I bakgrunden glänser stjärnorna ändå

I år upplever jag inte den där julstämningen jag gjorde förra året.
Slöjan mellan världarna var tunnare då.
I år är jag mest trött.
Två dagar kvar. Sedan får jag vara ledig i tio dagar.
Efter det är det bara femton arbetsdagar kvar.

Det har varit så mycket turbulens i mitt inre det senaste.
Längtar efter lugn. Frid. Tystnad.
Jag försöker att möta mitt motstånd med acceptans.
Istället för att kämpa emot och låtsas att något är på ett annat vis så accepterar jag ilskan, tröttheten och frustrationen. Jag accepterar att jag inte kan förlåta allt just nu.
Jag låter allt blossa upp och vara som det är. Och faktiskt släpper turbulensen sitt grepp. Det blir tyst. Om så bara för en stund.
Jag kommer att gå åt rätt håll igen. Slöjan kommer att släppa igenom sitt skimmer igen.
Kontakten kommer att bli starkare. Flödet likaså.

Detta år har egentligen varit ett bra år. Jag blickar tillbaka på många fina saker.
ACIM, Living in Purpose, kurserna i yoga och healing, Gran Canaria & Varberg och all inspiration under större delen av året.
Jag hoppas på att fortsätta i detta spår under 2018. Det kanske inte finns pengar till en utlandsresa igen, men jag hoppas på mycket yoga, skrivande och att få sprida helande ut i världen.

IMG_0286

Bild från Google

Let that shit go

Det är verkligen prövningarnas tid och jag fick i fredags bita mig rejält i tungan igen.
Och trots helgledigheten har jag liksom inte kunnat släppa taget. Jag pendlar mellan frid och att nästintill explodera, när agget som från ingenstans hoppar fram som gubben i lådan. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget.
I tanken läxar jag upp. Får den nedlåtande människan att chockad trilla ner i en stol av rädsla för mitt utbrott. Där allt det svarta bara väller ut. Alla grodor som finns hoppar ut. Näven i bordet och dörren som skångar när jag smäller igen den efter mig…
Förstår inte var all denna ilska kommer ifrån. Eller jo… det gör jag… för naturligtvis är det minnet från gamla oförrätter. Fast det värsta är nog ilskan jag känner mot mig själv för att jag alltid är så konflikträdd. Att orden alltid stockar sig och inte kommer ut. Att jag aldrig kommer mig för att säga allt det där som jag gör i tanken.
Samtidigt är jag glad att jag inte låter grodorna hoppa ut. Jag vill inte göra läget mer infekterat än vad det är. Säger jag det jag vill säga sprider jag agget och det är bara jag själv som får tillbaka skiten. Istället försöker jag mig på att ha medkänsla med den tragiska människan, som inte kan ha det lätt att leva med sig själv.
Jag ska förlåta och detta kommer att försvinna.
Förr om åren var det läge att öva på att säga ifrån. Idag är det läge att öva på att hålla tyst. Men för att det ska fungera måste jag också klara av att släppa taget om ilskan innan den äter upp mig inifrån.

Jag tar upp detta under morgonens samtal. Frågar vad jag ska göra för att förlåta dem som är så svåra att förlåta.

Du måste behålla ditt lugn. Släpp inte ut vreden för då växer den i styrka. Håll den under kontroll, utan att rikta den utåt.
Fortsätt att upprepa dina förlåtande mantran. Även om de för stunden inte betyder något alls för dig och bara upplevs som meningslösa så kommer de att fungera till slut.
Efter ett tag märker du att du blir lugnare inombords.
Jag vet att du upplever det som att du blir testad, att det vissa dagar känns som att du ska explodera av hat. Ja, på sätt och vis är det ett test. Det är egot som kämpar för sin överlevnad. Och ju mer du prövas desto säkrare kan du vara på att det du gör fungerar.
Så fortsätt. Ge inte upp. Upprepa dina mantran tills dess att du förstår dem. Upprepa dem tills dess att förlåtelsen är en del av dig.
Förlåtelsen är lätt, den behövs inte ens, men så länge du lyssnar till den andra rösten kommer du att uppleva det som svårt att förlåta.
Hur svårt det än är så försök ändå att fokusera på det du tycker om hos din broder. Se detta och öva på förlåtelse. Tappa inte bort dig för ett ögonblick.
Du kommer att stå som vinnare i denna konflikt. Du har redan vunnit.
Du kommer att känna inre frid och det kommer en dag när förlåtelsen inte längre behövs, för du vet att det inte finns något att förlåta.

