Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Om jag så väljer, kan jag lämna den här världen helt och hållet.
Det är inte döden som gör detta möjligt, utan en förändring av sinnet när det gäller syftet med världen.

Så lyder de första två meningarna i ACIM lektion 226 Mitt hem väntar på mig. Jag skall skynda mig dit.

Jag förstår att detta och mycket av det jag skriver om är svårt att ta till sig för er som kanske aldrig ens sett boken, och inte heller börjat tänka i dessa banor.
Jag vet att jag själv blev snurrig bara av att smygtitta framåt i boken när jag började.
Det är en process att ta sig dit, och fortfarande tycker jag att det är svårt ganska ofta. Eller rättare sagt, jag förstår i teorin men inte alltid i praktiken. Det blir för mycket och för djupt och det är då jag undrar om jag kanske är på väg att tappa förståndet. *skratt*
Det är också då jag måste påminna mig själv om att inte tänka så mycket utan bara göra. Kursen säger också att detta inte är något som förstås med intellektet.
Så till det där djupa, för nu är det djupt. I del II är orden inte längre så viktiga. De är bara vägledare. Det som gäller nu är att få en direkt upplevelse av det sanna, att vara med Källan. Hela tiden.
Jag skulle vilja säga att allt har blivit lättare sedan jag började med mina samtal på morgonen. Det är idag lättare att hitta dit även under dagen. Jag har blivit bättre på att fråga vad jag ska göra och inte bara köra på som jag brukade göra förut.
Det som är svårt nu är känslan av att jag står på två olika ställen och vacklar. Det har förstås med svårigheten att vara kvar i illusionen att göra, fast med känslan att jag inte har något val om jag inte ska tappa huvudet helt. Å andra sidan vill jag inte längre leva i illusionen. Och här blir det alldeles tokigt vissa dagar, då det känns som om att jag står vid en tröskel… och om jag går över den så kommer jag inte längre att fungera ute i ”vanliga livet”. Jag vet naturligtvis att det inte är så, men för stunden är allt väldigt surrealistiskt.
Allt möjligt är som lustiga huset, totalt upp- och ned. Jag har yrsel till och från och svårt att fokusera med ögonen. Sedan jag provade ut mina nya glasögon hos optikern har det varit svårt att få skärpa, och då har jag inte ens glasögonen än. Jag glider liksom iväg med blicken och ja, lite som att ögonen fått ett eget liv. Det är svårt att förklara och jag förstår om det låter helt galet. Det är inte helt angenämt i vilket fall och jag undrar hur jag ska kunna använda glasögonen när de väl kommer, för de nya linserna med ökad styrka fick jag slänga igår efter en kvarts användning eftersom det blev för mycket att klara av just då. Jag får väl prova att använda dem hemma kortare stunder, och hoppas att det fungerar med tiden. (Vore ju trist om synen korrigerar sig åt annat håll efter alla dessa mastiga utgifter. ;-))

IMG_0380

Jag frågade om det här surrealistiska, och om dagens lektion, i mitt samtal i morse:

Du är redan hemma.
Du ser det inte ännu. Bara små glimtar till och från.
Det är för att du fortfarande känner rädsla. Rädsla för att släppa taget om denna illusoriska värld.
Du tänker – vad ska folk tro?! Tänk om jag flippar ut helt!
Du tänker – tänk om jag inte längre fungerar ute i samhället!
Du tänker – tänk om jag blir tokig och måste spärras in!
Det är en stor förändring, men det är inget som syns på ytan.
Du kommer fortfarande att röra dig som vanligt ute bland folk. Du kommer att gå till arbetet varje dag. Gå ut och äta. Handla i affären.
Skillnaden är hur du SER på det som är utanför dig, när du slutar att se separation.
När du börjar se med kärleksfulla ögon.

Andra kommer att märka att du är förändrad. Din blotta närvaro kommer att lyfta dem.
De som fortfarande lever i illusionen kommer att påbörja en helande process.
De som vill fortsätta att leva i illusionen och ännu inte är redo kommer att dra sig undan. Någon kanske försöker att gå till attack.
Konstigare än så är det inte.
Jag vet att du inte upplever det så nu. Du står med ena benet i illusionen och det andra i himmelriket. Du pendlar mellan att fortsätta döma och vara ovillig att förlåta till att vilja sträcka ut din kärlek i världen. Men du kan inte vara i båda dessa tillstånd.
Du måste släppa taget!
Det känns helt galet nu, men snart har du glömt.
Då finns bara villkorslös kärlek. Inget annat.
Ta ett litet steg i taget. Stanna ofta och lyssna.
Du blir alltid vägledd till det som ger dig glädje, om du inte stretar emot.
Om du inte dömer, förminskar dig själv eller triggas av rädsla kommer resan att bli angenäm.
Du väljer själv, i ditt sinne, hur upplevelsen ska bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s