Healing

Jag gick Reiki 1 i slutet av 2009 (ca en månad innan W blev till).
Har varit nöjd med detta och aldrig riktigt känt något behov av att gå vidare till Reiki 2. Tror att det blivit så eftersom jag med åren fått med mig andra tekniker för att sända healing på distans.
Det senaste året har jag märkt att denna förmåga blivit starkare. Kanske för att jag verkligen tror på att jag kan nu, att jag alltid har en kärleksfull avsikt med det jag gör.
Förr gav jag endast reiki till mig själv. Vågade inte riktigt heala någon annan eftersom jag bar på så mycket eget skräp och så lätt tappade fokus.
Symbolerna för fortsättningen i reiki finns ändå tillgängliga lite här och var och det råder delade meningar om huruvida det ska vara så eller inte. En del säger att symbolerna inte heller fungerar om man inte är initierad.
Jag har själv haft mycket tankar kring symbolerna och deras vara. Och jag likställer dem lite med de föremål och symboler man använder inom andra traditioner där man t ex riktar energi. Det har ju inte med föremålet eller symbolen i sig att göra, utan din avsikt bakom. Symbolen/föremålet kan absolut hjälpa dig att fokusera, men är egentligen inte nödvändig när tekniken väl sitter. (Läs mer om detta i mitt samtal längre ner på sidan.)
I vilket fall, igår blev jag sugen på att experimentera lite på kvällen. Jag gick till sängs en stund tidigare för att ge mig själv reiki. För skojs skull, dock med en seriös avsikt, ritade jag kraftsymbolen (Cho Ku Ray) i mina handflator och över min kropp samtidigt som jag visualiserade symbolen.
Jag hann inte lägga händerna på många ställen innan jag tvärslocknade. Hamnade i en djup dvala, ungefär som när jag gav mig själv reiki första gången efter min initiering.
Jag vaknade till någon gång under natten och tänkte att så här djupt och gott och har jag inte sovit på flera år.
Det som fick mig att vakna var en dröm jag hade, en dröm som var väldigt klar och som hade ett budskap:

Några av oss som gått mirakelkursen skulle träffas hemma hos Christina Grossi. Själv kunde jag inte komma, men av någon anledning åkte jag dit ändå.
Jag tog bussen till Borås. Den stannade nära ett skogsparti. Där jag fick syn på en stig som jag valde att följa. Jag var törstig och plötsligt stod det ett glas vatten mitt på stigen. Vet att jag undrade vem som ställt det där och om jag verkligen skulle dricka det. Det kunde ju vara vad som helst där i. Det smakade vatten och släckte min törst i alla fall.
När jag kom in till stan mötte jag några av de som skulle vara med. Vi hälsade på varandra och pratade en stund. Gick sedan vidare hem till Christina.
Där satte vi oss i en soffa. Jag blev tröttare och tröttare och la mig ner och blundade… och somnade. När jag vaknade till igen (fortfarande med slutna ögon) så tänkte jag att det måste varit något i det där vattnet… och här kan jag ju inte ligga och sova. Vad pinsamt!
Jag öppnade ögonen och såg att alla andra också hade somnat där i soffan. Allt kändes väldigt surrealistisk.
Just då kom Christina in i rummet. Hon log och snart började tårar att falla från hennes ögon. De föll av glädje för att vi hade slappnat av så i hennes hem. Att vi kände oss så trygga och fridfulla i de kärleksfulla energierna där. Men så blev hon allvarlig och med sin vanliga rakhet frågade hon mig varför jag sitter så hopsjunken.
– Varför förminskar dig dig själv?
Jag kom med något försvarstal att jag fått den hållningen efter år av försök att ”gömma” mig, av försök att synas mindre om jag sjunker ihop…

Någonstans där vaknade jag men jag minns att jag blev provocerad, samtidigt som jag kände tacksamhet för ärligheten. Medan jag låg i min dvala och var så nöjd att jag fick sova så gott tänkte jag ändå en stund på det hon sagt och har gjort det även under dagen idag.
Det är sant att min kropp formats medan jag växte, när gick omkring med hopsjunkna axlar, men med tanke på vart jag är på väg borde jag även arbeta på att få en mer stolt och rak hållning. Energinivåerna sjunker faktiskt ganska mycket när man sitter som en hösäck. (När jag står är jag nog bättre på att sträcka på mig).
Men tillbaka till kraftsymbolen. Någonting hände uppenbarligen.
Jag känner mig utvilad. Det har också bränt extra mycket i händerna idag.
Jag tror bestämt att jag fick en extra boost. Symbolens vara eller ej. Har den verkat så gjorde den det även utan initiering.