– Det låter så enkelt, men är så svårt just nu. Agget blossar upp hela tiden och jag känner mig hjälplös inför dess styrka.

Jag vet att det är svårt för dig, men jag ber dig än en gång att inte ge upp. Fortsätt att förlåta. Förr än du anar släpper agget taget. Och det sker inte genom att du håller dig undan, stannar hemma eller avslutar en anställning. Förlåtelsen måste ske i hjärtat. Den försvinner inte bara för att du inte träffar personen längre (det vet du mycket väl). 
Du måste göra detta arbete själv. Jag är alltid med dig och vägleder dig, men förlåtelsen måste komma från dig.
Och en sista sak: anklaga inte dig själv för att du inte lyckas med en gång. Du kan inte rasera allt du byggt upp under en livstid på några få dagar.

IMG_0661 

 

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041

Släpp taget om allt tvivel

Jag känner en stillsam iver över att få tid till att skriva här lite oftare framöver. Och inte bara att ha tid till det, utan även att ha ork, ro och lust till det.
Samtidigt har jag dragits med en del oro över att orden inte ska komma. Att inspirationen ska lysa med sin frånvaro, trots förutsättningarna. Att jag ska envisas med att tänka för mycket så att det låser sig.
Klarar jag av att bara… släppa taget?!

Och då kommer detta svar:

Det är helt rätt, du måste släppa taget om du ska höra min röst. 
Du kan inte delvis lyssna till egot, eller låta dig påverkas av andra, om du vill att mina ord ska skrivas genom dig.
Du har själv märkt skillnad i dina texter när du är gudomligt inspirerad jämfört med när du skriver på ett framtvingat och kontrollerat vis.
För att orden ska flöda behöver du vara helt ”nollställd”.
Därför behöver du stilla dig innan du skriver. (Skriv aldrig i affekt.)

Lyssna… och skriv. Låt orden flöda.
Bry dig inte om vad som kommer. Skriv, utan att filtrera eller korrigera.
Du har ditt eget unika sätt att skriva och uttrycka dig på. Du har saker just du ska dela med dig av, som är till hjälp både för dig och för dina läsare. 
När du skriver fylld av kärlek och glädje och orden flödar fritt så vet du att det är min röst du lyssnar till.
Så sätt igång, dela ditt ljus och din kärlek. 
Släpp taget om allt tvivel och följ din sanna inre röst.

IMG_3261

Med hopp om ett meditativt 2018

Jag lämnade in min skriftliga avskedsansökan igår. Tycker ju om att vara ute i god tid.
När jag skrev ut dokumenten kvällen innan lät jag både trötthet och hjärta tala och bestämde mig för att sätta datumet redan till sista januari.
Jag behöver några veckors vila för att bli mig själv igen. För att fatta rätt beslut. Om jag ska eller inte ska. När jag är så här (hjärn)trött vet jag nämligen inte om jag handlar för mitt eget bästa, eller om det bara handlar om att skapa ännu ett luftslott för att komma ur en ohållbar situation lite smidigare. (Jag börjar känna mig själv rätt bra nu.)
Det gäller således att akta sig för alla fallgropar. Att inte heller lyssna för mycket på andras tyckande, tänkande och dömande. Tyvärr möts jag sällan av förståelse på den här fronten. De som inte känner mig på djupet ser mig med all säkerhet som en velig, lat och orolig själ som det aldrig blir något av. Men i grund och botten beror det ju på att jag går emot magkänslan. Och att jag är för rädd för att gå ut ur min bekvämlighetszon.
Jag vill inte upprepa samma misstag igen. Jag vill inte gärna dra på mig fler studieskulder heller med tanke på att jag inte direkt har valt en livsväg som leder till ett fett bankkonto (det har förvisso aldrig varit ett mål heller).

