Lektion 1, Ingenting jag ser betyder någonting.

Ingenting jag ser i det här rummet (på den här gatan, från det här fönstret, på den här platsen) betyder någonting.

 Ingenting jag ser betyder någonting.
Det är en mening som kan provocera. Det är en mening som kan leda till missförstånd. Speciellt om det låter taget ur tomma luften, som nu när en del av er kanske inte har lektionen i sin helhet framför er. Kanske inte ens känner till vad En kurs i mirakler är för något.
Det skall dock sägas att vi inte ska lägga något värde alls i lektionerna. Inte försöka analysera och förstå dem (så som vi gör med allt annat). Gör dem bara. Förståelsen kommer sinom tid. Men inte förståelse som i att plugga in något och kunna det utantill. Det kommer att gå på djupet.
Vi kan kalla det här sinnesträning. Att göra all rädsla vi upplever ogjord.

Jag ser mig omkring. På byrån står en träskulptur av Jungfru Maria, hållandes Jesusbarnet.
När jag var liten stod denna skulptur i en bokhylla hos mina morföräldrar. Jag tyckte inte om den då, men den hörde liksom hemma där.
Mina morföräldrar var inte religiösa (det var/är ingen i min släkt). De hade antagligen fått den av någon och så hamnade den där på hyllan.
Jag fick med den hem efter att min morfar dog, när huset skulle röjas ur och säljas. Först då fick den ett (annat) värde för mig. Jag började sakta men säkert att tycka om den och nu är den självklar på min byrå.
Jag har alltså satt ett värde på den. Den betyder något för mig. Den är värdefull och jag skulle bli ledsen om den gick sönder eller försvann. Den betyder något eftersom jag kopplar den till gårdagen, till förfluten tid. Jag har kopplat den till minnen jag har.
Det är då den här lektionen kommer in och säger:
Den här statyetten betyder ingenting.

 Och fotot på W, som står på hyllan ovanför tv:n:
Det här fotot betyder ingenting.

 Mina favoritsmycken i lådan:
De här smyckena betyder ingenting.

Det kändes galet att göra den här lektionen första gången jag gjorde den. Allt jag har betyder ju någonting. Allt jag ser betyder någonting. Jag förstod inte riktigt då. Det gör jag nu. Åtminstone i teorin. Jag förstår varför jag gör alla de här övningarna. Jag förstår vad de ska leda till.
Jag är inte materialist, men saker betyder naturligtvis fortfarande något för mig. En del är svårare att släppa taget om än andra.
Å andra sidan, allt är bara saker. Illusioner som existerar i den här illusionens värld. Saker som jag inte kan ta med mig när jag lämnar min kropp en dag. Saker som i sig inte har något värde alls, när jag tänker efter.
Vad betyder en massa prylar den dag jag minns vem jag i sanning är?

Det här gäller ju förstås inte bara saker jag tycker om. Det finns t ex människor jag har svårt för. Jag upprepar:
De betyder ingenting. Han betyder ingenting. Hon betyder ingenting.
Jag ger dem jag ogillar mening, genom att låta dem få plats i mina tankar. Jag låter det jag stör mig på bli tankar som fängslar mig, som stjäl min glädje. Jag tillåter allt detta eftersom jag ger allt ett värde. Jag har ännu inte förlåtit. Jag kopplar fortfarande saker och människor till händelser i det förflutna.

Men… vad betyder allt agg den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder allt dömande den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder något alls den dag jag förlåtit allt/alla?

Tack för att du är här och delar detta med mig!

Boken online

Innan jag startar upp här imorgon lägger jag upp en länk (eng.) till er som inte har boken (A Course in Miracles):
http://courseinmiracles.com/

Tänker att det kan vara en bra idé eftersom jag inte kommer att skriva ut hela texten till varje lektion. Jag skriver i stort sett bara namnet på rubriken (och kanske utdrag ur texten) och utifrån detta mina tankar och upplevelser av lektionen.
På webbsidan finns även textboken, som är en fördel att läsa jämsides med lektionerna.

Vi ses nästa år!
Ha en fin afton!

