Beslutet

När jag läste 40-Day Program förra sommaren kunde jag valt att skriva ett ”avtal” (frivilligt) med mig själv inför kursstarten, t ex för att avsluta ett beroende eller liknande.
Jag valde att inte göra det vid detta tillfälle eftersom jag inte ansåg det vara aktuellt just då. Dock har det varit mycket som gnagt i huvudet under månaderna som gått sedan dess (ja egentligen långt innan detta).
Det har lett mig hit, där jag är idag, när jag med lätt ångest skriver att det nu är dags att skriva under det där avtalet. Ett avtal jag skriver för mig själv, och inte någon annan. Ett avtal jag skriver under för att det är dags att ta ännu ett steg ut ur min bekvämlighetszon. Och tro mig, det är ett stort steg för när jag bestämde mig helt i fredags (en del av er läste nog om ”beslutet” på Instagram då) var jag orolig och rastlös hela dagen. Jag kände en stark ångest, för att om jag nu går ut med detta så måste jag också stå för det. Inte som att jag inte brutit mina egna avtal tidigare, men numera är jag trofast de beslut jag fattar. De är genomtänkta, om än att egot inte är redo att ta några större steg för att hjälpa till.
Men nu är det annorlunda. Jag vill leva som jag lär och stå för mina beslut. Den enda som blir lidande om jag bryter dem är ju jag. Så även om jag inte skriver ett livslångt kontrakt nu (utan bara 99 dagar till att börja med) är det ett beslut som kommer att kräva en hel del av mig då det börjar gå mot en årstid som är som gjord för att bryta sådana här avtal.
Vad handlar nu detta om undrar du. Jo, det som är en så självklar del av livet för större delen av befolkningen – alkoholen. Jag ska inte dricka en droppe alkohol under de här månaderna.
Mina sista glas drack jag igår, när jag var på dejt med maken i det soliga vädret (vi var barnfria för första gången på nästan ett helt år).

När jag bestämde mig så satt jag där med tanken: jag som redan är udda, introvert och högkänslig, hur ska nu detta gå?! Inte nog med att jag är nästintill vegan. Ska jag dessutom bli nykterist nu?! Är det här verkligen en så bra idé?! Ska jag inte vänta till hösten åtminstone?
Men anden har fått nog av mitt av-och-på-ande. För oavsett om jag dricker mycket eller lite så trubbar det av min kontakt med anden, med Gud. Jag kommer ut balans och även om jag mår bättre nu på vegokost så är alkoholen den största boven i dramat.
Du måste göra ett val nu!” Jag har hört den uppmaningen så länge, men har valt att inte lyssna. Bara den här helgen också. Och denna… sen så.
Nu låter det som att jag haft en beroendeproblematik. Så är inte fallet. Jag har varit lyckligt lottad i livet och aldrig blivit beroende av något. Vare sig alkohol, droger eller cigaretter (eller ja, okej då socker… jag är sockerberoende). Så alkoholist är jag inte, förutom att jag drar ner mig själv varje gång jag dricker.
Mitt problem är min högkänslighet. Det är denna jag dövar, för att klara av att vara ute i folksamlingar. Och det är ju naturligtvis detta som är en del av att gå ur komfortzonen, för när jag väljer bort alkoholen väljer jag också bort aktiviteter som varit en självklarhet förut. Jag kan inte sitta på en stimmig pub och tror att det ska gå en längre stund innan jag får ångest av ljudvolymen och folk som pratar för mycket.
Jag måste hitta andra miljöer att vara i. Miljöer som är mer bekväma för en högkänslig person, och som torde vara mer givande för att höra ”rätt röst”.

Men en blick tillbaka, hur allt en gång började. Det spelar förvisso ingen roll, det förflutna är förbi, men för mig är det något som hjälper mig i processen att släppa taget.
Jag upptäckte alkoholen efter 9:an. Ja jag hade druckit några gånger innan dess, men utan att direkt bli berusad. När jag fann den ”glädjen” 16 år gammal så var det kört. Allt det som inte var jag i nyktert tillstånd kom fram med sprit innanför västen. Jag vågade göra allt det jag aldrig hade vågat göra nykter. Jag pratade… gud, som jag pratade… och ja, livet var en fest. Varje helg, fredag och lördag.
På den tiden var det förstås inga bekymmer dagarna efter, mer än en vanlig hang over… och en del ångest eftersom jag inte mindes vad jag gjort (illa nog kan tyckas, men på den tiden hade jag inte det medvetande jag har idag).
När det var som värst drack jag en hel 75:a på en kväll. Jag hade som sagt aldrig ett beroende (och tacksam är jag för det för jag hade antagligen inte levt idag i så fall), men däremot hade jag svårt att sluta när jag väl börjat… därav glömskan… och en hel del otrevliga saker som hände när jag var inne i dimman.
Jag har dock alltid haft ”änglavakt”, som jag brukade kallade det. Jag hade kunnat råka riktigt illa ut flertalet gånger, men jag klarade mig hyfsat helskinnad ändå.
Så fortsatte livet hela tonåren och ända upp emot trettio.
Det tog mig ända fram till senare år att börja förstå vad jag egentligen hållit på med i alla år. Att jag hällt i mig alla dessa mängder alkohol bara för att förtränga min högkänslighet, för att våga, för att klara av att vara som alla andra (alltså vara någon som inte är jag), för att klara av att vara i miljöer med hög ljudvolym och att klara av att prata med folk.
På senare år har dock även lusten att prata med alkohol i kroppen avtagit. Jag har istället känt mig stingslig och varit arg på mig själv för att jag gått emot den inre rösten.
Viljan att vara som andra, och vara en del av alkoholsamhället, är inte lika stark längre.
Så i takt med att jag gått emot min magkänsla gång på gång har det här beslutet sakta men säkert växt fram (jag har börjat lyssna till vad den där Rösten faktiskt säger till mig).
Och eftersom min son, som alltid är med ute vad vi än gör (vi får sällan barnvakt och döljer ändå inget för honom), börjar förstå vad alkohol gör med människor börjar det bli oundvikligt att inte sätta punkt. Nu är det ingen av oss som blir fulla ute, men eftersom jag är tystlåten i vanliga fall är det naturligtvis lätt att se skillnaden när jag druckit eftersom jag plötsligt öppnar munnen och pratar. Så det är rätt läge nu helt enkelt.
Jag har idag skrivit under kontraktet, på 33×3 dagar. Varför blev det denna symboliska summa? Tja, det var något som kom till mig medan jag satt och mediterade i fredags kväll. Det kunde ha varit vilket antal dagar som helst, för det är inte det som är det väsentliga. Det är att bryta ett mönster, att tvingas göra något annat istället för att göra samma sak som jag snart gjort under 30 års tid.
Klarar jag detta (och speciellt under sommar/semester då det i normala fall slinker ner en hel del drinkar av olika slag) så finns det ingen anledning att inte fortsätta även efteråt. Och eftersom jag bestämt mig för att klara det här så kommer jag att göra det.
Detta är början på något nytt, och där jag väljer att lyssna fullt ut.

IMG_1929

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s