Det börjar närma sig slutet på Living in purpose-kursen (vecka 19 av 24) och likaså ACIM (boken, lektion 310 av 365) och jag har grämt mig en del för att jag inte orkat ge hundra procent medan jag jobbat. Det här är med andra ord också en sak jag ser fram emot. Att få mer tid till detta. Både yogan och ACIM måste prioriteras om jag ska fungera optimalt. Och framöver är det lååånga meditationer som står på schemat. Längtar!

Önskar dig en fin lördagskväll!
Kärlek & Frid ❤

Denna dag är tillägnad dig mamma ❤

Idag är det ett år sedan du lämnade jordelivet mamma.
Jag sov oroligt den natten. Vaknade och kände att något inte var som det skulle.
Försökte ringa dig så många gånger under dagen, utan svar.
När N kom hem bad jag honom köra mig hem till dig.
Jag anade nog, men inte hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle kännas att hitta min egen mamma död i sin säng. Inte hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle tvingas att slita ner dig på golvet och göra HLR. Vad nu det skulle tjäna till. Du hade lämnat kroppen flera timmar tidigare.
Efter allt tumult, när de fantastiska ambulansmännen bäddat ner dig i sängen igen och slutit dina ögonlock, tog jag ett sista farväl. Jag tog ett kort på dig också där du låg så fridfullt. Har det fortfarande i min mobil. Det kan kanske tyckas absurt, men det är det sista minnet jag har av dig i den form du hade här. Den väsentliga delen av dig finns hos mig jämt, fast nu var det förstås ett tag sedan vi pratade sist.
Jobbet har gjort mig avtrubbad. Dörren till din värld är inte längre vidöppen. Den har glidit igen och jag har inte kraft att skjuta upp den helt.

IMG_0543

Jag är trött mamma och jag saknar dig.
Fortfarande är jag på vippen att ringa dig när stora saker händer. Sedan minns jag…
Även om vi inte stod varandra så nära så har du lämnat ett stort hålrum efter dig. Idag inser jag att du var viktigare för mig än vad jag visste och gav sken av när du levde.
Jag är trött mamma och jag längtar hem.
Det är så tungt vissa dagar, att leva i denna värld av illusioner och drama.
Jag passar inte in i gängse mall. Det har jag aldrig gjort.
Större delen av detta år var ändå ett framgångsrikt år för mig. Framgångsrikt på det plan där jag vill och ska verka. Men så bröts kontakten. Inte helt naturligtvis, men tillräckligt för att jag ska känna att en del av mig saknas.
Jag har tappat inspirationen. Det är tyst. Orden flödar inte längre.
Mitt ljus lyser inte lika starkt.
Jag är så trött mamma. Jag vet att du är här. Att du vakar över mig. Att Guds röst även är din röst. Jag önskar att du kunde vägleda mig exakt dit jag ska. Lägga ut det där bananskalet vid precis rätt tillfälle.
Någonstans vet jag ju. Det har jag gjort hela tiden. Jag har bara inte kraften att ta mig dit för jag sitter fortfarande fast i ”kan inte”, ”går inte”, ”vågar inte”, ”tänk om”, ”jag har inte råd” och ”det går inte att försörja sig på”. Ändå vet jag att jag måste göra något snart för annars slocknar min livsgnista helt.
Det finns ingen annan väg än att följa sitt hjärta, att följa sin livsuppgift. Sedan må det gå hur knaggligt som helst på vägen, men utan hjärta slocknar ljuset.
Ju längre ifrån jag kommer desto kallare blir det. Allt känns liksom meningslöst.
Inspirationen hittar vare sig in eller ut.
Jag är trött mamma. Orkar inte spela spelet längre. Jag vill inte (och kan inte) vara en robot som utför meningslösa saker dagarna i ända.
Det finns inget bränsle i den miljön som ger mig energi att mäkta med det.
Kanske är jag bara skörare än andra. Jag kan i och för sig inte se det som något negativt. Borde det inte vara sunt att se bortom drömmen och istället hylla det sanna (bortom pengar, jobb, prylar och kroppar).
För mig är det i vilket fall inte sunt att ta en tablett, bita ihop och härda ut. Att gå emot sin magkänsla.