IMG_3104

Efter att jag lämnat W på skolan och tagit en promenad satte jag mig ned i tystnad och fick jag dessa ord till mig:

– Vet du varför reiki fungerar?
Därför att du tror att det fungerar.
– Vet du varför symbolerna fungerar?
För att du tror att de fungerar.
Du har ett syfte med det du ska hela. Du riktar energin.
Och det fungerar.
Allt handlar om din tro.
Tror du att du kan göra något så kan du göra det. Om syftet är det rätta.
Du har haft förmågan att hela hela tiden.
Alla har den förmågan.
En del är bara bättre på att ta tillvara på den.
Använd dig av din gåva. Låt den bli en del av dig.
Ta för vana att sända ut helande i världen varje dag när du mediterar.
Du ensam kan göra så mycket mer än du tror.
Det du sänder ut skapar ringar på vattnet.
Energin får andra att vakna, som i sin tur skapar ytterligare ringar på vattnet.
Gör på ditt vis. Lita till din intuition. Du behöver inga andra föremål än ett gott syfte
En symbol kan hjälpa dig att fokusera men resten gör Gud, när du låter livskraften strömma genom dig.
Tro på dig själv, och lita på att Gud är med dig vart du än går.

Oh the signs

Vart jag mig i världen vänder står någon där med ett tecken i sina händer.

Lite så känns det nu.
Jag drar änglakort. Någon annan lägger kort.
I meditationer.
I böcker.
Överallt pockar det på min uppmärksamhet.
Mitt kall.
Min uppgift.
Och jag vet. Jag vet att jag ska göra något.
Något…justdoit
Det sägs att det är rädslan som hindrar. Det stämmer definitivt i mitt fall.
Fast denna gång handlar det mest om att jag faktiskt inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag har tagit ett par steg åt rätt håll, men än så länge talar inget för att jag ska göra något mer. Vilka steg jag ska ta.
Så… jag bidar min tid. Jag väntar på vägledning.
Jag känner tillit.
Det kommer att hända något.
Snart.

 

 

Släpp taget om morgondagen

Den där tröttheten har kommit över mig igen. Energin är tung. Jag hasar mig fram i tillvaron. Märker hur jag suger åt mig av mörka energier omkring mig. Kan liksom inte skydda mig. Trots att jag tar hand om mig. Vilar. Övervakar alla mina tankar. Tankar som för stunden blivit oroliga och sneglar för mycket på morgondagen.
Jag vet ju att allt är bra, men när det här tunga kommer över mig kan jag inte styra över sinnet längre. Då tänker jag att allt det där jag säger till andra, det är banne mig inte så lätt. Lätt att säga kanske, men inte alltid så lätt att leva som jag lär ut.
Jag har svårt med dessa pendlingar i humöret. Att aldrig veta från dag till dag till vilken form jag vaknar på morgonen.

Jag tänker att hur ska jag kunna sprida ljus nu. Ska jag verkligen skriva om detta?
Hur uppmuntrande är det att läsa om min svacka?
Men så inser jag att – nej, det är sant det kanske inte är så uppmuntrande men mina läsare bör också få veta att allt inte är solsken hela tiden. Att vi alla kämpar i det vi gör. Kämpar med olika saker. Med alla våra försvar. Alla våra gamla mönster.
Man blir inte frälst över en natt och strålar som en sol varje dag.
Det finns de som säger att man inte ska skriva om sådant som kan uppfattas som negativt, att det hindrar processen. Jag säger istället att det är en del av processen. Inte så att man behöver sitta och beklaga sig i varenda forum, men det här är ju på sätt och vis en dagbok. Det är här jag kan se vad som hänt under hela processen.
Jag vill dela med mig. Av allt. Att sopa det jobbiga under mattan hjälper inte. För mig hjälper det att skriva om det.

