Vilken väg vandrar du på?

Tacksamheten går hand i hand med kärleken, och där den ena är måste den andra vara.

Så vandra kärlekens väg i tacksamhet. För hatet glöms bort när vi lägger jämförelser åt sidan.
Rädslan för Gud är nu ogjord till sist, och vi förlåter utan att jämföra.

/ACIM lektion 195 – Kärleken är vägen jag vandrar i tacksamhet

IMG_0204

Dagens lektion handlar alltså om tacksamhet och kärlek. (Texten från ACIM här ovan står inte i rätt ordning från boken, men tyckte att det passade bäst så här.)
Den handlar även om jämförelser, och jag tänker på bilden jag delade på Instagram idag – Comparison is the thief of joy – och att vi inte ska jämföra oss med andra. Jag tänker att det i många fall är lättare sagt än gjort. Vi sneglar på andra och upplever att hon eller han gör saker bättre än oss. Vi retar oss mer och mer. Känner oss värdelösa eftersom vi upplever att vi inte är lika bra. Vi börjar kanske se ned på den andra personen. Gör henne till en rival. Det blir en person som stjäl vår glädje.
Men är det verkligen så? Är det inte vi själva som tillåter att något på utsidan stjäl vår glädje? Är det inte så att när vi dömer någon annan så dömer vi egentligen oss själva?
Vi speglar röran i vårt inre utåt. Vår brist på kärlek till oss själva blir så tydlig.

Så vilken väg vandrar du på? Kärlekens väg? Eller egots väg?

Jag känner igen mig mycket idag för jag har levt mitt liv på detta vis i många år. År av dålig självkänsla fick mig att konstant nedvärdera mig själv när jag jämförde mig med någon annan, för jämförde mig med andra det gjorde jag hela tiden. I skolan, när jag började yoga, på arbetsplatser, utseendemässigt… you name it. Det tog förresten många år innan jag började skönja min egen personlighet. Jag visste helt enkelt inte vem jag var, men jag tycket att de flesta andra var bättre på det än mig i vilket fall.
Jag identifierade mig med min depressiva sida. Jag var snabb att döma. Kände ofta missunnsamhet. Var konstant arg.
Inte konstigt att jag mått dåligt och varit nedstämd större delen av mitt liv.
Idag kan jag känna medkänsla med mig själv för detta. Jag börjar kunna förlåta mig själv för allt som hänt tidigare. Jag börjar till och med känna kärlek till mig själv.
Att säga ”jag älskar dig” till min spegelbild på morgonen har inte alltid varit en självklarhet. Det har varit några tappra försök som sedan runnit ut i sanden. Idag gör jag det och menar det. Ja, kanske inte till 100% ännu, men någonting ditåt. Åtminstone i skrivandets stund för nu har jag flow i livet.
Jag får (naturligtvis) återfall ibland. Vissa dagar glömmer jag av mig men när jag kommer på mig själv med att jämföra mig med någon annan, eller när jag märker att jag är på väg att döma, så upprepar jag mitt mantra ”jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna” och faktiskt känns det bättre efteråt. Det får mig att vakna till, släppa taget och välkomna ljusare tankar. Jag sopar inget under mattan (jag tittar på det som behöver tittas på), men jag fastnar inte i ältande längre. Jag är så otroligt tacksam över att ACIM kom in i mitt liv igen (på riktigt denna gång) och jag är tacksam för alla nya upplevelser och vackra själar som följer i dess spår. Tack, tack, tack!

Kärlek till er alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s