Det är ett år sedan idag mamma.
Tur i oturen att det sammanfaller med att jag ligger hemma och är sjuk.
På jobbet hade jag blivit distraherad en stund. Sluppit tänka så mycket.
Å andra sidan vill jag inte fly undan det jag känner. Jag vill leva och känna, och denna dag kommer för alltid att vara en dag tillägnad dig.
Jag älskar dig!

P.S. Igår kom en talgoxe och satte sig på fönsterblecket i köket.
Solöga säger:

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt.
Din gåva är att ha förtroende för dig själv och det du gör.
Med andra ord – du kan slappna av. Du är på helt rätt spår.

Kanske var det du som skickade mig detta meddelande mamma.❤ D.S.

Motströms

Det kommer att bli en förändring här i sinom tid. Jag känner det i varenda cell, att det är ett måste. Lite konstigt är det förstås att skriva så här utan att kunna berätta mer.
Men nog är det väl så att jag har en förmåga att dras in i situationer som jag inte vill vara i. Situationer som gör mig så in i helsikes trött, skör och utmattad.
Ibland undrar jag om jag måste upptäcka precis allt jag INTE vill göra. Allt jag inte SKA ägna mig åt… innan jag (om sisådär hundra år) kommer fram till vad det är jag ska göra. Vad som är min uppgift. Det där som ger energi istället för att dränera den.
Jag lyckas visst alltid hamna där jag känner mig utanför och vilsekommen. Ja, jag fungerar helt enkelt inte optimalt i det här samhället för jag har helt andra värderingar. Ett vanligt lönejobb kan t ex aldrig hamna på en tidigare plats än nummer fem på en tiogradig skala. Jag längtar ju efter att gå i pension redan nu för sjutton, vilket jag verkar vara relativt ensam om. Men jag har faktiskt intressen som fyller mina dagar. Jag är en av få som inte blir det minsta uttråkad av att vara hemma.
Jag är inte rädd för att umgås med mig själv i tystnad i många långa dagar. (Nu kommer jag förstås inte i närheten av sådana möjligheter av total tystnad, men hade tillfället dykt upp hade jag med glädje omfamnat det.) Bara en sådan simpel sak kan mötas av total oförståelse.
Det blinkar ”jobba, jobba, jobba, ta en tablett och bit ihop” överallt och jag vill skrika rakt ut för nej, jag tänker inte följa med på det tåget. Aldrig! Jag tänker inte bita ihop. Jag känner efter och känns det inte bra så blir det inte bättre av att droga bort problemet. Här sopas inget under mattan. Jag vill leva. Jag menar LEVA! Utan den där ryggsäcken som fylls av fler och fler stenar.
Så… jag fortsätter att gå mot strömmen… och längtar efter inre frid… för någonstans bakom ett krön är jag säker på att det finns en ström som det är ganska skönt att flyta med på. (It’s in my mind of course.)

Nu låter jag visst bitter igen, men jag är tacksam på så många vis också. Jag vet att det fanns/finns ett syfte. Jag har förstått det nu. Kanske inte till fullo, men dock…
Jag vet att det jag lär mig kan föra mig mot nästa mål. Det kan också bli ännu en omväg.
Jag har mycket kvar att lära, men jag känner tillit trots allt.

nlp