Jag öppnar upp mig innan dagens samtal. Berättar hur jag kämpar med tvivel och tungsinthet. Jag ber om hjälp. Några tröstande ord.

Släpp taget. Släpp taget om alla förväntningar.
Släpp taget om rädslan.
Släpp taget om morgondagen.
Tro inte att du vet vad som ska hända innan det hänt.
Allt som finns är denna stund.
Är du här och nu finns ingen rädsla. Ingen trötthet. Ingen oro.
Lämna över din livsuppgift till mig.
Lita på mig.
Du kommer att få att göra tids nog. Du kommer att tjäna pengar också.
Men lyssna till mig och inte till egot. Först då kommer meningsfullhet in i det du gör. Då upplever du ingen stress. Bara glädje.
Förvänta dig inte att hela din dag ska försvinna i en enda lång arbetsdag, från tidig morgon till kväll. Förvänta dig istället att du lever i harmoni och gör allt det du vill göra.
Det är sådana förväntningar du ska plantera i ditt sinne. Det är det Gud vill att du ska göra.
Det Gud vill är inte att bestraffa. Det Gud vill är glädje. Han vill att du ska skratta och ha roligt. Att du ska sprida ditt ljus och se ljuset i alla andra.
Kör inte över dig själv. Vänta på tillfället när du i hjärtat känner att det är rätt. När Gud berättar för dig att det är rätt.
Känn tillit till att allt blir som det ska, för det blir som det ska när du är tillsammans med mig.

Praying Woman

Bilden har jag lånat från Googleflödet.

Jag ❤ Sat kriya

Jag gör Sat kriya för första gången på flera månader. Wow! Jag får den där euforiska känslan som jag fick när jag gjorde den första gången. För första gången på flera år.
Det är lite trögt med andningen i början. Sedan släpper jag taget. Tappar nästan tiden.
Vilar efteråt och tänker att tiden för Sat kriya har kommit igen.
Jag vet nu varför kroppen kämpade emot tidigare. Jag var inte i mitt center. Tempot var för högt. Sedan jag gick utbildningen i medicinsk yoga har jag hållit det tempot. Kundaliniyogans fart och fläkt fungerar inte längre för mig. Det stressar min kropp. Jag kan naturligtvis bestämma tempot själv, men i allmänhet är ju tempot rätt kraftullt. Det är inte lååångsamma försiktiga inkännande rörelser med långa djupa andetag.
Jag pratade om detta med en yogalärare (också kundaliniyogalärare och medicinsk yogainstruktör) i Varberg. Hon berättade att hon bara gör medicinsk yoga nuförtiden just p g a detta. Och precis som hon känner jag att jag blivit lugnare. All stress jag känt i mitt system av att hålla ett så högt tempo är borta. Jag har inte ”bråttom” längre.
Och med detta har andningen också kommit i harmoni.
Jag är glad att jag hamnat där jag är och jag är så glad att Sat kriya blivit min vän igen.

IMG_3078

Dagens samtal:

Var inte rädd.
Förr eller senare behöver du stiga ut ur din bekvämlighetszon. Det är där det händer.
– Vad händer där?
Allt!
– Vad ska jag göra?
Ta ett litet steg i taget. Du har redan börjat. Du skriver om det du lär dig och om de budskap du får till dig när du samtalar med mig.
Du delar med dig så att också andra får ta del av dessa budskap och kan lära sig, för att i sin tur lära det vidare till andra.
Du talar ärligt till den som frågar eller ber dig om hjälp.
Bry dig inte om ifall det triggar någon att gå in i försvar, det betyder bara att du väcker något i dessa människor. En del behöver ruskas om för att klara av att ta det avgörande steget.
Lyssna alltid till mig. Be mig om hjälp att ge dig orden. Då kommer orden att falla rätt.
Tala alltid utifrån inspiration, glädje och kärlek. Känns det obehagligt, fråga mig först.
Tala aldrig ur ilska eller upprördhet. De leder bara till försvar-attack.
Bättre då att inte säga något alls. Be att få komma tillbaka, om det är någon som väntar på ett svar.
Var inte rädd för andras ilska. Låt dig inte triggas av andras gamla slitna försvars-fraser. Se bortom dessa försvar. En gång i tiden var du själv där.
Ta det med ro. Känn medkänsla.
Se ljuset i den andra människan. Se henne som hel och fullkomlig. Hon har bara inte vaknat upp för att märka det själv ännu.
Vid en del tillfällen kommer det här att vara en stor utmaning för dig.
Ljusarbete tar mycket energi. Därför är tiden för vila så viktig.
Du har en viktig uppgift nu.