ACIM 2018

Redan när jag startade den här bloggen så hade jag med mig tanken att jag skulle skriva något om varje lektion i ACIM. På samma gång kändes det inte rätt att börja mitt i.
Jag vill börja från lektion 1 och köra igenom alla 365 lektionerna. Skriva och dela med mig av mina egna upplevelser och tankar kring varje lektion.
Så jag har väntat. Väntat på att jag själv ska bli klar med det här första året. Och på söndag gör jag sista lektionen, så att jag kan starta på nytt 1 januari 2018.
Lite har jag förstås varit tvungen att ”fuska” eftersom jag började med lektion 1 en bit in i januari detta år. Några dubbellektioner har det blivit, men så här mot slutet har jag inte upplevt det som ett problem. Allt hänger samman. Förstår du i sanning en enda lektion så förstår du dem alla, heter det ju.
Jag har repeterat ganska friskt under året som gått också, framför allt i och med Living in Purpose-kursen. Är nu inne på slutetappen (vecka 23 av 24).
Det har således blivit dags att göra något av allt det jag studerat och praktiserat. I första hand blir det detta projekt. Längre än så har jag inte funderat ännu.
Jag misstänker dock att januari månad kommer att bli lite knagglig eftersom jag fortfarande arbetar då, men efter det är jag fri och och kreativiteten kommer förhoppningsvis att flöda igen. Jag får äntligen styra mina tider igen och kan släppa taget om en stor del av alla måsten.
Lektionerna kommer jag att lägga upp antingen här eller på Instagram, ibland kanske både och. Det blir som det blir.

Nu önskar jag dig ett Gott Nytt År och hoppas att du får en fin början på 2018! ❤

IMG_0640

Let that shit go

Det är verkligen prövningarnas tid och jag fick i fredags bita mig rejält i tungan igen.
Och trots helgledigheten har jag liksom inte kunnat släppa taget. Jag pendlar mellan frid och att nästintill explodera, när agget som från ingenstans hoppar fram som gubben i lådan. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget.
I tanken läxar jag upp. Får den nedlåtande människan att chockad trilla ner i en stol av rädsla för mitt utbrott. Där allt det svarta bara väller ut. Alla grodor som finns hoppar ut. Näven i bordet och dörren som skångar när jag smäller igen den efter mig…
Förstår inte var all denna ilska kommer ifrån. Eller jo… det gör jag… för naturligtvis är det minnet från gamla oförrätter. Fast det värsta är nog ilskan jag känner mot mig själv för att jag alltid är så konflikträdd. Att orden alltid stockar sig och inte kommer ut. Att jag aldrig kommer mig för att säga allt det där som jag gör i tanken.
Samtidigt är jag glad att jag inte låter grodorna hoppa ut. Jag vill inte göra läget mer infekterat än vad det är. Säger jag det jag vill säga sprider jag agget och det är bara jag själv som får tillbaka skiten. Istället försöker jag mig på att ha medkänsla med den tragiska människan, som inte kan ha det lätt att leva med sig själv.
Jag ska förlåta och detta kommer att försvinna.
Förr om åren var det läge att öva på att säga ifrån. Idag är det läge att öva på att hålla tyst. Men för att det ska fungera måste jag också klara av att släppa taget om ilskan innan den äter upp mig inifrån.

Jag tar upp detta under morgonens samtal. Frågar vad jag ska göra för att förlåta dem som är så svåra att förlåta.

Du måste behålla ditt lugn. Släpp inte ut vreden för då växer den i styrka. Håll den under kontroll, utan att rikta den utåt.
Fortsätt att upprepa dina förlåtande mantran. Även om de för stunden inte betyder något alls för dig och bara upplevs som meningslösa så kommer de att fungera till slut.
Efter ett tag märker du att du blir lugnare inombords.
Jag vet att du upplever det som att du blir testad, att det vissa dagar känns som att du ska explodera av hat. Ja, på sätt och vis är det ett test. Det är egot som kämpar för sin överlevnad. Och ju mer du prövas desto säkrare kan du vara på att det du gör fungerar.
Så fortsätt. Ge inte upp. Upprepa dina mantran tills dess att du förstår dem. Upprepa dem tills dess att förlåtelsen är en del av dig.
Förlåtelsen är lätt, den behövs inte ens, men så länge du lyssnar till den andra rösten kommer du att uppleva det som svårt att förlåta.
Hur svårt det än är så försök ändå att fokusera på det du tycker om hos din broder. Se detta och öva på förlåtelse. Tappa inte bort dig för ett ögonblick.
Du kommer att stå som vinnare i denna konflikt. Du har redan vunnit.
Du kommer att känna inre frid och det kommer en dag när förlåtelsen inte längre behövs, för du vet att det inte finns något att förlåta.

