Lektion 17, Jag ser inga neutrala ting.

iseenoneutralthings

Tanken kommer alltid först och på detta följer hur jag uppfattar tingen på utsidan.
Med andra ord, jag kan inte se några neutrala ting eftersom jag inte har några neutrala tankar.

Idag tänker jag föreslå att du övervakar dina tankar under dagen och kvällen.
Hur reagerar du när du tittar på olika föremål, när du möter olika människor osv?
Inser du att det inte är föremålet eller personen i sig som triggar dig?
Se istället om du kan fånga tanken bakom. Det finns alltid en tanke där, även om den kan vara väl dold.
Ett liten påminnelse bara: du ska inte analysera det som dyker upp. Bara titta och sedan släppa taget. Se det som en rolig lek, som en upptäcktsresa i sinnet.

Önskar dig en spännande dag!
Kärlek & frid ❤

Lektion 16, Jag har inga neutrala tankar.

Jag har inga neutrala tankar.

Allt jag ser kommer från mina tankar, och eftersom mina tankar inte är neutrala ser jag ingenting på ett neutralt vis.
Varje tanke jag tänker resulterar antingen i kärlek eller rädsla.

Den här tanken om debatten på tv är inte en neutral tanke.
Den här tanken om djurskötseln är inte en neutral tanke.
Den här tanken om min son är inte en neutral tanke.

Så här ser tillämpningen av dagens lektion ut.

Vad ser du när du tittar på dina tankar?
Dömer du någon som inte tycker som du?
Oroar du dig för ekonomin?
Tänker du att du vill, men inte vågar?

Märker du att det finns det ett mönster i det du tänker och det du ser på utsidan?

ihavenoneutralthoughts

Lektion 15, Mina tankar är bilder jag gjort.

Mina tankar är bilder jag gjort.

Sant seende har ingenting med det jag ser på utsidan att göra.
Sant seende sker inte genom kroppens ögon.
Jag tror att det jag ser är på riktigt, men det är bara illusioner.
Jag tror att jag ser eftersom det är den funktion jag gett de fysiska ögonen.
Men det jag ser med mina fysiska ögon är bara bilder jag skapat via de tankar jag tänker.

För en del av er blir de här lektionerna säkert allt konstigare.
Det är väl klart att jag ser med mina ögon, tänker du.
Men är det så? Är det inte bara en bild skapad i tanken? En bild som är kopplad till det förgångna på något vis.
Hur vet du att det är ett bord som står framför dig? Hur vet du vad det ska användas till?
Allt är inlärt tidigare i livet. Vi vet vad olika typer av mat smakar, hur saker kan användas och varje gång vi ser ett visst föremål tänker vi något… och skapar en bild.
Vi ser aldrig på något med helt neutrala ögon.

När jag mediterar använder jag mig av en annan typ av ”seende”.
Jag kan inte med ord förklara exakt det som sker.
Det är förnimmelser och intuition. En känsla av att bara veta.
Jag ”ser”, men inte som att titta med ögonen. Mina ögon är slutna, men jag ”ser” ändå.
Jag ”ser” det jag behöver se just då.
Det har ingenting att göra med hur jag använder synen t ex på jobbet, eller när jag tittar på tv.
Däremot kan vi alla öva oss i att använda den inre synen i alla situationer. Inte bara i meditation, bön eller vad vi väljer att kalla den stund då vi stänger av omvärlden för en stund och hittar till vårt center.
När vi stillar oss på detta vis lär vi oss att allt oftare vara i stunden, på den plats där vi kan se på allt med neutrala ögon. På den plats där allt bara är.

mythoughtsareimages

Lektion 12, Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Jag tror att jag ser en förskräcklig värld.
Jag tror att jag ser en fientlig värld.
Jag tror att jag ser en sjuk värld.
Jag tror att jag ser en tragiskt värld.

Men jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.

Meningarna kan tillämpas även på positiva intryck av världen. Ser jag en god värld så förutsätter det nämligen att det finns en motsats också.