Fortsätt nu den vila du påbörjat. Du kommer att få veta vad du ska göra.

Namaste ❤

Försvar

Jag tänkte skriva lite om försvar idag. De murar vi bygger upp tidigt i livet för att slippa bli sårade eller känna oss förminskade.

Jag vill ställa dig några frågor. Du ska inte besvara dem här. Istället ska du ställa frågorna till dig själv när du är ensam och har det tyst omkring dig. Ha gärna ett anteckningsblock till hands.
Hur är du bland människor du känner?
Hur är du bland nya bekantskaper?
Upplever du ofta att du behöver gå i förvar?
Vad gör du för att skydda dig mot det du tror är en yttre attack? Vilka är dina försvarsmetoder?
Har detta försvar hjälpt dig?
Har det gjort dig mer kärleksfull?
Har det gjort dig mer öppensinnad och hjälpsam mot andra, eller stöter du bort de människor som närmar sig dig?

Öppna upp dig för de svar som kommer.

Om jag skulle svarat på frågorna för ca 10-15 år sedan hade det låtit ungefär så här (även om jag just då inte var helt medveten om hur jag handlade):

Bland människor jag känner är jag hyfsat bekväm. Dock känner jag mig sällan helt bekväm i någon annans sällskap än mitt eget. Jag känner mig osäker och är lite reserverad bland folk jag inte känner (om jag är nykter).
Bullriga miljöer, som pubar, gör mig orolig. Jag försvarar mig själv från attackerande ljud och energier genom att dricka alkohol. Det trubbar av mitt känsliga sinne. (Det trubbar naturligtvis även av det positiva med att vara högkänslig.)
Jag upplever att jag behöver gå i försvar ofta. Inte nödvändigtvis muntligt, men min osäkerhet har gjort att jag byggt upp en kall fasad. Jag spelar coolare än vad jag är. Jag har medvetet valt att se hård ut för att stänga folk ute, för då kan de inte se igenom fasaden. Vet dock inte om jag lyckas speciellt bra. Jag avskyr att jag ser så snäll ut. Tatueringar och piercings kanske hjälper lite på traven?
Fast vem är jag egentligen bakom fasaden? Det vet jag inte ens själv längre. Masken jag burit i alla år har nästan blivit permanent.
Jag kopplar bort sårade känslor mot ilska. Jag kopplar bort rädsla mot ilska. 

Jag tror att mina försvar hjälper (det gör jag för att jag inte är medveten om dem).
Men hur skulle ilska och en hård yta kunna leda till att jag blir mer kärleksfull? Jag känner ju inte ens kärlek till mig själv.
Hur skulle det kunna leda till att jag blir mer öppensinnad och hjälpsam mot andra? Mina negativa energier stöter ju bort de människor som skulle kunna hjälpa mig att mjukna.
Jag stöter dessutom bort de som är snälla. Tror att alla är ute efter något. Väljer hellre att bli sårad av andra kalla människor, så kan jag sitta där och beklaga mig sedan.
Jag ser inte hur jag upprepar misstag efter misstag, utan att lära mig något från dem. Jag sätter inget större värde på mig själv. Jag avskyr att vara vara den här personen (som inte ens är den jag i sanning är).

Jag gör om och gör om och gör om. Men hur kan resultatet bli annorlunda när jag handlar likadant gång på gång?