– Det låter så enkelt, men är så svårt just nu. Agget blossar upp hela tiden och jag känner mig hjälplös inför dess styrka.

Jag vet att det är svårt för dig, men jag ber dig än en gång att inte ge upp. Fortsätt att förlåta. Förr än du anar släpper agget taget. Och det sker inte genom att du håller dig undan, stannar hemma eller avslutar en anställning. Förlåtelsen måste ske i hjärtat. Den försvinner inte bara för att du inte träffar personen längre (det vet du mycket väl). 
Du måste göra detta arbete själv. Jag är alltid med dig och vägleder dig, men förlåtelsen måste komma från dig.
Och en sista sak: anklaga inte dig själv för att du inte lyckas med en gång. Du kan inte rasera allt du byggt upp under en livstid på några få dagar.

IMG_0661 

 

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041

Släpp taget om allt tvivel

Jag känner en stillsam iver över att få tid till att skriva här lite oftare framöver. Och inte bara att ha tid till det, utan även att ha ork, ro och lust till det.
Samtidigt har jag dragits med en del oro över att orden inte ska komma. Att inspirationen ska lysa med sin frånvaro, trots förutsättningarna. Att jag ska envisas med att tänka för mycket så att det låser sig.
Klarar jag av att bara… släppa taget?!

Och då kommer detta svar:

Det är helt rätt, du måste släppa taget om du ska höra min röst. 
Du kan inte delvis lyssna till egot, eller låta dig påverkas av andra, om du vill att mina ord ska skrivas genom dig.
Du har själv märkt skillnad i dina texter när du är gudomligt inspirerad jämfört med när du skriver på ett framtvingat och kontrollerat vis.
För att orden ska flöda behöver du vara helt ”nollställd”.
Därför behöver du stilla dig innan du skriver. (Skriv aldrig i affekt.)

Lyssna… och skriv. Låt orden flöda.
Bry dig inte om vad som kommer. Skriv, utan att filtrera eller korrigera.
Du har ditt eget unika sätt att skriva och uttrycka dig på. Du har saker just du ska dela med dig av, som är till hjälp både för dig och för dina läsare. 
När du skriver fylld av kärlek och glädje och orden flödar fritt så vet du att det är min röst du lyssnar till.
Så sätt igång, dela ditt ljus och din kärlek. 
Släpp taget om allt tvivel och följ din sanna inre röst.

IMG_3261

Med hopp om ett meditativt 2018

Jag lämnade in min skriftliga avskedsansökan igår. Tycker ju om att vara ute i god tid.
När jag skrev ut dokumenten kvällen innan lät jag både trötthet och hjärta tala och bestämde mig för att sätta datumet redan till sista januari.
Jag behöver några veckors vila för att bli mig själv igen. För att fatta rätt beslut. Om jag ska eller inte ska. När jag är så här (hjärn)trött vet jag nämligen inte om jag handlar för mitt eget bästa, eller om det bara handlar om att skapa ännu ett luftslott för att komma ur en ohållbar situation lite smidigare. (Jag börjar känna mig själv rätt bra nu.)
Det gäller således att akta sig för alla fallgropar. Att inte heller lyssna för mycket på andras tyckande, tänkande och dömande. Tyvärr möts jag sällan av förståelse på den här fronten. De som inte känner mig på djupet ser mig med all säkerhet som en velig, lat och orolig själ som det aldrig blir något av. Men i grund och botten beror det ju på att jag går emot magkänslan. Och att jag är för rädd för att gå ut ur min bekvämlighetszon.
Jag vill inte upprepa samma misstag igen. Jag vill inte gärna dra på mig fler studieskulder heller med tanke på att jag inte direkt har valt en livsväg som leder till ett fett bankkonto (det har förvisso aldrig varit ett mål heller).

Det börjar närma sig slutet på Living in purpose-kursen (vecka 19 av 24) och likaså ACIM (boken, lektion 310 av 365) och jag har grämt mig en del för att jag inte orkat ge hundra procent medan jag jobbat. Det här är med andra ord också en sak jag ser fram emot. Att få mer tid till detta. Både yogan och ACIM måste prioriteras om jag ska fungera optimalt. Och framöver är det lååånga meditationer som står på schemat. Längtar!

Önskar dig en fin lördagskväll!
Kärlek & Frid ❤