Så… jag tror att jag blir upprörd för att jag ser allt elände i världen. Krig, mord, våldtäkter, sjukdom, katastrofer, mobbing, fattigdom, orättvisa.
Allt detta dömer jag på olika vis. Jag ger världen dess egenskaper. Jag säger att världen är sjuk och fientlig. Men världen i sig själv är… ingenting.
Jag ser allt detta. Jag tänker alla dessa tankar. Jag berättar för andra att jag tycker att den här jorden är en hemsk plats att bo på. Att många av de människor som bor här är onda.
Allt detta gör jag, och allt detta skapar. Jag skapar det jag ser på min bioduk.
Jag delar med mig av mitt skräp och får min broder att skapa tillsammans med mig.
Utan medvetenhet sprider detta ringar på vattnet.
Det är klart att världen är förskräcklig. Det ser jag ju på tv. Det läser jag i tidningen. Det säger grannen. Och det säger jag med. Vi pratar om det dagarna i ända.
Han gjorde si. Hon gjorde så. Det är ju inte klokt som de beter sig!
Jag har ont. Jag är sjuk. Varför blir jag aldrig frisk?
De flesta av oss funderar inte ens över varför allt detta skapas.
Vill inte förstå att kroppen faktiskt inte blir sjuk helt av sig själv.
Vill inte förstå att det inte är en person ensam som startar ett krig.

Allt börjar med mig. Vill jag ha till en förändring får jag skapa den själv.
Inget förändras av att jag konstant dras in i mitt påhittade drama på utsidan.
Inget förändras av att jag sitter hemma framför tv:n och klagar på allt hemskt som händer i världen och säger att någon borde göra något.
Vill jag ha fred så får jag börja med att bli fredlig själv. Vill jag mötas av respekt så får jag bemöta andra med respekt. Vill jag slippa lyssna till skvaller så får jag sluta att skvallra om andra. Vill jag att kassören ska vara trevligare så får jag börja med att le och vara trevlig själv. Simple as that!
Att säga att jag inte kan förändra något helt ensam handlar bara om rädsla. Rädsla för att faktiskt förändra något… för ofta vill vi vara kvar i vårt drama. Vi säger att vi vill ha förändring, men när det väl gäller – hur var det nu med det?

Världen utanför mig är ingenting. Den är meningslös.
Men så länge jag är i den här kroppen så kommer världen att finnas där.
Jag kan då göra den till en angenämare plats att vara på genom att välja vad jag vill ha i den. Ibland kan det räcka med att bara acceptera att saker & ting är som de är just nu.
I acceptansen sker många mirakel.

Namaste ❤

IMG_0093

ACIM 2018

Redan när jag startade den här bloggen så hade jag med mig tanken att jag skulle skriva något om varje lektion i ACIM. På samma gång kändes det inte rätt att börja mitt i.
Jag vill börja från lektion 1 och köra igenom alla 365 lektionerna. Skriva och dela med mig av mina egna upplevelser och tankar kring varje lektion.
Så jag har väntat. Väntat på att jag själv ska bli klar med det här första året. Och på söndag gör jag sista lektionen, så att jag kan starta på nytt 1 januari 2018.
Lite har jag förstås varit tvungen att ”fuska” eftersom jag började med lektion 1 en bit in i januari detta år. Några dubbellektioner har det blivit, men så här mot slutet har jag inte upplevt det som ett problem. Allt hänger samman. Förstår du i sanning en enda lektion så förstår du dem alla, heter det ju.
Jag har repeterat ganska friskt under året som gått också, framför allt i och med Living in Purpose-kursen. Är nu inne på slutetappen (vecka 23 av 24).
Det har således blivit dags att göra något av allt det jag studerat och praktiserat. I första hand blir det detta projekt. Längre än så har jag inte funderat ännu.
Jag misstänker dock att januari månad kommer att bli lite knagglig eftersom jag fortfarande arbetar då, men efter det är jag fri och och kreativiteten kommer förhoppningsvis att flöda igen. Jag får äntligen styra mina tider igen och kan släppa taget om en stor del av alla måsten.
Lektionerna kommer jag att lägga upp antingen här eller på Instagram, ibland kanske både och. Det blir som det blir.

Nu önskar jag dig ett Gott Nytt År och hoppas att du får en fin början på 2018! ❤

IMG_0640

I bakgrunden glänser stjärnorna ändå

I år upplever jag inte den där julstämningen jag gjorde förra året.
Slöjan mellan världarna var tunnare då.
I år är jag mest trött.
Två dagar kvar. Sedan får jag vara ledig i tio dagar.
Efter det är det bara femton arbetsdagar kvar.

Det har varit så mycket turbulens i mitt inre det senaste.
Längtar efter lugn. Frid. Tystnad.
Jag försöker att möta mitt motstånd med acceptans.
Istället för att kämpa emot och låtsas att något är på ett annat vis så accepterar jag ilskan, tröttheten och frustrationen. Jag accepterar att jag inte kan förlåta allt just nu.
Jag låter allt blossa upp och vara som det är. Och faktiskt släpper turbulensen sitt grepp. Det blir tyst. Om så bara för en stund.
Jag kommer att gå åt rätt håll igen. Slöjan kommer att släppa igenom sitt skimmer igen.
Kontakten kommer att bli starkare. Flödet likaså.