Det här är inget ältande av det förflutna. Jag är färdig med det nu. Jag har förlåtit det mesta. Det är bara intressant att titta på det idag, nu när jag öppet vågar erkänna de försvar jag faktiskt hade på den tiden. Samtidigt ger det en mjuk känsla i magen, att inte få ångest varje gång jag tänker tillbaka. Jag kramar istället om den här rädda människan, som bara ville bli älskad.
En del av mina försvar består förstås fortfarande, men idag är jag medveten om dem. Jag arbetar med dem och försöker förstå varför jag handlar på olika vis.
Det blir lättare och lättare att välja kärlek framför rädsla. Åtminstone när jag är balanserad.

126

Jag tror att det är viktigt för oss alla att titta på våra försvar. Inte menat som att älta det förflutna, utan för att kunna gå vidare. Vi behöver titta på det som får oss att fastna i olika mönster. Vi behöver förlåta och släppa taget. Let go and let God.
Om vi vill att något nytt ska hända kan vi inte fortsätta att ständigt gå in i dessa försvar och förvänta oss att något nytt ska ske.
Tillåt dig själv att rasera den fördömda muren. Våga släppa in kärlek i ditt liv igen.
Våga göra på ett annat sätt redan idag.

Sat Nam ❤

 

Vilodag

12 augusti

Jag har gett dig skörhet, vilket gör att din själ kan blomma i min närvaro. Acceptera denna gåva som en helig skatt: ömtålig, men ändå strålande av ljus.
Låt mig få välsigna dig rikligt genom din svaghet, istället för att du försöker dölja eller förneka den.

/Jesus kallar på dig av Sarah Young

Jag älskar den här lilla boken med budskap för årets alla dagar.
Innan jag köpte boken läste jag på Instagramkontot ”Jesus kallar på dig” och bokmärkte flera inlägg som träffade mitt i hjärtat. Nu läser jag dagens budskap varje morgon och ofta är det något som jag behöver höra just då, som t ex texten här ovan.

IMG_0119

Utanför Hotell Havanna, Varberg

Det är en trött dag idag. Jag visste nästan med en gång att det inte skulle bli ett längre samtal i morse.
Idag talade Jesus till mig och han bad mig att vila idag och att vara i stillhet. De enda meningar som följde efter detta var dessa:

Du är redo att ta emot Guds gåvor.
Jag är alltid med dig.
Var inte rädd.

Jag tackar för detta och känner tillit.
Och idag är en utmärkt dag för vila.

Ljusarbete

Har nyligen gett mig en timmes reiki. Så välgörande det är!
Jag påminner mig själv om att jag ska göra det oftare. Jag behöver det nu. Det får mig att släppa taget, slappna av och få ny energi… även om jag är yr i bollen ett tag efteråt.

I morse, innan yogan, slängde jag ut en fråga och bad om vägledning i det som händer nu. Bad att få svar under samtalet efter yogan.
Idag svarade Gabriel:

Du behöver vila nu. Ditt huvud är trött.
Det är mycket att ta in på en gång.
När du öppnar upp för en annan dimension blir det en stor omställning.
Du behöver vilan. Ge dig själv tid i tystnad. Fylla på med ny energi.

– Hur ska jag skydda mig?
Du behöver inga stenar eller kristaller, eller andra fysiska föremål. De är till nytta för en del, men det räcker med vila och daglig återhämtning. Du har även en del egna redskap. Använd dem!
Du behöver också öva dig i att se skillnad på vad som kommer från dig själv och på vad som kommer från andra. Du tar ofta på dig andras känslor och energier. Tar dem för dina egna. Titta på dem och känn in så kommer du att märka vad som tillhör dig. Det andra släpper du taget om.
Var snäll mot dig själv. Du måste inte vara tillgänglig jämt eller svara på direkten.
Stäng av telefonen oftare. Stäng av allt yttre brus. De som vill något kan vänta.
Om du inte vårdar dig själv kan du inte hjälpa andra heller.
Glöm inte heller att be om hjälp. Kalla på oss, berätta vad du vill ha hjälp med.
Vi finns alltid där för dig.

En stund senare drog jag detta änglakort:

lightworker.jpg

Jag finner inga ord. Alla dessa tecken. Hjärtat som talar till mig.
Jag vill inte smyga omkring som katten kring het gröt längre.
Jag vill göra gott.
Sprida det ljus jag kan.

Kärlek & frid ❤