även om du inte gör det själv. Alla kanske inte förstår exakt vad de ser, men du märker ju att en del tittar på dig som om att de ”upptäcker” något.
Du är Guds ljus och kärlek. Det kan ingenting ändra på.
Övergången kan kännas svår. Det är inget du behöver ha dåligt samvete över, eller börja analysera. Det bara är.
Gör du bara det du ska göra och lyssnar innan du handlar så kommer du att känna dig mer stadigt förankrad i din sanning.

IMG_0362