Detta år har egentligen varit ett bra år. Jag blickar tillbaka på många fina saker.
ACIM, Living in Purpose, kurserna i yoga och healing, Gran Canaria & Varberg och all inspiration under större delen av året.
Jag hoppas på att fortsätta i detta spår under 2018. Det kanske inte finns pengar till en utlandsresa igen, men jag hoppas på mycket yoga, skrivande och att få sprida helande ut i världen.

IMG_0286

Bild från Google

Let that shit go

Det är verkligen prövningarnas tid och jag fick i fredags bita mig rejält i tungan igen.
Och trots helgledigheten har jag liksom inte kunnat släppa taget. Jag pendlar mellan frid och att nästintill explodera, när agget som från ingenstans hoppar fram som gubben i lådan. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget.
I tanken läxar jag upp. Får den nedlåtande människan att chockad trilla ner i en stol av rädsla för mitt utbrott. Där allt det svarta bara väller ut. Alla grodor som finns hoppar ut. Näven i bordet och dörren som skångar när jag smäller igen den efter mig…
Förstår inte var all denna ilska kommer ifrån. Eller jo… det gör jag… för naturligtvis är det minnet från gamla oförrätter. Fast det värsta är nog ilskan jag känner mot mig själv för att jag alltid är så konflikträdd. Att orden alltid stockar sig och inte kommer ut. Att jag aldrig kommer mig för att säga allt det där som jag gör i tanken.
Samtidigt är jag glad att jag inte låter grodorna hoppa ut. Jag vill inte göra läget mer infekterat än vad det är. Säger jag det jag vill säga sprider jag agget och det är bara jag själv som får tillbaka skiten. Istället försöker jag mig på att ha medkänsla med den tragiska människan, som inte kan ha det lätt att leva med sig själv.
Jag ska förlåta och detta kommer att försvinna.
Förr om åren var det läge att öva på att säga ifrån. Idag är det läge att öva på att hålla tyst. Men för att det ska fungera måste jag också klara av att släppa taget om ilskan innan den äter upp mig inifrån.

Jag tar upp detta under morgonens samtal. Frågar vad jag ska göra för att förlåta dem som är så svåra att förlåta.

Du måste behålla ditt lugn. Släpp inte ut vreden för då växer den i styrka. Håll den under kontroll, utan att rikta den utåt.
Fortsätt att upprepa dina förlåtande mantran. Även om de för stunden inte betyder något alls för dig och bara upplevs som meningslösa så kommer de att fungera till slut.
Efter ett tag märker du att du blir lugnare inombords.
Jag vet att du upplever det som att du blir testad, att det vissa dagar känns som att du ska explodera av hat. Ja, på sätt och vis är det ett test. Det är egot som kämpar för sin överlevnad. Och ju mer du prövas desto säkrare kan du vara på att det du gör fungerar.
Så fortsätt. Ge inte upp. Upprepa dina mantran tills dess att du förstår dem. Upprepa dem tills dess att förlåtelsen är en del av dig.
Förlåtelsen är lätt, den behövs inte ens, men så länge du lyssnar till den andra rösten kommer du att uppleva det som svårt att förlåta.
Hur svårt det än är så försök ändå att fokusera på det du tycker om hos din broder. Se detta och öva på förlåtelse. Tappa inte bort dig för ett ögonblick.
Du kommer att stå som vinnare i denna konflikt. Du har redan vunnit.
Du kommer att känna inre frid och det kommer en dag när förlåtelsen inte längre behövs, för du vet att det inte finns något att förlåta.

– Det låter så enkelt, men är så svårt just nu. Agget blossar upp hela tiden och jag känner mig hjälplös inför dess styrka.

Jag vet att det är svårt för dig, men jag ber dig än en gång att inte ge upp. Fortsätt att förlåta. Förr än du anar släpper agget taget. Och det sker inte genom att du håller dig undan, stannar hemma eller avslutar en anställning. Förlåtelsen måste ske i hjärtat. Den försvinner inte bara för att du inte träffar personen längre (det vet du mycket väl). 
Du måste göra detta arbete själv. Jag är alltid med dig och vägleder dig, men förlåtelsen måste komma från dig.
Och en sista sak: anklaga inte dig själv för att du inte lyckas med en gång. Du kan inte rasera allt du byggt upp under en livstid på några få dagar.

IMG_0661